En man med ett skägg

Tag: kalle lind går ut och roar sej

Pilgrimstur till Helsingborg.

I fredags slet jag mina barn från dagis, tryckte i dem varsin banan genom tratt och kastade mig sen i bil för att ta mig de sex milen norrut till Helsingborg. Dagen efter hade pjäsversionen av Den enfaldige mördaren – den bästa svenska filmen i världen – premiär på Stadsteaterns stora scen. På fredagsaftonen hölls ett samtal inför publik med Hasse Alfredson själv, Helsingborgssonen, hemstadsprofeten.

Intervjuaren Magnus Ingvarsson, direktör för Hasse & Tage-muséet i Tomelilla, skötte sig oklanderligt. Han la upp bollarna på peggarna så att Alfredson kunde klippa till med väl beprövade anekdoter. Jag inbillade mig – det gjorde nog alla i den överfulla salongen – att han sken upp en smula när han åter hörde skratt studsa mellan teaterväggar och kände publikens välvilja.

Hade jag nu varit femton år yngre hade jag skrivit nåt raljant om att publiken hyllade sina minnen istället för den levande gubbe som satt och drack Ramlösa framför dem. Jag hade mer än antytt att de där stora applåderna som följde även på ett ganska harmlöst uttalande om att Sverige ibland varit ”lite småfegt” var i vördnadsfullaste laget. Jag hade troligen tagit upp det tysta olustiga mummel som uppstod när Alfredson plötsligt berättade samma anekdot som han berättat en kvart tidigare.

Men nu är jag gammal nog att erkänna att jag applåderade lika högt, och inte minst var mitt skratt lika lättat när han tråcklat sig igenom den där anekdotdubletten.

En frågestund med en ikon och en nationalsymbol kan liksom inte vara annat än välvillig. Att på något vis förhålla sig kritiskt eller distanserat är att missförstå sammanhanget.

Vi applåderade inte bara anekdoten om hur Alfredson som statist på Helsingborgs stadsteater kånkat runt på Åke Fridell i ett baktråg, och hur Fridell ett antal år senare gengäldade genom att bära Alfredson ett varv runt rummet, utan alla andra anekdoter och muntrationer och lustifikationer, femtio år av kreativitet och civilkurage, associationsflödet som följt oss från Blommig falukorv till Den enfaldige mördaren, den brunbjörnsbrummande skånskan som signalerar till våra reptilhjärnor att detta är humor, tonfallet som för en del av oss blev själva ingången i komiken.

Ingvarsson avslutade med en hälsning från de femton-tjugotusen besökare han haft i sitt museum – världens minsta museum, världens största Hasse & Tage-museum – och publiken ställde sig upp för slutapplåden. Alfredson tackade med ett kort ”det var snällt sagt” som omedelbart tog loven av högtidligheten. Och sen la lakoniskt till: ”Det händer att jag blir stoppad av folk på stan som ropar ’Hasse’ och det har hittills aldrig hänt att nån av dem vill slå mig på käften”.

Hade den insikten inte redan för längesen drabbat mig, så var det då jag hade kommit på varför jag högaktar den där karln i manchesterkavaj: för att han vägrar sentimentalitet och tillkämpat allvar. Som Taube skaldade om sig själv: ”Någon skall fördriva tråkigheten”. Nu säger jag det rakt ut och utan raljans: ingen har fördrivit tråkigheten runt mig som Hasse Alfredson. Och det är jag honom evigt tacksam för.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Tillbringar man två veckor i Belgien och plötsligt känner att man inte behöver veta mer om första världskriget just nu så återstår Hergémuseet. Hergé – som själv var en storsamlare av modern konst och hyste ett enormt intresse för design – har fått ett museum närmast att likna vid en helgedom, en plats för tillbedjan, kontemplation och underkastelse.

Den som förknippar serier med barn och ungdom – typ alla fyrtiotalister jag nånsin träffat – har kommit fel. Här finns ingen rita-din-egen-Kalkyl-sektion där man kan slänga in barnen, ingen hitta-på-din-egen-Haddock-svordom eller lär-dig-snubbla-som-Dupondtarna. Restaurangen hade visserligen en barnmeny, men jävlar ingen barnstol. Envisas barn med att dyka upp så får de sitta på samma obekväma designerstolar som vuxna.

När vår treåring gick runt och gällt konstaterade att "där är också Tintin!" skickade en tant fram den stackars tjugotvååriga museivakten att på franska med enstaka engelska ord förklara att en tant blivit störd i sin ambition att kontemplera över Hergés artistiska betydelse.

