En man med ett skägg

Tag: hej livet och döden

Hej livet (och döden)!

Det kan vara svårt att föreställa sig med tanke på vart det hela utvecklade sig, men den här bloggen skapades ursprungligen faktiskt för att göra reklam för föreställningen Hej livet (och döden)! Den gjordes av mig, Ola Norén och Valle Westesson, kärntrion i radioprogrammet Hej domstol! och teveprogrammet Hej rymden! Vi spelade den på den ärevördiga Malmöscenen Victoriateatern fyra gånger hösten 2007. 

Sen var det inte så mycket mer med det. Eller med den där teveserien som kom samtidigt. Vi fortsatte umgås och dra internskämt om gamla SR-medarbetare – Valle och jag byggde rentav ett hus ihop – men livet och andra projekt kom emellan fortsatta samarbeten.

Nu tänkte vi blåsa nytt liv i liket. Det var en rolig föreställning att göra: klassisk scenhumor med sketcher, monologer, kupletter (det var nog jag som insisterade där), chansoner (se föregående parentes) och Kristoffer "Tollarparn" Jonzon i samma roll som Gunnar Svensson hade i 88-öresrevyn.

Fem år tog oss från Malmö till Lund. Jag tänker på Killinggänget som på arton år tog sig från Berns över Berzelii Park till Dramaten. Eller på före detta riksdagsledamoten Ulla-Britt Hagström, som döpt sina memoarer till "Trettioåriga kriget för jämställdhet – vägen från Kristdemokraterna till Folkpartiet". Så det finns de som rör sig långsammare.

Jag sitter och bläddrar i den gamla manuspärmen och hittar både favoriter som "Musikalen om Tony (Kaplan) & Britt (Bass)" (ett mycket mycket smalt nummer) och på sin tid stekta guldkorn som "Eksem-Wilhelm" och "Tvillingdetektiverna" (som nu kanske kommer att framföras på scen för första gången!) Samt – förstås – "Bosse Parnevik-numret" och "Hemma hos Ramses".

Det blir på Lunds humorfestival 31 augusti. Konkurrensen är alldeles sanslös just där och då: några meter bort skojar Fredrik Lindström, en bit därifrån pratar Jansson & Wester med QI:s skapare, samtidigt som det hålls ett Falstaff, fakir-program (det är i Lund så tro inte annat än att Fakiren-sällskapet mangrant kommer att sluta upp) och Domkyrkan bjuder på musikalisk ståupp med trombon.

Så därför är det naturligtvis av yttersta vikt att just du kommer. Vi kan ju inte piska en död häst för tomma stolar.

Biljetter köper man här.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Är inte den som recenserar mina egna insatser, varken på scen eller nån annanstans (jfr Sven-Bertils sorg över att inte längre vara en god älskare). ”Hej livet (och döden)!” spelades fyra gånger förra veckan, och många av numren var roliga.

Mest nytänkande var nog det Westesson-signerade numret om dom två obsyra malmökändisarna Tony Kaplan (världens sämste nöjesjournalist, skriver i Kvällsposten) och Britt Bass (Sven Tumbas och Lasse Holmqvists ex, Kaplans nuvarande).

Roligast att göra var Rat Pack-numret ”Minnenas boulevard”, där vi gick igenom vårt åttital: stora politiska händelser (Valle), teveprogram (jag) och hur man en gång fastnade med snoppen i blixtlåset (Ola – obs! påhittat!)

Men störst personligt ögonblick var att få gå ut och möta publiken, sjungande till struttigt Jules Sylvain-plock på piano, om olika halvaktuella fenomen – dvs sjunga en Kuplett.

Numret inleddes med några foton på storbildsduk som visar hur mina scenkollegor sitter på mej när jag ber att få sjunga en kuplett. Sen kom själva sången.

