En man med ett skägg

Tag: hasseåtage

Harry varu me nån gång?


Mannen på bilden tillhör samma gäng som Bert Karlsson i Skara, Big Bengt som byggde High Chaparall, Carl P Herslow som initierade Skånepartiet och ytterligare ett gäng rättshaveristiska affärsidkare som gillar vitsar om enfaldiga kärringar och ogillar folk som bryter på icke-svenska språk. En sorts blandning av megalomana imperiebyggare i krimskramsbranschen och klassiska insändarkverulanter.

Han heter Harry Franzén och kallas ”Frasse” av sina – påfallande många – vänner. Vi andra kallar honom det invektiv som för tillfället dyker upp i huvet.

Han är ICA-handlare i en by som heter Röstånga och bl.a. är känd för att ha hyst Sveriges första sommarland, ett ”Dinoland” med kanske femton skumplastdinosaurier målade i spygrönt samt en marknad där man kan köpa exakta AK4-kopior till små barn.

Han blev rikskänd för att sälja vin i sin ICA-butik (en smutshärd till butiksparodi som bl.a. säljer Thailand-linnen och grått kött). Det renderade honom att medverka i Carl Hamiltons gamla rollspelsprogram Dilemma, där politiker och makthavare fick leka vad dom skulle göra om Sverige t.ex. drabbas av terrorism. Jag såg inte programmet, men gissar att Franzéns svar på alla frågor var: sälja sprit på gatorna och köra ut invandrarna.

För det är lösningen på allt, både för honom och hans kumpaner. Har åldringarna ingen mat? Kör ut invandrarna! Har du en spricka på tunntarmen? Kör ut invandrarna! Har ett gäng brats kört över en iransk korvgubbe med pappas Lexus? Kör ut invandrarna!

Efter att alltså ha krängt fulvin och blivit riksuppmärksammad, har han försökt upprepa succén genom att sälja nikotintuggummin i sin butik. Det var dock inte lika spektakulärt och gav bara en insida i kulturtidskriften Aftonbladet.

För oss som bott inom några mils radie från Franzén var han naturligtvis bekant innan han fick sina femton sekunder i riksmedia. Som ordförande i Centrumdemokraterna har han drivit hjärtefrågor om fri fart på motorvägarna och vatten och bröd åt snattare (det står så i deras partiprogram!) sen sjuttitalet.

Men få har påpekat hans indirekta roll i filmhistorien. 1970 spelade Hasse Alfredson, Tage Danielsson och pianisten Gunnar Svensson 88-öresrevyn i Skåne. Hasse och Tage tog då in på gästgivargården i Röstånga, där dom bl.a. en gång satt och skrev sin första film Svenska Bilder.

De söktes då upp av Harry Franzén, redan då nåt slags självutnämnd ambassadör för trakten, som ville ha dom med på en guldgrej. Kunde dom riksbekanta humoristerna månne tänka sej att skriva några positiva rader i en broschyr? Franzén höll nämligen på att projektera för ett Turistparadis: Dennisland!

I den natursköna Nackarpsdalen ville han och hans tyska mecenater slänga upp lite betongstatyer av seriefiguren Dennis och sen låta ungar köra ler-gocart och äta picknick i regn och sånt som ungar gillar.

Det är så knäppt att man inser att det måste ha varit på riktigt. Dennis? Alltså Dennis the Menace, busungen som brukar slåss med farbrorn som ibland heter Wilson och ibland Nilsson beroende på om översättaren varit bakfull eller inte. Varför just Dennis? Har han nånsin varit så het? Skulle dom fylla ett naturreservat med avgjutningar av honom? I betong?

Hasseåtage avböjde det heta erbjudandet.

De åkte istället hem till Stockholm och skrev filmen Äppelkriget om hur tyska businessmen samarbetar med korrupta lokalpolitiker om att lusa ner naturen med turistanpassat skräp.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

S:t Tage.


Klas Gustafson heter en man som har skrivit en bok om Beppe Wolgers, en om Cornelis Vreeswijk och nu en om Tage Danielsson. Jag hatar denne Klas Gustafson. Inte för att han gjort ett dåligt jobb – böckerna om Beppe och Cornelis bläddrar jag i åtminstone en gång i veckan – utan för att han stulit min livsuppgift.

