En man med ett skägg

Tag: journalister

Män som gillar män.


Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sej för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttitalistiska synthmattor. Som ett barn av nittitalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Antika statyer.


I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd – jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna – kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till Nya berättelser, en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin ”obotliga”.

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bl.a. – och nu blir ni förvånade! – SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rätt i planeten, Janne!


Den här tycker jag att det är konstigt att ingen uppmärksammar.

Den är alltså skriven av Jan Guillou. Ni känner säkert till honom. Han har skrivit böcker om hur Hamilton spöar folk i underrättelsetjänsten och hur Arn spöar folk på medeltiden och hur han själv spöar folk på internatskola.

Gudarnas berg utkom så sent som 1990. Det är alltså ingen ungdomssynd från den där mörka tiden mellan IB och Rekord-Magazinet, då Guillou i sin egen framgångssaga var utstött av etablissemanget och tvingades hanka sej fram.

1990 gav Jan Guillou också ut den femte Hamilton-romanen Den hedervärde mördaren, krönikesamlingen Åsikter samt Stora machoboken. Det ligger alltså nära till hands att tro att Jan Guillou inte la ner så hemskt mycket tid på sin science fiction-roman.

Det ligger också nära till hands att tro att han som omslagstecknare valde samme kille som illustrerar Vakna! och Vakttornet.

På omslaget presenteras för övrigt Guillou – redan då Sveriges mest kände journalist och bestsellerförfattare – i märkligt distanserade ordalag:

En spännande science-fiction-berättelse om en annan planet civilisation av den skicklige författaren Jan Guillou.

På ett vis är det naturligtvis inte konstigt att Guillou har skrivit science-fiction. Hela hans författarskap har vilat på pojkrumsromantik – riddare, spioner, agenter – så på ett vis är det egentligen konstigare att han inte skrivit några sjörövar- och musketörsromaner.

Det konstiga är som sagt att Gudarnas berg inte blev en minor classic jämte Hamilton och Arn.

Samt förstås innehållet.

Gudarnas berg utspelar sej alltså om några hundra år, då huvudstaden i landet Skandinavien heter Köpenhamn och jordens fem länder har varsitt stort stjärnskepp som kan döda hela befolkningen om de används, varför man alltså måste se till att inte börja kriga så att de kommer till användning.

Det är onekligen lite Orwell över det hela. Fast mest George Lucas:

I kalvningssäsongen år två, stevansk tid i det Gudomliga Imperiets tideräkning, kom det uppror i det tätast befolkade landet, nummer 5, som Lara länge hade varnat för.

En galen tant startar krig för att komma åt jordens vattenreserver, varför huvudpersonen Steva – en elvaårig tjej – och hennes familj flyr iväg i ett av stjärnskeppen. De hamnar då, efter att ha legat nerfrysta i stjärnskeppet i två miljoner år, på en planet där folkslaget mogerna slaktar urinnevånarna stevaner – ett människoliknande folkslag som livnär sej på vattenödlor och frukt och som sover i högar i stora sovgropar.

Det är ungefär så konstigt som det låter:

Dom fyra moger som stod närmast sovgropen såg ut att vara något större och kraftigare än dom andra. Så började dom lyfta upp stevaner ur gropen, en i taget. Sen öppnade dom sina stora gap och bet hastigt till över nacken på den dom höll i så att man kunde se hur den liksom sprattlade till.

Sen skickade den som bitit ihjäl en stevan sitt offer till nästa man i kedjan. Och när den första döda kroppen kom fram tog närmsta mog resolut hand om den, sänkte sina stora huggtänder i buktrakten och slet sen med ett ryck upp skinnet på buken.

När det var klart vände han stevanen upp och ner, med buken närmast vattnet och sträckte in en av sina händer i buken och började slita ut maginnehåll och inälvor som han lät driva ner i strömmen. När stevanen var rensad sköljde han bukhålan med vatten och sen bet han tag över huvudet så att han fick av benen inne i nacken och slet av huvudet och slängde det i vattnet efter inälvorna.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste trettio åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mig att behöva säga det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten – som naturligtvis är dyngrak – tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra – underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

– Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


TV4 gillar som bekant att framställa sej som Den Stora Familjen (Addams, frestas man gärna att tillägga). I små vinjetter ser man Timell och Kirchsteiger hälsa på von Sivers och Magnusson i kulisser som väl ska föreställa TV4:s mysiga härliga familjära redaktionskontor.