Melodin är den gamla trettitalsschlagern ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Texten, för den som undrar, lyder:

Mina kollegor har bönat och bett
tjatat och insisterat
på att jag ska sjunga en liten kuplett
som jag själv formulerat
Skriva kupletter det kräver dock stil!
Och själv är jag helt debil

Ja, jag är dum, dum, dum
dum som ett soffbord i ett vardagrum, rum, rum
Dum, dum, dum
dum som en lutfisk i akvarium, jum, jum
Nya Filmkrönikan e
en själslig utmaning för mej att se, se, se
och så e’
Hans Wiklunds ”krönikor” i Café, fé, fé

Jag tror att Arn är på sant
liksom Wallander och Pellefant
och att irländsk maltwhisky
faktiskt är intressant

Jag är stupid, pid, pid
En gibbon på zoo gjorde mamma gravid, vid, vid
Dum, dum,
så dum att jag tror att Kay Pollack har hajat ett hum, hum, hum

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Fyra män sitter instängda i en källare i Malmös deppigaste kvarter, bara ett stenkast från den Warriors-inspirerade gångtunneln, smyckad med bilder av medeltida tortyr och olika feodalbönder som rider på grisar, under den centralt belägna trafikplatsen Dalaplan.

De fyra männen läser högt för varann ur pärmar. I pärmarna finns olika texter med gåtfulla rubriker som ”Hemma hos Ramses”, ”Dom nasala bluessnubbarna”, ”En konstig sketch”, ”Två män nattar ett barn” och ”Besök av mormoner”. Ibland skrattar någon av de fyra. Det är oftast för att nån av de andra helt utan anledning sagt nåt grovt och anstötligt.

En humorföreställnings framväxande är en ganska intressant historia (förutsatt att man är intresserad av småttigheter). Man går några veckor och krafsar ner saker på olika post-it-lappar, fogar på ledig tid ihop anteckningarna till någorlunda fungerande sammanhang, sätter sej och värker fram några rim, och rotar bland saker som man skrivit för längesen för att hitta inspiration.

Samtidigt går två andra gubbar omkring och gör samma sak. Och när man träffas så upptäcker man plötsligt att man sitter med fyrti nästan färdiga nummer (en del nummer ska bara precis skrivas innan de är riktigt speldugliga). En del är ganska roligt. En del är man mest orolig för att man ska behöva lära sej utantill. Vi är inte vana vid det. I radio har man manus framför sej och i teve behöver man bara lära sej en scen i taget.

Man är också inbegripen i diskussioner som t.ex. en genomsnittlig brevbärare eller skattmas nog inte kan relatera till. Hur väl känner mannen på gatan till Björn Skifs samarbete med Bengt Palmers? Vad är roligast – getpiss eller getspillning? Ska man ha en vaggvisa för diabetiker eller för balter?

Mitt i allt detta är det fråga om ett högst seriöst arbete. Ska Christer van der Kwast-numret inledas med en text på power point så måste nån sköta power pointen. Och har vi sagt att vi ska steppa så får vi ju kalla in nån som kan lära oss.

Och den människa som kan lära mej – 100 kilo tung, formad som en valross, förknippar alla former med dans med den gången när vi skulle dansa stora jägardansen inför gymnasiets avslutning och jag fick dansa med en flicka från naturklassen och hennes höft kändes som en tvättsvamp av min handsvett – är icke av kvinna född.

Jag kan det så klart teoretiskt: höger tå, vänster tå, höger klack, vänster klack, shuffle, vänster klack, tå bakom ben, vänster klack. Men teori har ju aldrig startat några världskrig.

Och så ska man då slå i sej åttio sidor text, som så klart bygger på rapphet och så kallad tajming.

Och så ska man komma ihåg att gå ut till höger för annars har man ingen möjlighet att ta med sej den där stolen som är en förutsättning i nästa nummer.

Och så ska man hämta barn på dagis, utfodra honom, stimulera honom intellektuellt och gå in och natta honom när han har det dåliga omdömet att vakna när jag gör nåt viktigt.

Och så ska man se på teve, läsa biografier över olika gubbar, ruska tupp och ligga och glo lite i taket.

När är tanken att jag ska ha tid att bli dyngrak? Hur är det här uträknat?

Och biljetter får ni som vanligt via http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728.