När vår åttaåring just lagt fram tolv euro för en Tintinstatyett och upptäckte att det fanns en annan, billigare, var det fullkomligt uteslutet att han skulle få tillbaka mellanskillnaden. Men, berättade shoppersonalen storsint, det var helt okej att han köpte flera grejer så att han kom upp i samma pris.

Huset är skapat för människor som blivit så gamla att de förstår vilket geni Hergé var och att de inser vilket ovärderligt bidrag till världslitteraturen "Det sönderslagna örat" är. Ett stort rum är tillägnat tibetanerna, vars tacksamhet över att Hergé skickade Tintin till Tibet tydligen inte känner några gränser. Ett jättelikt foto av Dalai Lama läsande sagda album tronar som en påminnelse över Hergés inflytande. 

Dessvärre finns ingen bild av Nelson Mandela när han läser "Tintin i Kongo".

Jag raljerar här. Det gör jag för att jag anser förakt för barn vara förakt för människor. Det gör jag inte för att belgarna tillmäter Hergé den betydelse de gör. Det gör de förstås rätt i.

Hergés seriositet och maniska detaljomsorg gör att en matinéäventyrsserie med slapstickinslag och karikerade bifigurer faktiskt är ett odiskutabelt mästerverk. Börjar det brinna härhemma så kommer jag att gripa efter "Det hemliga vapnet" innan jag hoppar ner i brandseglet (vilket naturligtvis är helt irrationellt eftersom det enkelt går att fixa ett annat ex).

Samtidigt har jag ingen förståelse för den närmast sakrala vördnaden. Visst – Hergé lyckades skapa ett enastående persongalleri, en linje som förenade tydlighet med detaljskärpa, ett gäng äventyr som lyckas vara både underhållande och engagerande, och visst – han såg till att varje kinesiskt tecken på Shanghais gator verkligen betyder nåt och att de felaktiga brittiska brandmansuniformerna i "Den svarta ön" tecknades om för att överensstämma med verkligheten.

Det hindrar ju inte att han OCKSÅ var ett katolskt barn av sin tid, med trettiotalets kolonialistiska värderingar ("Tintin i Kongo") och den konservatives tro att någon kungamakt är rättfärdig ("Kung Ottokars spira"), att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget, att tjugotre album innehåller sammanlagt tre namngivna kvinnor varav en är gapig primadonna (Bianca Castafiore), en ful ragata (fru Alcazar) och en förskrämd kammarjungfru (Irma) och att flirtarna med levitation i "Tintin i Tibet" och ufon i "Plan 714 till Sydney" är lite mer new age än vad som är hälsosamt.

Det hindrar inte heller att "Månen tur och retur" är mer intressant för den som är intresserad av rymdbränsle än den som är intresserad av underhållning.

Det är klart att man kan sätta människor på piedestal. Men sen måste man påminna sig om att de faktiskt är människor. 

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kommande vecka går den att köpa, men kan beställas redan nu: ”Människor som har haft fel”. En trilogi avslutas, en cirkel sluts, en säck full med trivia knyts ihop. I vanlig ordning presenteras en skara figurer – Börje Ahlstedt, Hans Majestät Konungen, migrationsminister Barbro Holmberg, Jehovas vittnen, Amelia Adamo – som på olika sätt haft, sagt, gjort eller varit fel.

Ibland går man på pumpen i sin research (tidigare vittnesmål i ämnet här). Jag hade för avsikt att skriva ett kapitel om Joseph Goebbels, men fick lägga ner det på idéstadiet. Nu kan man invända att det rentav är en underdrift att påstå att Goebbels hade fel. Idag tycker många att det är fel att propagera för en rasbaserad fascistoid ideologi som praktiserar folkmord. Det hade naturligtvis varit mer spännande att plocka in Goebbels i en tänkt bok med titeln ”Människor som har haft rätt”. För nån gång hade han väl det, kan jag tänka. Han tyckte t.ex. Zarah Leander var het.

Det var nu ett specifikt uttalande av Goebbels som jag hade för avsikt att plocka sönder och vederlägga. När Superman/Stålmannen – en serie som med sina nitzcheanska undertoner länge uppskattades av Hitlers glada gäng – 1940 sprängde Atlantvallen och tog USA:s parti mot Tyskland, lär Goebbels ha utbrustit på ett möte: "Superman ist ein Jude!"

Det var det uttalandet jag hade för avsikt att demontera: Superman kommer rimligen inte från Israel eftersom han kommer från Krypton. Jag föreställde mig att det skulle vara en enkel match att pulvrisera utsagor från en sedan sex decennier tillbaka död propagandaminister.

