En man med ett skägg

Tag: homosexualitet

Johnny Bode – myten och mytomanen – har avhandlats noggrant i det mest fullpackade avsnittet av podden Snedtänkt. Jag och Gustaf Görfelt, ordförande i Johnny Bode-sällskapet, började med en bortskämd spoling i Falköping och slutade med ett trött fyllo i Malmö sjuttio år senare. Längs vägen hann vi nämna stulet bordssilver hos Gösta Ekman d.ä., Karl Gerhard-föreställningar iförd hakkors, tvångssterilisering, omyndighetsförklaring, Jimi Hendrix, stulna porromaner, operettkarriär i Österrike, utvisning ur minst fyra länder, påstått prostituerade hemsamariter, maniska skov iförd leopardpäls samt, förstås, porrplattorna som blev den mycket begåvade kompositören Bodes mest hågkomna bidrag till kulturen.
bodes porr 1bode porr 2
bode porr 3
bode porr 4
Ändå skrapade vi bara på ytan av ett späckat liv. Den närmast mytomspunna biografin Jakten på Johnny Bode – stulen på minst två bibliotek och slut på förlaget – är så informationstät att nästan varje mening rymmer ett spektakulärt påstående som man vill gräva vidare i. Nöjesjournalisten Ingmar Norlén gjorde det närmast till en livsuppgift att följa Bode i de kringelikrokiga spåren genom nittonhundratalet. Han hittade en jädra massa. Ändå anar man att det finns en historia till under varje uppgrävd historia.
bode
1968 tog Johnny Bode den lovande kuplettprimadonnan Lillemor Dahlqvist under sina vingars beskydd. Det skadesköt henne så att hennes egen karriär aldrig kom att lyfta, men märkligt nog förlät hon honom flera gånger om. Inte bara sjunger hon på Bordellmammas visor och ett par av uppföljarna; de spelade också in varsin singel med homosexuellt tema och med Bodes låtar.

De båda skivorna verkar ha haft de officiella namnen Visor för homosexuella respektive Visor för lesbiska (ja, jag vet att lesbiska också är homosexuella, men Bode var ingen identitetspolitiskt orienterad människa på det viset). Porrförlaget Rondex, som gav ut en del av Bodes övriga porrvisor (han ställde förstås förlagen mot varandra för att maximera förskotten), gav ut dem. Givetvis också i tysk version (även Bordellmammas visor spelades in på tyska. Samt danska. Och engelska. Och säkert fler språk än så.)
delgada svensk
delgada tysk
Det första som slår en vid en genomlyssning av Bodes båda bögbidrag – ”Achilles klagan” och ”Vi är inte som andra vi” – är att de är helt befriade från porr. Texterna från Bordellmammas visor och dess uppföljare får ju kinderna att blossa även på en modern lyssnare (”Styrman kommer jämt om hösten/och då har jag alltid trösten/smeka Janssons jättestora kuk/Först jag honom alltid bjuder/provknulla mitt nya luder/Är han nöjd, ja, då tas hon i bruk!”).

De båda bögvisorna, insjungna under Bodes mest etablerade alias Johnny Delgada, är av helt annan art än horvalserna. De är närmast propagandasånger för rätten att leva som man vill. ”Achilles klagan” är för all del ett pekoral, en storslagen dramatisk historia om en förbjuden kärlek som kräver ett offer för att kunna levas ut:

De läppar som en gång så kärleksfullt lett
Snart är kalla men innan detta skett
Jag kysser dem, dina bröst, dina länder
Till dödens ö du en hälsning dig sänder

Vi trotsar den makt som har gjort att vi två
Som döda först evigt varandra få

Men att Bode – den av samhället utstötte, dessutom uppvuxen i ett tjugotal då gamla könsgränser började utmanas – står på de utstöttas sida är uppenbart. Det blir ännu tydligare i det andra spåret, ”Vi är inte som andra vi”:

Gud lär skapat man och kvinna
Evigt för varann
Men också kvinna-kvinna, man och man


Vi får nöja oss med det som är
Var och en ska alltså älska det
Som han och hon har lust att alltid ge

