En man med ett skägg

Tag: kalle lind läser relativt nya böcker

I podden Snedtänkt flyger tjogvis med namn och årtal fram och tillbaka genom luften. Ofta är det säkert fel. Som tur är pratar jag så otydligt att besserwissrarna inte alltid märker det. Av outgrundlig anledning gjorde jag misstaget att artikulera namnet Petteri Nuottimäki i avsnittet där jag och André Wickström pratar Svenskfinland och sverigefinnar.
bear quartet
Jag hävdade att denne Nuottimäki spelade bas i det legendomsusade Luleåbandet The Bear Quartet. Det borde jag inte ha gjort. Snart blev jag kallad ”sopa” av Luleåhärstammande popsnöret Ola Söderholm och fler viktigpettrar med indiebakgrund sällade sig. Basisten i The Bear Quartet hette Peter Nuottaniemi och inget annat.

Till mitt, måhända svaga, försvar vill jag dock framlägga att namnet Petteri Nuottimäki på intet vis var gripet ur luften. Nuottimäki är absurdistisk kåsör, skämttecknare – publicerad i bl.a. Galago, Arbetaren och SvD – samt manusförfattare till bland annat Ulf Malmros Smala Sussie. Jag har i alla år tagit för givet att dessa två var en och samma.

Grejen med The Bear Quartet var ju just att medlemmarna verkade något mer begåvade än popsnubbar i allmänhet. De kunde lite mer än att slå sina ackord och glo på sina skor. Sångaren Matti Alkberg gick vidare med diverse andra punkpopprojekt och har publicerat x antal diktsamlingar. Gitarristen Jari Haapalainen har blivit en av landets mest uppmärksammade producenter som bland annat lyckades blåsa nytt liv i tomgångsorkestern Eldkvarn och göra Kajsa Grytts låtar rättvisa. Själva namnet The Bear Quartet plockades från Klas Östergrens Gentlemen, de döpte plattor till Monty Python och det mesta tydde på att de hade både smak och humor.
petteri n
Därför har mitt huvud alltid kopplat ihop dem med Petteri Nuottimäki, mannen som bland annat gett oss boken Nuottimäki försvarar kulturen! (2000) med underrubriken ”Ett flertal trevliga bokstäver”. Där kan man till exempel läsa ett gäng misslyckade ”Råttan i pizzan”-historier. Bland annat denna:

”Ful hund” berättades av Krister Seglöv 11/7 1987 för en lagkamrat i Stringtuna BK, i omklädningsrummet före en match, tog sig i fyra led ända ut på planen, men glömdes bort pga en tvivelaktig utvisning.
”Min kusin såg en tjej vid korvmojen i lördags som han gärna vill lära känna, men kom inte på nåt bättre att säga än: ’Vilken oerhört ful hund du ha.’ Då visste hon att han var en ärlig kille i alla fall, tänkte han. Vilket inte är en så tokig början.
Fast tyvärr var det ingen hund, utan hennes son.

Boken består av korta texter som oftast är lysande inledningsvis, innan skribenten upptäcker att de måste sluta nånstans också:

I åttonde klass fick Krille prya som bondfångare. Han fångade tre bönder och höll dem inlåsta i källaren i nästan en vecka, tills hans föräldrar hittade dem.
”Du vet hur det slutar”, sa dessa strängt. ”Så fort du tröttnat blir det vi som får mata dem.” De körde ut bönderna med bil till en skogsväg och släppte loss dem.

Eller:

Bengan presenterade honom för mig, en fixare, nomad, levnadskonstnär. Han handlade i allt som satt löst, köpte, sålde, bytte, lånade och stal, lite bättre priser, suspektare leveranser och uddare tider, tre gamla mot en ny. Ni vet, en sån som inte bara överlever en detonerande atombomb utan även säljer schyssta recept på kackerlackspaté i ruinerna.