Vid ett skrivbord sitter Steffo Törnquist – enligt egen utsago ”lustjägare” och ”njutningsapostel”, bägge eufemismer för ”självgod besserwisser”. När Steffo inte försörjer sej på att vara dåligt påläst i intervjusoffan, ägnar han sej åt följande hobbies:

Åka Coronet 21:a (liten fin träbåt) i skärgården. Spela solon på Gibson Les Paul,
göra birdies på Fågelbro Golfb, dricka 17-årig Ardbeg, röka en Hoyo del Monterrey d-corona, köra nedcabbad Mustang -66:a och kela med hunden Millie (blandras).
(Allt enligt sitt manegementbolag.)

Tillika drygar han ut (”dryg” är f.ö. ett nyckelord i sammanhanget) sin månadslön med att kuska land och rike runt och undervisa diverse män med obefintlig självkänsla hur de ska avnjuta sin whisky, röka sin cigarr och till och med äta sina popcorn – för att dessa i sin tur ska kunna docera inför sin krets av ännu självkänsligare manliga kamrater.

Allt detta är yesterday´s news. Vad jag sitter och fnular på för dagen är det här med Steffos pipa. I TV4-vinjetterna sitter ju karln och röker pipa vid skrivbordet. Man får för fan inte röka inne på TV4! Och inte heller i den där studion som ska föreställa TV4.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken ”Människor som gått till överdrift”. Den finns i handeln från april 2010.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Min historia med Staffan Heimerson.


Den gamle murveln Staffan Heimerson har – som det anstår hans skrå – många anekdoter om sej själv på lager. Det tillhör arbetet att ha ett gränslöst intresse inte bara för världen, utan också för den egna personen, rösten och naveln.

Hans egen favorit är antagligen den om hur han snöt åt sej en intervju med Idi Amin när han oförhappandes sprang på den idrottsintresserade gentlemannen/kannibalen i swimmingpoolen på nåt hotell.

Däremot berättar han aldrig historien om hur han, i en och samma artikel, lyckades befinna sej på Mount Everests topp och på Aftonbladet-redaktionen i Stockholm samtidigt.

Han berättar heller aldrig historien om hur jag och vännen/ kollegan Ola Norén körde efter hans bil i säkert fyra mil på småländska enfiliga vägar.

Vi hade varit på fest vid nån av de där sjöarna som heter nästan samma sak, och medan våra reskamrater i baksätet ville bekämpa sin trötthet med att sova, ville vi bekämpa vår trötthet genom att babbla. Och då och då märkte vi att nån av de tre där bak nästan slumrade till, varför vi fick kämpa för att babbla ännu högre.

Rätt vad det är så noterar vi plötsligt att i bilen framför oss på vägen, nåt slags öppen sportbil, kanske en MG, sitter en människa som bakifrån är väldigt lik Staffan Heimerson. Tjockt, vitt hår på ett ganska brett huvud. Ola knackar mej i sidan med axeln och säjer ”Du, är inte det där Staffan Heimerson?” Jag tittar noga på föraren i bilen framför, och kan till och med se ögonen i MG:ns backspegel.

”Jo”, sa jag, ”nog fanken är det Staffan Heimerson!”

Och så vände vi oss till sällskapet där bak och hojtade till dom: ”Titta framför er i bilen så ska ni få se vår mest beundrade utrikeskorrespondent!” Från baksätet kom ett ljud som vi tolkade som ett upphetsat rop, men som skulle kunna ha varit en snarkning.

Vi var övertygade om att Staffan Heimerson satt i bilen framför oss. Problemet var att vi inte riktigt kunde se det. Vi låg alldeles bakom, men vägen var enfilig och trafiken tät så det gick inte att köra om och verkligen få det bekräftat.

Spänningen var tung i bilen. Adrenalinet pumpade. Vi kände oss antagligen som jänkarna när dom stod i begrepp att landstiga i Normandie.

”Snart kommer vi nog ut på motortrafikleden så ska ni alla få se att det verkligen är Staffan”, skrek vi lugnande mot baksätet, där vi föreställde oss att tre människor upphetsat bet på naglarna och skälvde.

”Åh, vad det ska bli spännande att få se Staffan!” sa Ola.

”Jag ser verkligen fram emot att få se Staffan!”, sa jag.

”Håll ögonen öppna där bak! Somna inte nu! Snart ska ni få se på Staffan!”

”Snart kommer Staffan!”

”Staffan! Staffan! Staffan!”

Och efter en god stund kom vi faktiskt ut på en tvåfilig väg och vi kunde genast kasta in fyran och axa upp så att vi alla kunde se föraren i bilen. Och fem väldigt nyfikna huven vreds simultant mot den andra bilen samtidigt som vi körde upp i höjd med den. Och då såg vi allihop att den som körde bilen var – en dam. I fyrtioårsåldern.

Sen var jag och Ola tysta i säkert tre minuter.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]