”Hat” är förresten ett starkt ord. ”Illa dold avundsjuka” är bättre.

Eftersom Adlibris har ett genialt system som går ut på att böckerna kommer senare än man bett om, har jag ännu inte behövt säja upp bekantskapen med min familj för att plöja igenom den nyutkomna Danielsson-boken. Men jag har läst de flesta recensionerna, och anar mej till att Gustafson brottats med samma problem som tidigare biografer: hur komplicera den vedertagna bilden av den godhjärtade, humanistiske, felfrie Danielsson?

Tage, som stod på barnens sida. Tage, som stod på gräsrötternas sida. Tage, som stod på folkets sida. Tage, som trodde på folkhem och solidaritet och blommor och cyklar. Den humanistiske humoristen. Den gudalike östgöten. Den ointaglige.

Allt det där är säkert sant, men man får inte glömma att varje gång du ställer dej på någons sida, utser du också en fiende. Så också Tage Danielsson.

Hur ödmjuk han än var – när han gästade Lasse Holmqvist i Här är ditt liv var han parodiskt chosefri när han presenterades inför ett fullkomligt extraordinärt artistliv, där Monica Z uttryckligen helgonförklarade honom och en afrikan som blivit hjälpt ur fängelse tack vare Danielssons Amnesty-engagemang så när föll i gråt – så avskydde han.

I tevedokumentären Utan tvivel är man inte klok (95) samlas det ena vittnesmålet efter det andra om den danielssonska ödmjukheten. Vackert så. Men så gnistrar det plötsligt till. Ekonomen Bo Södersten, han som delade upp samhället i ”närare” och ”tärare” och givetvis räknade sin egna välbetalda ”forskningsresultat” som närande, stirrar kallt i intet när han förklarar att Tage Danielsson inte visste nåt om politik och ekonomi och kärnkraft.

Underförstått: han tyckte inte som Södersten om politik och ekonomi och kärnkraft.

Och det retade Södersten in i benmärgen att en pajas och rolighetsminister hade mage att ifrågasätta de mycket viktiga och avancerade fakta bara Södersten och hans gelikar förstod.

Eftersom Södersten anade att dokumentären skulle framställa honom som den pompösa buffel han är, var han väldigt snabb med att tillägga: ”Däremot var han en lysande artist”.

För som artist var han givetvis ofarlig. En som steppar och drattar på ändan kan vi alla hylla. Men när han plötsligt ser oss i ögonen och förklarar att vi suger ut naturens resurser, att vi är hycklare och charlataner, ansvarslösa och farliga för varandra, blir han vår fiende. Då kallar vi honom – som Naturvårdsverkets grandiose pamp Valfrid Paulssson – ”gycklare”.

Jag tror inte man ska glömma det. Tage Danielsson var inte en folkhemsromantiker som drömde om vitkantade röda stugor med inavlade kattor och pekade mot ett nostalgiskt ingenmansland som alla och därmed ingen kan relatera till. Han hade hus på Korsika, pratade flytande franska, fritidsseglade, älskade London, New York och Ella Fitzgerald, filmade Grynet Molvigs nakna akterkastell och lät Gösta Ekman ligga med horor i Mannen som slutade röka, släppte in strippor med tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, hängde med kokainisten Tommy Körberg och nerdekade primadonnor och stod med ett ben stadigt förankrat i Den Stora Världen.

Han älskade det goda livet. Och hatade de onda krafter som ville förvägra massorna att ta del av det.

Han var säkert God. Men framför allt var han inget kramdjur.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

De subversiva svenska orden.


Hasseåtage har i historieskrivningen gärna framställts som nåt slags halvstatlig folkhemshumor, med aktiebolaget Svenska Ord som en myndighet bredvid Postverket och SJ, en konsensuskomik kring vilken svenska förortsbor kunde samlas som fordom runt legendförtäljare vid lägerelden.

En sån beskrivning är att förneka en viktig bit i Hasseåtage-pusslet: samhällskritiken. Visst brukar man påpeka vilken enastående humanist Tage Danielsson var, och vilket käckt engagemang han hade i kärnkraftsfrågan etc, men fortfarande får man intrycket av en lojal statlig tjänsteman som inte längre kan stilla tiga utan slår larm om att myndigheten köpt för lite karbonpapper till årsredovisningen.