Sen började jag rota i saken och fann att somliga rön faktiskt pekar mot att Superman är jude. Eller åtminstone judisk.

Clark Kent är rimligen inte jude. Han trillar ner i Kansas och uppfostras av det metodistiska paret Kent, där särskilt styvmor Martha går regelbundet i kyrkan. Clark får alltså samma religiösa skolning som Nelson Mandela, Hillary Clinton och George W Bush, vilket på något vis känns självklart när man begrundar det.

Däremot var seriens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster barn till judiska immigranter. Som sådana var de troligen marinerade i en immigrantkultur som å ena sidan öppnade sig mot gojimmajoriteten i syfte att få erkännande i Den Nya Världen när de aldrig fick det i den gamla, å andra sidan bar på ett gediget kulturarv av myter, riter och traditioner som de helighöll.

Gissningsvis är det ingen slump att kopplingen är så tydlig mellan Kal-El, som placeras i en rymdkapsel för att räddas från Krypton, och Mose, som placeras i en vasskorg för att räddas från faraos slakt på nyfödda. Även om Joe och Jerry inte satt i pojkrummet och tänkte ”nu jäklar ska vi göra en parafras på Mosemyten!” – utan snarare ”nu ska vi göra en skithäftig serie så att vi äntligen får träffa tjejer!” – så plockade de väl ur det mytologiska arv de bar med sig.

Det är heller ingen vansinnig övertolkning att Superman i sin kryptonska skepnad hette just Kal-El, och hans pappa Jor-El, efter det hebreiska ordet ”El” (”Gud”). Även om Superman under sina tidiga år mest verkar ha ägnat sig åt att slå bankrånare på hakan och rädda folk från fallande kassaskåp, så är Superman så klart en mytisk hjälte och historierna om honom ett slags modern gudasaga.

När Kal-El så adopteras av det strävsamma midwesternparet Kent och ges en rekorderlig WASP-uppfostran så är det alltså en assimilerad jude, en plikttrogen patriotisk american citizen. 1940 angriper han Hitler personligen i äventyret ”How Superman Would End the War” och flyger både honom och Stalin till Leage of Nations där de döms för krigsförbytelse.

Siegel och Shuster var för övrigt inte de enda superhjälteskaparna med judiskt påbrå. Tvärtom. DC Comics-kollegan Batman skapades av Robert Kahn, som sedermera neutraliserade sitt namn till Bob Kane. Och på Marvel satt några decennier Stanley Martin Lieber, mer känd som Stan Lee, och sprutade ur sig spindelmän, X-män och fantastiska fyror. Inte minst The Thing – i Sverige Big Ben – har tydliga beröringspunkter med det judiska mytmonstret Golem. Liksom The Hulk, för övrigt.

För att komma till själva poängen: Goebbels hade kanske inte så fel den där gången (fast givetvis många andra gånger!). Även om nu judisk tillhörighet ärvs på mödernet och inget tyder på att kryptoniern Lara var en av Davids döttrar, så har Superman absolut en plats i ett judiskt kulturarv. Dessutom fungerade tanken om en judisk Superman alldeles utmärkt i nazismens bisarra raslära, där ju judarnas förmågor – att styra världens ekonomier, att förvrida huvudena på befolkningen – faktiskt sågs som just övermänskliga.

(Inspiration till detta inlägg fick jag för övrigt också när jag igår bevistade en föreläsning på Nördcaféet på Form/Design Center i Malmö.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För 1025 kronor blandat roligt.


Jag var och såg John Cleese på Malmö Konserthus. Han pratade om sin onda exfru och sin karriär. Han läste innantill från en fullt synlig prompter. Han berättade anekdoter om Graham Chapman och sin imbecilla mamma. Jag har läst dem förr i diverse intervjuböcker. Han visade klipp från At last the 1948 Show, Monty Python’s Flying Circus och Fawlty Towers. Jag är övertygad om att samtliga finns på Youtube. Annars står de i min dvd-hylla.

Ändå var det en fascinerande upplevelse. Det var för fanken John Cleese som stod där, 71 år gammal, med neuroserna intakta och samma obearbetade förhållande till sin mor och sin hemstad Weston-super-Mare som suttit som en motor i ryggen på honom genom en karriär som pendlat mellan Världsklass och Likgiltigt. Oaktat om poängerna är väl prövade levererades de med den tyngd som sätter sej i kroppen på genuina gamla komiker.

