En man med ett skägg

Tag: kalle lind slösurfar

För längesen, långt innan vhs och dvd och HBO gjorde det möjligt att se en film hemma eller en teveserie en gång till, fick man hitta på andra sätt att exploatera en framgång och producera föremål som folk kunde inhandla och ställa i hyllan. Klassiska exempel är förstås de lp-skivor med Disneyfilmer – insprängda dialogsnuttar mellan Bagheeras och musen Roqueforts speakerberättelser – eller Astrid Lindgren-filmer – insprängda dialogsnuttar mellan Astrid Lindgrens speakerberättelser – som alla sjuttiotalister har ett antal av stående i förrådet i föräldrahemmet.

Mer kuriösa uttryck, som givetvis inte dog ut med köpvideon, är bräd- och dataspel. Det går naturligtvis att införskaffa A game of thrones – the board game, Sagan om ringen-Monopol, Walking dead-Risk och Harry Potter-schack. Letar man noga på loppisarna, eller skickar ett personligt mejl till Peter Settman, kan man kanske få tag på Ronny & Ragge-brädspelet:
np ronnyraggespel
(Tack till Andreas Kjell för bilden!)

Det här gäller alltså inte bara Hollywood-produktioner. Även inom det ickekommersiella Sveriges Television har merchandise producerats:
np robinson
Och inte nog med det! Merchandise för barn har producerats! Särskriven merchandise för barn!
np bolibompadraken 1

np bolibompadraken 2!

np bolibompadraken 3

np bolibompadraken 4
Apropå ingenting alls: det krävdes en miljon telefonsamtal och tjugosex kontrakt och löften om att den inte skulle släppas förrän på behörig tid efter julkalendern Skägget i brevlådan innan den här boken kunde nå bokhandlarna:
np klaslagerenee
Motiveringen var att det kunde se illa ut om man skapade en kommersiell produkt för barn i anslutning till julen.
np skagg i brevlada
Nåväl – varför vara bitter över att det är skillnad på folk och folk? – detta har inte bara gällt barnproduktioner. Även en ytterst vuxen produktion som N.P. Möller – fastighetsskötare, en lågmäld och sorgsen sitcom om en ensam man och hans hund, fick diverse avknoppningar. Dels skrev en av seriens författare en bok som, likt Star Wars: Knight Errant eller Jedi Apprentice: The Rising Force, berättar lite ytterligare om seriens universum:
np bok
Dels gjordes det en musikal. Den sattes veterligt aldrig upp på scen, men sjöngs i alla fall in på skiva. N.P. Möller – i den oefterhärmlige Nils Ahlroths tappning – sjöng sånger om sånt som en fastighetsskötare i sjuttiotalets Malmö hade omkring sig: sin hund, lekande barn, ett mumsigt smörgåsbord. Det låter lite konstigt, och det är för att det är lite konstigt. Men det finns förstås på Youtube.

Världen är en fantastisk plats att leva på. Varje dag bjuder på nya överraskningar för den som har obskyra intressen och tillgång till en internetuppkoppling.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Guillous genombrott.

gyttorp bryt
Den förste november 1981 – efter ett gäng byråkratiska malningar genom SVT-kvarnarna – sändes tevepjäsen Genombrottet. För manus svarade Jan Guillou. Den skildrar hur redaktionen på TV2:s ”Kvällsdax” lite på skoj plockar upp en utlänningshatande taxichaufför – en nertonad Janne ”Loffe Carlsson – som annars mest stått på Sergels torg med ett plakat. Han gör förstås succé – trots att programledarna talar nedlåtande till honom och ställer siffror mot hans känslor. Sändningen slutar i kaos för SVT och succé för Gyttorps populistparti.
gyttorp orup 0

gyttorp orup 1

gyttorp orup 3

Inspirationen var uppenbar: 1971 framträdde den jovialiske lille skattehataren Mogens Glistrup i dansk television och gav festligt enkla lösningar på alla kniviga politiska problem. Det gav honom och Fremskridtspartiet 27 av 179 mandat i folketinget 1973. Glistrup nämns mycket riktigt som ett potentiellt hot i Genombrottet.

Pjäsen skrevs ursprungligen för Stockholms stadsteater. Enligt Guillou avslogs den där ”eftersom teaterns kvinnoutskott ansåg att den var reaktionärt sexistisk (helt riktigt, Herr populisten hade en del mycket enkla synpunkter på förhållandet man-kvinna). Scenarbetarutskottet hade också funnit politiska invändningar”.

Budet gick istället till SVT, där teveteaterns konstnärlige ledare Bengt Lagerkvist blev hookad på materialet. Större delen av handlingen utspelas i Sveriges Televisions korridorer och kanske tyckte Lagerkvist att det kändes bekvämt jämfört med alla hans tidigare strapatsrika teveserier Hemsöborna och Värmlänningarna och Någonstans i Sverige.

SVT:s programråd – man höll sig med ett sådant – var dock skeptiskt. I rådet satt bland annat barntevechefen, som tyckte illa om ord som ”bordell”, samt Lennart Hyland som menade att SVT inte ”ska kacka i eget bo”. Alltså satte man sig på bakhasorna. Guillou skriver i sina memoarer:

Men Bengt Lagerkvist var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Dock fanns det, tro det eller ej, fler människor på statstelevisionen som motsatte sig pjäsen. Pjäsens Erik Gyttorp har två huvudpunkter på sitt program: 1) ut med utlänningarna, 2) politikerna ljuger. Det ansågs känsligt på SVT att göra en pjäs om hur SVT ger plats åt en man med de åsikterna – som dessutom blir en poppis figur. Eventuellt tyckte också någon på någon av SVT:s samhällsredaktioner att porträttet av SVT:s samhällsredaktioner, där en av journalisterna skyltar öppet med sitt socialdemokratiska medlemskap, var elakt/träffande (stryk det som önskas).