Min bild är att Alfredson och Danielsson var större oroshärdar än så. Och de var det faktiskt från början.

Även om de själva konsekvent försökte tona ner sina samhällsomstörtande ambitioner och trycka på den inte alls självklara rätten att sprida glädje, så säjer oss innehållet i deras revyer något annat.

Redan i sin första revy, Gröna Hund på Gröna Lund 1962, gjorde Alfredson sin monolog Ringaren i Pålsjö damm, som ganska explicit ifrågasätter Den Heliga Statskyrkan. Monologen beskriver en pastor som är mer intresserad av att behålla sitt jobb än att sprida Kristi evangelium, och en kyrka som gapar tom utan att det omkringliggande samhället verkar må sämre av det.

1966 gjorde de revyn Åh, vilken härlig fred! på Dramaten (inbjudna av chefen Bergman), där de förde åtskilliga kontroversiella resonemang om Sveriges påstådda neutralitet under andra världskriget.

I numret ”Om Hitler hade vunnit kriget” beskrivs ett naziockuperat Sverige som till alla yttre detaljer ser ut som Sverige gjorde 1966 – bl.a. går man och tittar på Hasseåtage-filmen Att angöra en brygga – och där egentligen bara två skillnader kan konstateras: Gert Fröbe är James Bond istället för skurken, och de som har synpunkter på samhällsskicket blir hämtade av uniformerade herrar.

En humor som inte räds de tunga frågorna och de komplicerade sammanhangen således. Vi ska komma ihåg att tjugo år efter kriget var såren fortfarande öppna; gamla nassar och medlöpare behövde inte vara så väldigt gamla och fanns emellanåt på höga samhällsposter, svenskarna under kriget levde på sentenser som visade sej vara lögner: ”Finlands sak är vår” och ”vår beredskap är god”.

Hasse och Tage, två lustigkurrar, skämtare, rolighetsministrar, pajasar, vågade peta i de såren.

Mest flagrant är revyn Gula Hund, som sattes upp på China, en av Stockholms största teatrar, 1964. Med stor ensemble och påkostad dekor – allt betalt ur egna fickor – får man nog säja att det var ett modigt projekt.

Revyn öppnade med ”Farfars tid”, ett Tom Lehrer-aktigt nummer där den falska nostalgin och sekelskiftesromantiken kördes ner i halsen på publiken:

Hör barnens arbetsglada skratt och skrik
från Liljeholmens stearinfabrik […]
Det var en festlig sak när kungen kom
och gjorde mor med barn och vände om […]
Det var en tjusig tid på Berns café
när allas Calle P fick TBC

Und so weiter.

I samma revys ”Gamle man” kritiserades den institutionaliserade åldringsvården – ”i en förtjusande modern miljö har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mej – fast i olika skåp” – samtidigt som upphovsmannen inte tvekade för element av svärta, smärta och sorg i den vemodiga skildringen av en man som har framtiden bakom sej.

I ”Folkspillran” tog man upp zigenarfrågan, alls icke okontroversiellt 1964 när romer inte nödvändigtvis bereddes plats i svenska skolor och bostadsområden. Numret avslutades med ”Du gamla, du fria” – och 1964 reste sej publiken per automatik när den sången tonade upp – som gick över i zigeunerrytm. Ett statement som inte nödvändigtvis var opportunt 1964. Ett statement som var att sticka ut hakan och riskera både sin popularitet och sina stålar.

Hasseåtage gjorde det.

De gjorde också ett nummer där Birgitta Andersson – några år senare hela svenska folkets Teskedsgumma – var dörrförsäljande luder, och inte minst hade Gösta Ekman Tourettes syndrom som lurade med sej hela publiken i ett rungande ”PITT!” 1300 människor, kväll efter kväll, primalskrek sej ur sexualneuroserna. När revyn gick i teve 1966 stängde min farmor av.

Miljöförstöringen var ännu inte uppskriven på samhällsagendan 1964. Ändå gjorde Tage Danielsson och Lizzi Ahland ett barockinspirerat cembalonummer om döda änder och ”röken från atomkraftverk” (han skulle bli mer insatt i kärnfusion längre fram).

Och i ”Varför ska jag vara med” kritiserade vokalgruppen Gals and Pals soffliggarna, axelryckarna, den svenska mätta attityden att andras bekymmer inte ska behöva vara mitt.

