En man med ett skägg

Tag: hyland

Den perfekta rubriken.

Kanske är det spärrat pga någon mediakonsults lysande idé att begränsa antalet sidtittar per månad, men kommer ni in så får ni gärna läsa den här texten om Lennart Hyland och den djupt rotade irritationen mot honom. Om inte annat så för den lysande rubriken – kanske den enskilt bästa ordlek sen tidskriften Sound Affects satte Waterboys Mike Scott på omslaget och ordet ”Ryggscott” på den limmade ryggen – som jag dessvärre inte kan ta åt mig äran för.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 4.

SändhOchZetterholm
I ett slutkapitel låter Lars Ragnar Forssberg diverse folk i lämplig ålder uttala sig om Hyland och hans värv. En av dem är vissångaren Finn Zetterholm (som Forssberg arbetade med i satirprogrammet Cabaré Öppen kanal):

Jag gillade inte Hyland speciellt mycket. Jag tyckte hörnorna var töntiga i största allmänhet, som man tycker om familjeprogram när man är tjugo år. Men det blev inte bättre när jag hörde av artistkollegor som medverkade hur elak han var. Min närmaste vän Bengt Sändh hade en passus i sina artistkontrakt: ”Obs, arbetar inte med Lennart Hyland.”

När Hyland hade kopplat Sveriges samlade elkonsumtion till en enda mätare och bad alla tv-tittarna släcka en lampa för att man skulle se skillnaden vägrade jag naturligtvis att göra det.

Hyland var enligt min mening överskattad. Han verkade i tv:s barndom när det bara fanns en kanal. Alla som syntes regelbundet blev automatiskt fantastiska. Bäst var Hyland på att referera ishockey i radio. Han kunde prata fort.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 3.

Stora Journalistpriset
Birgitta Karlström (syster till teves dåvarande underhållningschef Åke Söderqvist; sedermera profilerad och prisbelönt samhällsjournalist) om sin första direktsändning som uppläsare på samhällsradion:

Så jag går in i det lilla akvariet med fönster mot teknikrummet och börjar läsa. Det är nervöst. Så efter ett tag öppnas dörren och in kommer Lennart Hyland. Jag tittar upp från mitt manus och tänker: Vad gör han här? Han brukar ju vara på redaktionen eftersom han var sportchef på ekoredaktionen. Jag vet förstås vem han är och han vet vem jag är.

Så kommer han fram och sätter sig vid bordet mitt emot mig. Jag fortsätter att läsa i ljuset från en skrivbordslampa med lång, vridbar arm. Han börjar röra på den. Han släcker den och tänder den igen. Det upprepas flera gånger. Hela teknikrummet utanför är nu fullt med människor som undrar hur fan det här ska gå.

Hyland börjar nu föra mikrofonen mot min mun så att jag måste backa. Sen börjar han skriva lappar som han kastar på mitt manus. På en stor ”Den där feta djävlen som tror att han är rolig, Åke, är det din bror?”

Så reser han sig äntligen och går ut. Jag är alldeles slut när sändningen är över och går på darrande ben ut i korridoren och då kommer Hyland emot mig och ger mig en kram.

”Det där klarade du bra, Birgitta, nu klarar du nästan allting.”

(Lars Ragnar Forsberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 2.

hyland
Om Lennart Hylands officiella sjuttioårsfirande:

Studio 4 är knappt halvfull. För tjugo år sedan firade han sin 50-årsdag, då uppvaktad av hela det officiella Sverige. Nu är det andra tider. Elden har slocknat. Men när Hyland kommer in i studion får han en varm applåd. Hans ansikte lyses upp av ett leende. Inte det där riktigt stora Hörnan-leendet. Det är ett försiktigt, nästan blygt leende.

[Radiochefen Örjan] Wallqvist går upp på scenen och börjar tala. Han är ingen mästare på att läsa av stämningar.

Han berättar att radions styrelse precis fattat ett viktigt beslut. Nämligen ”att ge K G Bejemark uppdraget att göra en skulptur …”

Här ser de som sitter närmast Hyland hur han liksom sträcker på sig och att det stora leendet lyser upp hans ansikte.

”… av Sven Jerring”, säger Wallqvist.

En besvärad tystnad följer.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid.)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Favoritcitat ur nya Hylandboken del 1.

inspirerad hyland 2
Referat av radioprogrammet Karusellen (12 januari 1952):

Den som blir sist utslagen i ”Sju flickor i en ring” får uppdraget att åka ut på stan och skaffa ”en katt, en gonggong och en människa som heter Lindkvist”.
– Det finns en bil utanför. Varsågod och ge er iväg. Och så har vi en kvinna som ska smyga in i orkestern och spela ett instrument, ni som lyssnar ska gissa vilket instrument det är. Alla Kiviksbor får ringa.
[…]
– Idag är den dag man kastar ut granen, här kommer våran Gran, Kurt Gran, och här kommer en utkastare, en ordningsvakt Knut Viktor Vallman, och ni ska tävla i att rabbla ord i alfabetisk ordning: apa, bira, citron och så vidare. Den som tvekar åker ut och den som vinner får fem centimeter leverkorv per familjemedlem varje lördag. Var så god och börja!
Radioorkestern spelar varierad musik, varefter Hyland välkomnar en dam som har utbildat sig till ”telegrafissa, men mest ser ut som ett kuttersmycke”. Hon har nämligen varit till sjöss innan hon bytte yrke. Hon får frågan vad hon saknade allra mest när hon var på sjön.
– Mjölk, svarar hon.
– Då ska vi ha fram kon som mjölkar bäst i hela Sverige. Plocka fram den till nästa lördag, utropar Hyland glatt till lyssnarna.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland – legenden och hans tid, 2013. Ja, vi kommer att återkomma.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hyland vs Weise 2-0.

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet.

Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: ”Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!”

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:

För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.

Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]

Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]

Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan

Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lehrer.

David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld.

Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande – men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.

Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.

Med det i bakhuvudet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.

Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.

Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs. den våg av aggressiv, ifrågasättande, illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under de sista tio åren.

Trey Parkers och Matt Stones Team America börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.

Ungefär där, fast femti år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks Dr Strangelove en beundrande lillebror.

”We all go together when we go” är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll (”Oh we will all fry together when we fry/
We’ll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie”).

”So Long, Mom” är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden (”I’ll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!”)

”The Old Dope Peddler”, ”Be prepared” och ”My Old Town” handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. ”Poisioning Pigeons in the Park” handlar om just det titeln antyder:

We’ll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin’
With each drop of strych’nine

Översättningarna från sextitalet – gjorda av den för mej obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) – har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är – som det gärna heter i recensioner – kongeniala.

Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen ”When You Are Old and Grey”:

An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I’ll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let’s act with agility
While we still have facility,
For we’ll soon reach senility
And lose the ability.

Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:

Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
– blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!

Just det – alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller f.ö. påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]