Låter man oss bara vara
Som vi är finns ingen fara
Och vår harmoni består

Och ännu tydligare blir det i singelns baksidestext:

Vid mitt första möte med de homosexuella tyckte jag synd om dem. De betraktades som parias, utstötta från det levande livet. De hade inte ens egna, för dem komponerade sånger. Jag erinrade mig Achilles, hjältarnas hjälte och hans vilda sorg när Patroklos, den älskade vännen fallit för Hektors svärd.
lillemor lesbiska
De båda sångerna han skrev till Lillemor Dahlqvist är av liknande slag. ”Vill du bli min väninna” är en ganska ordinär kärlekstext, som får laddning bara genom att den så tydligt sjungs av en kvinna till en kvinna (”Ta mig/jämt som du vill ha mig/Lova att ej bedra mig!”). Det lesbiska temat på ”Följ mej till min dröm-ö” är otvetydigt för den som kan allra minsta antik historia:

Följ mej till min dröm-ö
Du ska bli min drömmö
På Lesbos susar vindens sång

Låt oss därför leva
Eva med sin Eva
På Lesbos liksom förr en gång

Just där
i olivgröna lunder
i kärleksrusstunder
skrev Sapfo sin dikt
Just där
i Egeiska havet
är minnet begravet
av kärlekens bikt

Det är svårt för moderna öron att läsa in något pornografiskt. Tvärtom är det ju storslagna hyllningar till den samkönade kärleken utan ekivoka eller pikanta inslag. 1968 var det så suspekt att plattan uteslutande såldes via pornografiska kanaler: sexshoppar och postorder.

Den som undrar varför ett porrförlag gav ut något så icke-porrigt bör betänka att homosexualitet vid tiden fortfarande var officiellt sjukdomsstämplat och även om det var lagligt var det allt annat än accepterat. Bögar och flator fick alltså snällt söka sig till samma ljusskygga arenor som alla andra som inte fick vad de ville ha inom den accepterade heterosexuella tvåsamheten.
pipp-singel
Man ska också komma ihåg att 1968 var en nybyggar- och upptäckarperiod inom pornografin. Allting skulle testas. Bode var först med porr-lp och med visor med uttalat homosexuella teman. Förlaget Rondex gav också ut en singel med två ”erotiska dialoger”: ”Tåg-pipp” och ”Båt-pipp”. På Youtube anges Bode som upphovsman, men enligt Ingmar Norlén är det skådespelarna Gudrun Brost (Johannes mamma) och Ove Stefansson (vars mest bekanta skådespelarinsats torde vara den här) som står för pratandet. Någon egentlig upphovsman har jag inte funnit. Om ”pipp-singeln” konstaterar Norlén lakoniskt: ”Skivan sålde dåligt.”

Jag ber om ursäkt. Det blev ett långt inlägg. Och då är det bara en fotnot i Bodes liv.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Böguggla.

blogg uggla dandyn!
När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade.

Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:

Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”

Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.

Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.
blogg uggla dandyn 2!
Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.

Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.
blogg uggla jacob dahlin
Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.
blogg uggla viking!
Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.

Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:
blogg uggla omelott!
Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.

På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.

Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:

Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:

”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?

blogg uggla g
Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden.

Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.

Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?

Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay

Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).

Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.

Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

blogg podd tutta!
Sjätte avsnittet handlar – bland annat – om tjugo- och trettiotalets queer- och knarkkultur. Jag pratar med Clara Gustavsson, dåtidskonsulent, schlagerarkeolog, gensångare och retrofil, om bland annat shinglat och bobbat hår, flapperkultur, Tutta Rolf, hundarna Tjosan och Hejsan, homoerotik, Gustaf V:s handarbete, Hänt i veckan, motsatsen till att vända sig i sin grav, giftermål med förmyndare, huskors, ragator, argbiggor, Julia Ceasar och hennes kvinnliga vänner, etniska stereotyper, Kenta och Stoffe, Annalisa Ericson, Sveriges första kokainsångspel, schlagern Det är förbjudet för barn under 15 år, valser om farkoster, Adolf Fredriks gosskör, Ulla Billquist, textteve för hörselskadade samt så lite som möjligt om Edvard Persson.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I Anna Charlotta Gunnarsons aktuella bok Popmusik rimmar på politik finns en jädra massa belysande exempel och infallsvinklar, ofta från delar av världen där de gängse poparkeologerna inte gräver (Afghanistan, Pakistan, Kim Wilde, Lappland). Det mesta är nyheter för mig som jag girigt slickar i mig. Även när hon rör sig i för mig hyfsat utforskade landskap får jag veta saker jag inte visste.

