En man med ett skägg

Tag: hasseåtage

Hasse Alfredson om Tage Danielsson nån gång 1984:

Kan någon annan göra vad som Tage kan,
och skapa till den milda grad, som Tage kan,
en känsla utav äventyr
och eskapad, som Tage kan?
 
Vem väver en så färgstark
fantasibrokad, som Tage kan?
 
Vem kan förvandla strävsamt slit
till promenad, som Tage kan,
 
och arbetsdagens bittra svett
till lemonad, som Tage kan?
Och vem kan göra mig så glad,
som Tage kan?
 

Jag gissar att den gode Danielsson tog emot hyllningen med blossande kinder och ett förläget "äsch, inte då". Den hållningen gör för min del inte att hyllningen blev mindre angelägen.

(Ur Hasse Alfredsons "Blomstervers", 1996.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan Tiden är ingenting, en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet – i vissa upplagor till och med på omslaget – finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet ”myllrande”.

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde ”den dystre psalmisten Franzén”, Jonas Modig i Nerikes Allehanda ”den gamle biskopen Franzén”. Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades ”versen av FM Franzén”.

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok ”Människor som har haft fel” (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: ”Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén …”

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, Människor som gått till överdrift.

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: ”Kolla aldrig en nyhet för då spricker den”!

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram ”The Svenska Ord Story”, och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: ”HasseåTage”. Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femtio år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén Farfars barnbarn, som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är det hämtat från kabarén Farfars gladbarn som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder – hundar, grodor, svanar och sniglar – som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage ”gör just nu” och själv besvarar frågan: ”De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker.” Redan 1963 – ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär – är både ”Hasseåtage” och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


1987 fyllde Astrid Lindgren åtti bast, vilket televiserades. Och ja, hyllningen innefattade barnkörer. Och ja, de sjöng Idas sommarvisa. Och ja, producenten hade raggat upp gamla Saltkråkan-skådisar. Och nej, han som spelade Karlsson var inte med.

Intressantare var Hasse Alfredsons tal. För mej som tolvåring knöts två viktiga spår i min kulturella bildning ihop. Jag kunde lägga en sorts pussel av de intryck och avtryck och uttryck jag samlat på mej genom ett liv vid teve och grammofon. Än idag tycker jag det är ett exempel på hur hyllningstexter bör skrivas: mer humor än överord.

Kärleksbrev på födelsedagen till tant Astrid
från barnet inom mej

Käraste tant Astrid! Nu måste jag få tacka
för alla dom figurer som du lärt mej älska så!
Det måste va nåt vajsing med din almanacka
för 80 år! – det är nånting andra hittat på
Det känner alla människor ju inuti sej själva
att aldrig du kan fylla mer än tio eller elva!
Men det är inte viktigt vad man fyller, tycker ja.
Det viktigaste är ändå att man har fölseda!
Vi hissar dej i taket sen en femti-nitti gånger
och skänker dej en håningsburk med trasiga ballonger
Och dom som nu vill hylla dej är såna som du känner,
för det är allihopa dina gamla kära vänner:
Pomperi-ruskstrump och vi på Knorrkråkan,
Nangijala Rumpdotter och Mästermadicken Dvärgkvist,
Bullerdetektiven Herr Nilsson på Pricken,
Pipphane Rövarhjärta och bröderna Tjorvlejon på taket,
Emil, min Emil och lilla Ida i Karlssonstången,
Saltnissarna, Långskorpan
och alla vi vildbarn i en totalt värdelös sammetask!
Samt lille Hans Folke Alfredson-Pyssling

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade Fröken Fleggmans mustasch sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer – hyllningsversen – när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I nya numret av Aluma – organ för Öresundsregionens hemlösa – skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.

1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt

Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde ”Blommig falukorv” och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.

Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.

Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.

På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.

Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.

Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.

(Långt mycket mer om riksdagsdebatten – stor läsning om man gillar att få tesen ”gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte” bekräftad! – finns här.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad ”Tusenkonstnären”, som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten – jag skulle tippa att jag var sex – tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mig en lp med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. Äppelkriget såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: Blommig falukorv, Varför är det så ont om Q?. Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: F – en roman, Rosa rummet.

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, ”tusenkonstnär”. Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen – nåväl, ynglingen – längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi poserar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från typ Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa ”om femti år kanske …”

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som ”17-årige poeten Carl Lind” på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och – åtminstone enligt Maria Küchen – tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad – vilket händer, tack vare det välsignade nätet – som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok ”Människor som gått till överdrift”. Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min ”Proggiga barnböcker” som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt ”Nu har det banne mig gått för långt!” Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt ”en stor död finansman” (vi kallade Stenbeck ”buksprängt gödsvin”). Observera nu: programmen anmäldes – de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget – däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten (”Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!”).

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket ”centerpartister är ett fnösktorrt släkte” genom att anmäla Lena Nymans monolog ”Stadslollan”, som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som ”ironi” och ”undertext”:

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad ”bondjävel!”

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet ”landsbygden”!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas ”ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag”. Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet ”Partaj” där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: ”Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa”.

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskisserar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mej upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. ”Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt.”

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sej. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Barnböcker och mödomshinnor.

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln – refererad till i/kopierad av Aftonbladet – väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson – den stora humanisten – lät bovar bära pistol i sin julkalender ”Herkules Jonssons storverk”. Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: ”Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?”

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings Sjörövarbok, där ”kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt” (bör ses! – 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 – men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i Örnis bilar efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sej med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sej i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.

Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage Glaset i örat på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten ”Efter kaffet”. De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!

Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid ”mödomshinnor” och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten – ”villiga och mulliga och bra små kvinnor” – eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag – som så ofta i livet – citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: ”De ska fostras!”

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna”.

Jag kan gå med på att ”skolkria” inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna”. Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?

35 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]