Eller:

En dag kom han hem från skogen med en säck fylld av begagnade överblivna stenar någon tydligen bara slängt.
Då han hade ett gott hjärta insåg han sig ha funnit kallet i sitt liv; upprättandet för ett pensionat för utslitna stenar.

Det ekar av Lasse O’Månsson och Kjell Swanberg och såna där texter som både vill vara Monty Python och Kafka. Runt millennieskiftet såg man Nuottimäkis medvetet krattiga teckningar lite här och där. Sen skrev han som sagt Smala Sussie, som Ulf Malmros nog skrev om på inspelningsplats. Sen vet jag inte riktigt vad Petteri Nuottimäki har gjort.
petteri ramon
Men jag vet att namnet i alla fall inte dök upp av en slump i mitt huvud när vi bandade podd.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Arja och arga Jan.

Jag antar att ni alla har den här boken i hyllorna:
stjärnorna på slottet
Jag antar, rentav förutsätter, att ni även har läst kapitlet om Arja Saijonmaa. Efter att ha läst om hennes, onekligen fascinerande, karriär – 35 album på sju olika språk, samarbeten med Mikis Theodorakis, Harry Belafonte och Bert Karlsson – har säkert ni också hajat till inför följande formulering:

Hon har under senare år varit en stark förespråkare för medlemskap i EU och EMU. Vi minns väl alla Arjas version av ”Jag vill leva i Europa”.

Jo, vi minns den. Vi minns också vem som skrev den och just därför tycker vi kanske att det är en lite ful formulering.

”Jag vill leva i Europa” skrevs av Jan Hammarlund, en av proggens mest politiskt konsekventa och genomtänkta singer/songwriters. Sen debut-lp:n Befriade från skolan 1972 – det var väl där han sjöng om att ”bränna erat jävla stjärnbanér”? – till senaste plattan Röda linjen 2007 har han intagit en extremt tydlig vänsterposition.

Det kan man tycka vad man vill om. Men man kan ana att rader som dessa inte skrevs som EU-propaganda:

Långt ute på Tysklands hedar
blev vi hejdade av en transport.
En konvoj av NATO-raketer
på väg mot okänd ort.

Deras tyngd fick marken att skälva
där vi satt i vår bil och såg på.
– Där är döden, sa Lena från Småland,
den är avlång och silvergrå.

– Den ska till bergrum, sa Anders,
och riktas mot Leningrad,
där finns ett torg med små gummor
som säljer rönnbärsmarmelad.

Vår död väntar nog i Sibirien,
eller kanske i Texas, sa jag,
varje stridsspets har ett nummer,
som står för en särskild stad.
jan hammarlund
Den som bara har hört Saijonmaas version av ”Jag vill leva i Europa” har dock inte hört de stroferna. I Håkan Lahgers bok Proggen: Musikrörelsens uppgång och fall (1999) förklaras varför:

[Hammarlund] skickar snällt över texten till ”Jag vill leva i Europa”. Det första som händer är att hon frågar om texten går att korta. Den är alldeles för lång för Svensktoppen, anser Saijonmaa, för det är ju liksom poängen med att sjunga in den. Att den ska hamna på Svensktoppen.

Hammarlund håller god min i elakt spel och han och Tomas Blom kortar texten. Saijonmaa är snabbt på luren igen och tycker att detta med ”Nato-raketer” kunde man väl ändra till ”silverraketer”. Arja Saijonmaa har nämligen pratat med en kapellmästare i Norge och fått veta att om hon sjöng ”Nato-raketer” skulle hennes karriär vara slut. […]

”Jag sa att det kommer inte på fråga att ta bort något ord ytterligare. Punkt.”

Efter detta besked från Jan Hammarlund uppträder Arja Saijonmaa i en flyktinggala i TV och sjunger ”Jag vill leva i Europa” med ”silverraketer” i texten. Jan Hammarlund ringer upp sångerskan och säger att om hon sjunger den sången med den texten igen i något sammanhang överhuvudtaget så stämmer han henne. Hon slänger på luren och säger att hon inte ska spela in sången.