En dryg boksida handlar om Ulla Billquist. Billquist trodde jag mig ha koll på.
blogg ulla b
Ulla Billquist föddes 1907 i min barn- och ungdomsstad Eslöv, på Kvarngatan 13, ungefär vid Östra skolan, strax jämte leksaksmuseet. Då hette hon Schönström. Sen gifte hon sig med Fritiof Billquist, den populäre komikern som gjorde korpral Revär i gamla 91:an-filmer.
blogg fritiof billquist
Hennes syster Margareta Schönström gifte sig för övrigt med Thor Modéen, en annan av Sveriges populäraste komiker.
blogg thosse
Ulla Billquist själv blev en av Sveriges populäraste schlagerartister nånsin. Under andra världskriget, när hälften av Sveriges unga män låg inkallade i olika tält och lergropar runt Sverige, sjöng hon en sång som gav tröst både åt soldaterna själva och de kärestor, trolovade och fästemöer som satt och oroade sig för dem i torp och stugor:

Hans skor är för stora och hans mössa för trång
hans byxor för smala och hans rock är för lång
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige

”Min soldat” var bland annat soundtrack i teveserien Någonstans i Sverige, den där Janne ”Loffe” Carlsson blev just ”Loffe” med hela svenska folket.
blogg loffe
Och ska vi knyta ihop säcken så hette rollfiguren Loffe just Loffe efter en annan av trettio-fyrtiotalets populäraste komiker, Elof Ahrle:
blogg elof ahrle
Allting hänger ihop. Allting har ett samband.

Trots raden av revystjärnor och rolighetsministrar och ljumsentimentala schlagrar var Ulla Billquists liv ingenting att skratta åt. Hon tog livet av sig. Det har varit känt sen det skedde. Samma dag som hon hade en spelning i Karlstad på kvällen hittades hon död i sin lägenhet i Stockholm. Väskorna var packade och det var som om dådet var gjort på impuls. Gaskranen stod på. Burken med sömntabletter var tom. Inget avskedsbrev efterlämnades. Skälet till självmordet tycktes höljt i dunkel.

Fram tills för några år sen. Då visade det sig att det legat en kudde till på golvet bredvid Ulla Billquist. Där hade hennes älskarinna legat, ytterligare en revystjärna som Ulla Billquist länge haft ett hemligt förhållande med. De båda stjärnorna hade planerat att lämna jordelivet tillsammans. När gasen strömmade ut och Billquist slutat andas fick hennes partner panik och lämnade lägenheten.

Anna Charlotta Gunnarson citerar Ulla Billquists ”Valse Incognito”:

Incognito
Min längtan er ska följa
Incognito
Min kärlek vill jag dölja

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i hur Ulla Billquists öde troligen blev inspirationsmaterial åt Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter – eller helt enkelt bara vill ha mer namndroppande av fyrtiotalsstjärnor – så finns det många matnyttigheter här.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

kds 2010
Vi har KDS-vecka här på bloggen (så här i efterhand: det skulle man kanske annonserat ut i förväg? Så kanske man äntligen hade lyckats dra Acko Ankarberg till läsarskaran?) och helt logiskt kommer här en handfull lösryckta fakta från partiets snart femtioåriga historia:

* En av de viktigaste frågorna för partiet fram till att de hamnade i riksdagen 1991 var att få bort fyraprocentsspärren för riksdagsplacering. Efter 1991 har det inte alls varit en lika stor hjärtefråga.
ALF SVENSSON
* 1979 försökte KDS locka röster genom en ”förvalskampanj” som gick ut på att de i april skulle skicka ut påsar med ringblommefrön till hundratusentals presumtiva väljare. ”Du får en blomma till hösten och vi får rösten”, löd parollen. Tanken var alltså att folk omedelbart skulle plantera fröna när de kom och sen, när blommorna stack upp i september, tänka: ”Just det! Jag skulle ju rösta på KDS!”