Under två timmar satt publiken och lät sej kritiseras. Världens bästa och ofelbaraste Sverige dissekerades och problematiserades:

Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sej att veta hut
D’e en nåd att stilla bedja om
– att få bli så jävla bra som dom

Att det trots allt blev en succé, och att Hasseåtages stjärna bara fortsatte att stiga, är i historiens perspektiv inte självklart.

Faktum är att tevesändningen av Gula Hund – den min farmor stängde av i chock – blev en riksdagsangelägenhet. Riksdagsman John Eriksson i Bäckmora (Bondeförbundet) pratade t.o.m. om ”tukt- och sedlighetssårande handling”).

Detta berättar för oss att Hasseåtage inte från första början var allas vänner och idoler, att även de – liksom alla humorister värda namnet sen dess – betraktats med misstro av reaktionärerna, att deras material var betydligt mer explosivt än vad deras samtida vill ha det till i efterhand.

Rent logiskt borde egentligen inte svenska folket ha öppnat stora famnen för dem. Att de trots allt gjorde det, måste ha berott på att de fortfarande kunde identifiera kvalitet.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hjälp.


Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan ”Kvalite och arbete”).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar – de medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till – men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet ”Hjälp!” från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

”HJäLP!” var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet ”sjuk humor” i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen ”den vanliga hopern fårskallar” och ”åkerbock”.

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mej glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid – när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet – kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som Tarzan super, säger aporna och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som ”konstiga”.

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om de ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer ”du har skrivit hit – ja, du fick väl hjälp förstås”, en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer ”åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!”

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad – som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden – funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. De nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Hasseåtages enda riktiga fiasko var ”överklassnöjet” Spader, madame – en tretimmarsrevy på anrika Oscars med stor orkester och kör som spelade Schubert, stor ensemble och massor med kopplingar mellan stämningarna i sextitalssverige och det tidiga 1800-talet (revolutionsromantik, sexuell frigjordhet, drogexperiment).

Det var naturligtvis ingen sämre revy än någon dom gjort tidigare. Men den revolutionskåta samtiden var inte riktigt beredd på att bli skärskådad av lustigkurrar, låt vara akademiker och opinionsbildare. Dessutom ville publiken då som nu att allt skulle se ut som det alltid gjort. Va? Ingen Lindeman? Dåligt! Rena natta, uruselt och smaklöst!

En av de mest infama recensionerna skrevs av Aftonbladets Allan Fagerström (till vänster). Under rubriken ”Hasse & Tage – tag ett sabbatsår!” försökte han punkt för punkt spalta upp varför revyn var dålig: ”oförmåga att samordna episoderna samt på överdimensionering av poängerna”.

Direkt oförskämd var han när han skrev om Fatima Ekman. Ekman var alltså av afrikansk härkomst, som liten adopterad av Karl Gerhard, sedermera gift med Gösta Ekman (vars farfar Gösta Ekman var KG:s gode vän). Hon hade några år dessförinnan gjort revyn Lådan tillsammans med Gösta och Hasseåtage. Hon var dansös. Hon hade en tämligen gedigen erfarenhet av branschen.

Fagerström ägnade henne ett stycke i recensionen:

Och därefter föreligger Fatima Ekman i autentiskt negerkrull och dansar alldeles ensam efter Schubert. Vad är det för mening med det? Hon dansar dåligt – hur skulle hon kunna göra annat? – och hon är konstnärligt uteslutande till för att AB Svenska Ord ska få nöjet att tala om Lilla Svarta Sara [namnet på numret, bloggarens anm.] De utnyttjar helt enkelt henne för att hon är av en annan ras.

Hasse Alfredsons besvikelse över dom uschliga recensionerna är ingen hemlighet. Och han har själv berättat om hur han satt hemma och ”tutade i mej en flaska vin” och skrev ett upprört brev till nämnde Fagerström, där han berättade vem i det här sammanhanget som hade rasrelaterade fördomar.