Tanken gick till Schyfferts fascinerande intervju med Gösta Ekman häromsistens, men framför allt till Groucho Marx legendariska framträdande i Dick Cavett Show 1969. Iförd cigarr och golfmössa bevisar Groucho där för eventuella tvivlare att han var den roligaste homo sapiens som nånsin kommer att existera. Humorn sitter i ryggmärgen, som en obetvinglig reflex, med ett absolut gehör och hantverkarens känsla för rätt verktyg till varje tillfälle.

Det spelar ingen roll om vitsarna kommit till USA med Mayflower, det spelar ingen roll om varje pausering är klockad och inrepad, schemalagd och så långt ifrån den spontanitet man inbillar sej förutsätter humor. För det känns så.

John Cleese på Konserthuset var en trött man. Det sa han själv. Han hade annat att göra än att uppträda vid ett brofäste. Han var uttvingad på vägarna av en kalifornisk skilsmässolag som anmodat honom att pröjsa x antal miljoner till en kvinna som inte längre vill ha honom. Men allt det – det jobbiga, det bittra, det smärtsamma – stöptes om till skämt. Så skrattade vi åt Cleeses i-landsproblem, dirigerade av Cleese själv.

Framför oss stod en man som haft humor som arbete, livsfilosofi men framför allt som ständig säkerhetsventil. Hade det inte blivit galna sketcher hade det blivit galna självmordsförsök. Två saker hade han konstaterat att han hade gemensamt med sin mor: 1) ingen av dem var uppfostrade av vargar och 2) svart humor. I vuxen ålder kände han för första gången nån sorts samhörighet med sin mamma när hon i vanlig ordning gnällde om sin depression och han i irritation svarade ”men du, jag känner en liten kille i Fulham. Jag kan be honom döda dej”. Ett ljud han aldrig hört förut strömmade ur telefonluren. Hans mor skrattade.

Det händer fortfarande att man möter människor som ser humor som en lägre konstform, ett sämre sätt att formulera människans villkor, en billigare väg till kommunikation. Jag kommer aldrig att förstå dem. Det finns ingenting allvarligt som inte går att göra till humor. Och nej, man skämtar inte automatiskt bort nånting. Man skämtar lika gärna fram.

1025 riksdaler kostade det alltså att få bekräftat vad jag sen länge bestämt mej för att tycka. Det var det värt, särskilt som jag inte betalade själv. Jag undrar däremot hur såna människor fungerar som hostar upp samma summa, klär sej i sina dyraste kostymer och sen sätter sej att tugga tacos och upprepa allt gubben på scen säjer till sina kompisar. Det finns ju redan en arena där den sortens figurer tagit makten. Den heter biograf.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mej själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.

För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.

Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.

Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mej hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Man äter även med ögat.

Ett av mina bästa lunchställen hade tidigare som sin slogan ”för den hungrige”. Det har de tagit bort nu, men menyn är densamma: flottstekt fett med späckpanerat ister. Vill man kan man få en skål tran att dippa i.

Så då sitter man där, i en spricka i en vägg i ett område som är deprimerande även för att ligga i Malmö, och spjälkar sitt slagg. Och för att även få andlig spis kan man njuta av den … originella konsten som spikats upp på vävtapeten.

Inte mindre än nio minnestallrikar från olika derbyn på Jägersro!

Så här ser en tallrik ut i närbild. Jag vet, mobilen fångade inte riktigt upp alla nyanserna, men det ska ni nog egentligen tacka mej för.

När man njutit färdigt av tallrikarna kan man istället låta blicken försjunka i den här målningen. Den föreställer … ja, den föreställer helt enkelt en kock som lagar nåt slags inälvsmat och en transsexuell servitris, bägge svävande i en Chagall-inspirerad rymd. Inget konstigt med det.

Kanske har jag sett fulare tavla, men det har jag i så fall förträngt.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har skrivit om dvd:n ”This Filthy World” tidigare – den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancé och nyfödde.

När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske tretti sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plastkräftscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.

En annan gång såg jag och min fiancé Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.

Plötsligt finns John Waters tillgänglig – hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom – och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.

Han säjer exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sej är när han börjar prata om ”Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ” och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.

Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder – Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna – och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sej i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med obesa transvestiter.

När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).

När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.

Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mej att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är – liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins – Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan – såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm – med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.

Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan – rent bokstavligt – och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rapport från en resa: Spamalot


Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej – Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt (bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel – svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön – ”vem fan är Nisse Hult?” – hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var – och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa ”lemon curry?” – så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk) teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs. stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det – en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga – eller i mitt fall halvgamla – humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja ”ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet” eller ”visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?” eller ”jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?”

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett ”vi”. Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där vhs-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.

* Detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]