Tyvärr råkade kärnkraftverket i Harrisburg haverera just som KDS skulle presentera sin kampanj för svenska journalister och den storslagna idén fick aldrig någon massmedial spridning. (Jfr hur Kay Pollaks Älska mej hade premiär samma kväll som Palmemordet.)
alf 1
* Den ende som någonsin fått röka hemma hos Alf Svensson och hans hulda hustru Sonja i Gränna är dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin. Alf fick stå på Centerpartiets riksdagslista 1985 – i gengäld fick Thorbjörn tända snuggan.

* Fiffigheten att peta in några KDS-namn på Centerns riksdagslista 1985 – med Palmes nyanserade ord ”manipulation med grundlagen” – visade sig inte vara så fiffig. I och med att Alf Svensson nu stod på centerns lista måste partiet uppmana sina väljare att inte rösta på KDS – de skulle nämligen aldrig komma in i partiet av egen kraft – utan istället på Centern. Till riksdagen, vill säga. Till landsting och kommun gällde som tidigare KDS.

Man kan ana att någon i förvirringen röstade fel genom att rösta på det parti de ville rösta på.

* Partiledningen har genom åren haft problem med diverse fundamentalister som kanske inte tyckt fel, men som inte kunnat låta bli att säga vad de tycker. Vi pratar om undervegetationen av frikyrkliga homohatare, abortmotståndare och kreationister. Under sjuttio- och åttiotalen besvärades partiet också av sina Sydafrikamissionärer, som vägrade att gå med på att det där med apartheid skulle vara så himla farligt. Missionärer med KDS-anknytning hade med egna ögon ”sett glada negrer spela golf och ha det bra i största allmänhet”.
alf 2
* I en omfattande riksdagsmotion 1988 skrev Alf Svensson om partiets syn på aids. Bl.a. föreslog han en obligatorisk HIV-testning av ALLA svenskar under 65. Var det jättelika arkivet skulle förvaras framgick aldrig av motionen. Ett ord som ”kondom” nämndes aldrig i motionen, ej heller ”säkert sex”.

Den nionde september 1987 lät två av KDS ledande landstingspolitiker i Jönköping offentligt HIV-testa sig. För att föregå med gott exempel. Jag förutsätter att resultatet var negativt.

* 1990 frågade gaytidningen Reporter i en enkät de olika partierna var de stod i homofrågan. KDS distriktsordförande i Västmanlandslän svarade bl.a. ”jag beklagar de människor som har problem med sin könstillhörighet” och ”vi bygger hellre ett staket före branten än vi tvingas ta hand om offren när de rasat ner för stupet”. Han avslutade med en from förhoppning om att tidningen Reporter skulle ”nå så få läsare som möjligt”.

* 1966 gav Alf Svensson ut en platta.
Alf på platta
(Källor: Erik Lindfelts Moralpartiet samt internet.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är ju, i alla bemärkelser, yesterday's news att stalinisterna i sjuttiotalets kpml(r) var lite lätt homofoba. Påståendet har bland annat sitt ursprung i en text i tidningen Klasskampen från 1973. Texten skrevs som svar på en rundskrivelse som RFSL skickade till landets alla politiska partier med frågor om hur de ställde sig till homosexuellas likaberättigande.

Dåvarande partiorföranden Frank Baude skriver i sina memoarer Mot strömmen att det var  "en av kamraterna i centralkommittén" som "var angelägen att ge ett marxistiskt svar" på skrivelsen. En efterklok Baude tycker i memoarerna att de kunde ha nöjt sig med att säga att det var en privatsak för att sen gå över på det verkligt angelägna (varvsstrejkerna). Nu fick istället ärkefienderna inom Vänsterpartiet ett ständigt trumfkort i debatterna.