Tio först beställda biljetterna får en Triss-lott, en flaska Pucko och en påse blandad mjäll.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Deleted scene 2: en kuplett.

Okej. Det är 2007, jag är 32 år och skriver en scenföreställning med två kollegor. Har jag aldrig haft anledning att skriva en kuplett förr, så har jag det nu. Det är inte bara en chans, det är en absolut nödvändighet. Kupletter är den mossigaste, dammigaste och mest daterade form av underhållning som finns, undantaget dvärgkastning och offentliga avrättningar.

Den perfekta kupletten – according to Karl Gerhard, som med 4000 skrivna torde räknas som expert – har ett återkommande omkväde som man sen i vers efter vers applicerar på fler och fler exempel, helst dagsaktuella och helst på ett giftigt – s.k. kvickt – sätt.

I ”Gungorna och karusellen” ger han exempel efter exempel på hur folk vinner på det ena vad dom förlorar på det andra (kvinnor kompenserar de år em drar bort från sin egen ålder med de år de lägger på sina väninnor). I ”Katt bland hermelinerna” radar han – utklädd till överklasstant – bevis på bevis hur societeten utarmas (Povel befläckar ätten Ramel, kungligheten kämpar ”med att synas radikal”).

Min första impuls var att uppdatera ”Nu ska vi vara snälla”; symptomatiskt en av KG:s elakaste kupletter, där han vägrar att prata om regeringens ”statsunderstödda små fel” just för att han ska vara snäll.

Det blev inte så bra. Genren är i princip omöjlig. Det blir en jävla massa stavelser på varandra. Dessutom har jag inga åsikter på det viset.

Men jag gjorde ett försök i alla fall, som härmed ställes ut till allmän beskådan. Ni som tänkt se den här föreställningen och nu blir besvikna när ni hör att följande inte kommer att framföras – härda ut! Jag har en ny kuplett i bakfickan!

NU SKA VI VARA SNÄLLA 2.0 (latest version)

I fria kristna skolor får barnen som svar
att jorden vi har
blev gjord på sex dar
Att man kan gå på vattnet och väcka en död
att fem fiskar och bröd
kan ge överflöd
Att barnen blir fostrade i idioti
det är nåt slags demokrati

Vi kan inte hindra att irrläror sprids
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
och Skolverket kommer att ge sej till strids
för skolor som låter urgamla sagor gälla
Och snart ska vi tillåta skolor som tror
att den jord vi bebor
är helt byggd av snor
och att Pippi Långstrump är allas vår mor
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Kulturen är full av gåtor av olika stil
Mona Lisas smil
Var Hamlet debil?
Vem klipper Peter Jihde så katastrofalt
och har han betalt?
Då är det nåt gal´t!
Den största gåtan utav allihop
är dock vem som gillar Real group

Jag ska inte säja att Real group är trist
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
Det är som att höra en god onanist
som gnider sitt stämband tjusigt och a capella
Och visst kan han göra det med skicklighet
och seriositet
och yrkesstolthet
men vem på jorden vill lyssna på det?
Och nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Det sitter en grupp av mänskor och ringer till mej
och erbjuder sej
att sälja nån grej
Och fast att jag ganska tydligt och klart säjer till
att jag inte vill
dom ber en gång till
Det är som en vildsint och stor djungelhord
som inte förstår mina ord

Jag kallar dom inte för apor så klart
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
för apor det är ju en helt annan art
som är mycket mycket mer intellektuella
Dom människor som ringer till mej i skock
är en härdad flock
så dom klarar sej nock
men aporna kommer att bli lessna dock
så nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.


Skrev en text som av olika anledningar inte kommer att rymmas i höstens föreställning Hej livet (och döden)! Vill av olika anledningar inte att den ska förmultna i min dokumentmapp ”Saker jag skrivit istället för att vara med mitt barn alldeles i onödan”.

Inspirerades av en debattartikel skriven apropå Upp till kamp!, där en mycket gammal man från anno dazumal, innehavande någon latinsk titel vid Roskilde universitet, hävdade att på hans tid slogs man med snuten för att man ville förändra världen, idag slåss man bara efter fotbollsmatcher.