Därefter gick ett drygt decennium utan att Fagerström anmälde en enda Hasseåtage-relaterad produktion. Sen gav Alfredson 1981 ut romanen Tiden är ingenting, en tragikomisk släktsaga och knappast nåt av hans mest minnesvärda alster. Plötsligt klev Fagerström åter ut på kultursidorna:

Han har helt sonika gjort jäsande skönlitteratur av de målsättningar som föresvävar de unga historiker som i dag av alla dagar menar att historien är folkets och inte deras hövdingars. Personligen är jag mindre intresserad av den historieuppfattningen än av Hans Alfredsons fenomenala genombrott som diktare.

Någon tid därefter – och betänk att tolv år förflutit – möttes Alfredson och Fagerström. Varpå Fagerström frågade: ”Nu är du väl inte arg på mej längre, Hasse?”

Så mycket för en kritikers rakryggade oförsonliga kamp för Sanning och Kvalitet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Min historia med Tage Danielssons änka.

Okej – en historia ur livet. Som de flesta minnen jag har med stark koppling till den svenska nöjeshistorien.

När andra mellanstadiepojkar hade fullt upp med att räkna sina pubeshår, skrev jag en bok om Hasseåtage. Detta inte sagt som skryt, tvärtom med skammens rosor på mina kinder: jag var ett synnerligen nördigt barn. Idag hade jag fått diagnos aspberger. Jag tror å andra sidan inte att det hade hjälpt mej nåt vidare i livet.

Efter att under två års tid tagit pågatåget in till Lunds stadsbibliotek, där jag satt och bläddrade i gamla Röster i radio och nogsamt förde bok över vilka lekprogram Hasse Alfredson medverkade i 1959, hade jag 82 sidor tättskriven text med titeln ”Hasseåtage – en teater- och biografi” (allting tyder på att jag också hade göteborgskt påbrå).

Denna bunte sidor, helt anpassad för kalenderbitare som är mer intresserade av premiärdatum än innehåll, skickade jag till Wahlström & Widstrand. Det var ingen slump att jag skickade just dit; jag var högst medveten om att Tage Danielssons änka hade en hög position inom det förlaget.

En morgon hade jag sovmorgon och väcktes av telefonen. Jag svarade målbrottsgrötigt. En vass kvinnoröst i sextiårsåldern sa: ”Mitt namn är… Danielsson. Är du den Karl Lind som skickat oss ett manus om Hasseåtage?”

Jag: ”Ja”.

Hon: ”För det står här i ditt brev att du bara är fjorton, och du låter betydligt äldre”.

Ja: ”Jo, men jag har just vaknat och har en massa slem i halsen”. (Här tror jag att hennes tankar om mej sänktes några pinnhål. Jag kanske ska tillägga att jag aldrig varit ett socialt geni.)

Sen berättade hon att hon råkat vara gift med Tage Danielsson.

Jag svarade att jag förstod det på efternamnet.

Hon svarade: ”Åja, det är ju inte alltför ovanligt”.

Jag tänkte: ”Nä, men det fanns förstås en anledning att jag skickade manus just till ditt förlag, din snorkiga jävel”.

Jag sa: ”Nä, det är ju sant”.

Sen ägnade hon samtalet åt att rätta några sakfel. Sommarstugan hon och Tage D haft på Korsika brann inte upp, som jag skrivit, utan sprängdes av terrorister. Och så hävdade hon att revyn Lådan inte alls började som turnérevy utan först spelades på Berns och sen åkte ut i landet. Där kunde jag dock hänvisa till mina källor och faktiskt få rätt.

Jag ska inte säja att hon var otrevlig, även om hon var det. Det måste naturligtvis ha varit en omtumlande tanke för en tant på Lidingö att det satt en finnig jävel nere i Eslöv och visste saker om hennes för tidigt bortgångne man som hon själv glömt bort. Det måste över huvud taget ha varit en bisarr upplevelse för henne att läsa sida efter sida om nåt som stått henne så nära, skrivet av nån på ett så långt avstånd. Hon var nog inte beredd på det där manuskriptet.

Några veckor senare skickade hon tillbaka manus med ett följebrev där hon bad om ursäkt om hon låtit tvär i telefon och betonade att researchen var gedigen. Hon skickade också med en bok med ett urval av Tage Daniessons texter. Den hade jag redan.

Än idag ångrar jag att jag a) skrev det där om sommarstugan utan att kolla fler källor, och b) sa det där om slemmet. Märta-Stina Danielsson ångrar antagligen ingenting. Jag förutsätter att det var en betydligt mindre händelse i hennes liv än i mitt.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]