Vad skrevs då i denna text i tidningen Klasskampen? Jag saxar:

KFML(r) [detta var innan Förbundet blivit Parti, bloggarens anm.] har från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande tillställts ett brev med en rad frågor rörande vår syn på homosexuella och andra sexuellt avvikande. I brevet betonar de att vårt svar på dessa frågor kan bli av stor betydelse eftersom de sexuellt avvikande, trots att de utgör en minoritet, säger sig representera 4 % av valmanskåren.

Detta argument kan naturligtvis inte på något sätt påverka vår principiella inställning. Vad däremot Gnistangänget [=ärkefienderna inom KFML, sedermera SKP, bloggarens anm.] beträffar skulle det inte förvåna oss om dessa opportunister, vägledda av sådana argument, reste paroller som ”bärbara stegar åt fönstertittare” och ”djupfrysta lik åt nekrofiler” om de därmed trodde sig kunna uppnå det röstetal som bar dem in i det borgerliga parlamentet.

KFML(r), som står på den vetenskapliga socialismens grundval, bedömer frågan om de sexuellt avvikande utifrån den historiska materialismens teori. Vi ber på förhand om ursäkt för vår öppenhjärtighet.

Sen kommer texten in på nåt som vi nog måste likna vid domedagspredikningar:

Förvisso finns det andra typer av homosexuella än sådana dekadenta parasiter som kejsar Nero och Gustav V. Homosexualitet finns inom alla klasser, men för den skull får vi inte glömma att homosexualiteten är en produkt av klassamhället – ett av dess sjukdomssymptom – och att den i första hand utövas av de härskande utsugarklasserna, vilka i allmänhet utsett sina sexualobjekt bland de behärskade, främst samhällets utslagna skikt.

Det är som en historisk komedi att man just nu i kapitalismens mest utvecklade länder basunerar ut att homosexualiteten är något sunt och naturligt. Påminner inte detta i högsta grad om bibelns Sodom och Gomorra, om det gamla Grekland, om kejsar Neros Romarrike och om alla andra ruttna samhällen som stått inför sin omedelbara undergång.

Men givetvis fanns det plats för vissa nyanser även inom ett parti som hyllade den något onyanserade Stalin:

Det kan emellertid inte vara den socialistiska statens uppgift att bestraffa någon för att han är homosexuell, för att han är bärare av en av det gamla samhällets sjukdomar.

Och som svar på en fråga från RFSL – "anser KFML(r) att homosexuella i allmänhet är säkerhetsrisker och därför bör övervakas av säkerhetspolisen?" – svarar partiet med något som rentav kan kallas överseende:

Det är ett bekant faktum att speciellt medan homosexualiteten betraktades som kriminell, homosexuella utnyttjades i utpressningssyfte, och detta kan naturligtvis i viss utsträckning vara fallet även idag. Detta förhållande kan givetvis i vissa fall äventyra den borgerliga statens intressen.

Men att av denna anledning betrakta homosexuella i allmänhet som säkerhetsrisker för den borgerliga staten är naturligtvis lika orimligt som att betrakta de två i sammanhanget nämnda grupperna alkoholister och narkomaner som säkerhetsrisker i allmänhet.

(Källa: marxistarkiv.)

Mer i ämnet: SR Minnen. Där kan man också höra – tro det eller ej – kristdemokrater.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Myten om bögligorna.

Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.

Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och – tyder det mesta på – fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.

 
Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.

I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.

Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på "de homosexuella" – några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats – så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:

De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)

Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att "tredje könets" innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)

Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade "Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar". De hade bland annat för avsikt att arrangera "rena", dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Agraffer?


För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag la sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bögar som gillar löjliga skor.

lorry
Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är ”Bögar som gillar löjliga skor”. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och vägrar därför att se om numret på Youtube.

Det var ett tramsigt inslag. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja ”nu ska jag säja en viktig sak” (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. ”Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen”.

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad ”Bögar som gillar löjliga skor”, på melodi ”Diggiloo Diggilej”. Jag minns bara brottstycken: ”Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex”. Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden ”Du är det finaste jag vet” (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med ”Du är det fulaste jag vet”).

Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.
torgny s
Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg – mannen som inte bara gav oss ”Diggiloo Diggilej” utan också ”Dansa i neon” och Christer Sjögrens ”I love Europe” – om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker – utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att ”Diggiloo diggilej” – en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa – skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]