Därmed borde Jan Hammarlunds och Arja Saijonmaas gemensamma äventyr i schlagerbranschen vara till ända. Men vad händer om inte att Saijonmaa sjunger in ”Jag vill leva i Europa” med ”Natoraketer” i texten. Sången hamnar på Svensktoppen och alla är glada och nöjda, utom Jan Hammarlund som tycker att det är lite olustigt att bli sammankopplad med en artist som han inte tycker är speciellt trovärdig vare sig politiskt eller konstnärligt.

Så därför tycker jag kanske att det där citatet ur litteraturklassikern Stjärnorna på slottet: med alla stjärnrecept är lite fult.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För övrigt noterar vi också …

… en mycket tjusig pik – en florettstöt, ett nålstick, en sån där japansk dödsmördargrej på axeln som Sean Connery gör i Rising Sun och som får moståndaren att segna ner på en promilles hundradels nanosekund – i Niklas Orrenius artikelsamling Här är allt så perfekt (2011).

Orrenius har varit ett av de främsta skälen att prenumerera på Sydsvenskan de senaste åren. Lågmält, nyfiket och moraliskt konsekvent har han närmat sig Sverigedemokrater, flyktingar och de där frågorna som kräver komplexitet och inte gapighet. Åsikterna och människorna bakom. Siffrorna och ödena.

I ett kapitel i nämnda samling intervjuar han Pär Ström, mannen, maskulinisten, martyren. Intervjun har några år på nacken och Ström har ännu inte kläckt det epitet som han idag använder om sin världssyn: jämställdismen.

När jag läser nu minns jag att det var när den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2008 som jag första gången noterade Pär Ström; hans claim to fame var ett utspel om pajaspapporna i Astrid Lindgrens böcker:

Alltså, farbror Melker i Saltkråkan. Han är ju helt patetisk. Han ska laga mat en gång och häller i ett halvt paket salt. Vi har Ronja Rövardotter. Pappan är helt klart rubbad. Beter sig som en dåre, medan frun är det sunda förnuftet personifierat. Sedan har vi Emil i Lönneberga, pappan där, han är inte heller riktigt klok.

Redan där kunde Pär Ström avfärdas. Att kalla den bullrige, barnslige, kärleksfulle, stolte och djupt mänsklige Mattis för ”klart rubbad” signalerar att den som diagnosticerar har en förenklad uppfattning om världen. Och att tolka Anton Svenssons snålhet, auktoritetstro och uppfostrarnit – troligen högst genomsnittliga egenskaper bland småländska småbönder i nittonhundratalets begynnelse – som patologiska, tyder även det på grodperspektiv och tunnelseende.

Att Pär Ström ser vad han vill se, och plockar ideologiska russin ur en mångfacetterad müsli, understryks också av hans svar på Orrenius följdfråga:

Prussiluskan i Pippi då? Är inte hon ett förlöjligande av en gammeldags tant?

– Snarare ett förlöjligande av överbeskyddande myndigheter.

Retoriskt sett är det ett bra svar. Varför inte det förlöjligandet är könsbundet när Melkers klumpighet och Antons auktoritetsbrist är det, är visserligen höljt i dunkel, men Pär Ströms svar verkar i alla fall relativt påläst.

I en kommentar till den återpublicerade artikeln, berättar Orrenius i förbifarten att det inte alls var så Pär Ström svarade när Orrenius intervjuade honom. Istället svarade han ”Det är möjligt”, troligen för att han aldrig reflekterat över att världen kan vara full av nyanser och eventuellt för att han inte kände till Prusseluskan.

Det något mer pålästa svaret i den tryckta intervjun la Pär Ström till när han fick korra Orrenius manus. Orrenius var godhjärtad nog att skriva in det. I sin kommentar resonerar Orrenius om huruvida han kanske var för snäll när han gick med på Pär Ströms många ändringar.

Det var han nog. Men han tog skadan igen när han återutgav intervjun och avslöjade sanningen.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]