Det tragiska är att den mycket gamle mannen 1) tjänar mer än jag, 2) tjänar mer än jag nånsin kommer att göra, 3) antagligen lär olika danskar dumheter.

FYRTITALISTENS NÅGOT BITTRA VISA

Jag är en första klassens fyrtitalist
Gammal marxist-leninist-maoist
Jag kammade inte håret, jag odlade skägg
och stod vid ambassader och kastade ägg
och slogs med snuten med full frenesi
men dagens unga skränar inte – så rebelliskt som vi

Och vi hatade staten och gick med plakaten
och låg med varann mot stencilapparaten
Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dar
och låg med varann under våra standar
Och sen låg vi igen med full energi
men dagens unga knullar inte – så rebelliskt som vi

Och vi var engagerade, organiserade
Vi visste allt om världen där vi gick och marscherade
och slogs mot allt våld och alla oförrätter
i Vietnamesien eller vad det nu hette
Och tack vare oss blev världen nästan fri
men dagens unga skryter inte – så rebelliskt som vi

Och vi hade all svaren och vi hade aldrig fel
Visst diggade vi Mao och Stalin en del
men fast det var fel var det ändå typ rätt
på ett ganska komplicerat och invecklat sätt
och exakt hur det funkade fattar aldrig ni
för unga har inte fel – så rebelliskt som vi

Och vi räddade några almar och vi tog oss ton
och sen gjorde vi minsann revolution!
(avbryter spelet)
Eller ja. det kanske är att ta i.
(sjunger igen)
Sen gjorde vi avbön och avkall och sa
att kapitalism går precis lika bra
och nu är jag VD inom vapenindustri
men unga byter inte sida – så rebelliskt som vi

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Mina kollegor har för mycket tid!


Tanken är att jag, Ola Norén och Valle Westesson ska sitta på varsitt håll och skriva nummer till vår föreställning (samt göra andra viktiga saker).

Uppenbarligen har en av mina kollegor eoner av tid till sitt förfogande. Istället för att skriva lustigheter sitter han och mejlar bilder till oss andra av ovanstående typ.

Det här är andra gången inom ett dygn jag får just den här bilden i mejlboxen. Snart blir jag tvungen att markera alla mejl från adressen i fråga som spam.

Att jag har tid att lägga ut det här på bloggen är bara ett tecken på att jag är bättre på att disponera mina dagar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har kanske inte direkt skrivit några nummer eller så, men Valle har åtminstone gjort en affisch.

Hade jag varit rockrecensent hade jag kallat den ”utsökt” eller ”briljant”. Tackom och lovom är jag inte det.

Vad gäller tokiga upptåg så har jag en lös idé om en körskollärare och en uppdaterad variant på en Karl Gerhard-kuplett.

Och så har Kristoffer Jonzon sagt att han ska stå för musiken (det är alltså inget han bestämt över våra huven utan nåt han erbjudit sej och som vi tacksamt sagt ja till). Återstår bara att välja och vraka ur såarna av material och komma överens om exakt vad han ska spela.

Så ni 88 som redan beställt biljett: håll ut! Det blir…nåt.

Och ni andra – biljetter beställer man alltså här:

http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tre män med varsitt skägg.


Vi har tydligen bestämt oss för att göra en show. Vi har tydligen bestämt oss för att lansera oss
för malmöpubliken med den här bilden. Vi har också formulerat följande presentationstext för att verkligen understryka att vi inte har en aning om vad vi ska göra:

Kalle, Ola & Valle presenterar

HEJ LIVET!*

En humorföreställning om allt. Undantaget cyklande poliser, mineralull, tidningen Säkerhet & sekretess, debet och kredit, tyskebarn, Da Buzz, sport (utom ridsport), topografi, småbröd, östeuropeisk modernism, ”torrsex”, dom tre tenorerna samt hirs.

Victoriateatern, Malmö 7-8-9-10 november.

* och döden!

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]