Guillou beskriver hur lunchsamtalet såg ut mellan honom och chefen Bo Rehnberg efter att Rehnberg velat stryka just rasismen och politikerföraktet:

Jag torkade mig om munnen, servietten blev röd av scampisåsen, jag reste mig och gick utan ett ord, än en gång övertygad om att somliga inom teatern är idioter.

Notera Jan Guillous exakta minnen för detaljer. Notera också att Jan Guillou så sent som 2009 skriver ”serviett”.

Det blev en pjäs i alla fall. Den ligger nu på tuben (här, här respektive här) och är absolut sevärd. Att det är Guillou som randat märks inte minst på hur offentliga personer droppas och kommenteras i marginalen: Per Ahlmark kan inte komma till tevestudion och debattera för att han ska gå på disco och förverkliga sig själv, Jörn Donner tackar nej för att han hellre vill ha ett eget program i dumburken.
gyttorp politiker

Scenariot känns också, så här trettiofyra år senare, högst trovärdigt. Janne ”Loffe” är en gemytlig pajsare som gillar hockey och kan småprata och som absolut inte ogillar utlänningar, han vill bara inte ha för många av dem. Politikerna är lagom verklighetsfrånvända och börjar käfta sinsemellan om borgarnas ekonomiska haveri under regeringsåren 1976-82 och undviker alla konkreta frågor. Inte minst undviker den socialdemokratiska försvarsministern frågor om sina bordellbesök, folkpartisten frågor om hur hans partikamrat glömt nycklar hos en hora och alla tre frågor om sprit de fått ut från en ”arabambassad”.
gyttorp lista

gyttorp gangsterbordell
Utan att känna till alla konkreta förlagor, har jag en känsla av att Guillou mycket medvetet petade i nertystade infektioner: 1981 var justitieminister Lennart Geijers gamla horaffärer fortfarande inte utredda (det är de för övrigt inte heller riktigt 2015).

Inte minst känns förstås pjäsen trovärdig med tanke på att det var exakt det här som hände tio år senare: två jovialiska populister tog plats i ett SVT-producerat debattprogram och skojade sig in i riksdagen.
IAN-OCH-BERT
Den kopplingen var Jan Guillou förstås själv mycket medveten om. I satirkriminalserien Den vita riddaren, som han skrev med Leif GW Persson 1994, dyker Erik Gyttorp upp igen. Nu som ledare för Ny demokrati.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Godisarna.

blogg python
När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.
blogg goodies 2
The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.
blogg 1948 show
Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.
blogg young ones
Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.
blogg goon show
Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.
blogg goodies!
Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga – förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv – själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: "Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?" Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras – finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

 

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

29 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag blir glad …

… när människor visar framfötterna. När de inte tvekar att sälja sig. När de tar varje chans och griper varje halmstrå.

På imdb.com kan man läsa om miniserien Jakten på en mördare från 1999. Även om det ligger där till allmänt beskådande, bara ett par ynka musklick bort, så är det antagligen inte så många som kollar upp Jakten på en mördare. Detta för att vi troligen inte är så många som minns den, och de flesta av de som minns den ser väl inget skäl att minnas den tydligare.

Detta hindrar dock inte någon – jag har så klart ingen aning om vem, även om vissa antydningar görs när det byts till första person i sista meningen – från att försöka sälja in skådespelerskan Sara Key i detta obskyra hörn av nätet. Den enda review som skrivits av Jakten på en mördare ser ut så här i sin helhet:

Excellent for this wonderful actress Sara Key. It s a pity we don t see her any more. Productor and director have to engage her ! we can see her in some famous movies, especially Varuhuset, TV serial saw by many people. Actress of theater she still one of the best actress in Sweden. Remember her in ”Don Juana”…incredible piece. You know her as an actress from TV-productions and from films as well as performing on the stage. For many the impact of serials like Varuhuset and Rederiet make them easy remember you, but as an actress the work as with Brustna Hjärtan and Strindbergsbarnet is what you hold as precious moments. I work mostly in Stockholm, Sweden, but also travel for interesting work and spend a part of the year in Europe.

Jag gillar att själv föreställa mig det scenario Sara Key – eller vem det nu är som skrivit texten – måste ha föreställt sig: att en castare, producent eller regissör som just sitter uppe i preproduktionen av en stor dramaserie, plötsligt grips av en obetvinglig lust att ta reda på vad Lars Ambles rollkaraktär i den där gamla miniserien hette nu igen (Staffan Arbman). Och när castaren ändå är inne på sidan så råkar han scrolla ner och se att jaha, Sara Key är visst en wonderful actress, nämen herregud, det är ju just en wonderful actress jag behöver för den här dramaserien, HENNE SKA JAG HA!

Från djupet av mitt hjärta hoppas jag verkligen att Sara Key har fått några knäck den vägen. Jag beundrar folk som gör sånt som jag aldrig skulle våga göra. Vilket inte nödvändigtvis betyder att jag skulle vilja göra det själv.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

… genom att ta ett kliv in i den verkliga nomenklaturan, The Hall of Fame, parnassen, gräddan, bloggvärldens motsvarighet till Noppes. Från och med idag kan man läsa mitt sommarblogginlägg jämte tänkvärdheter från Django-Bango-Bingo-Berra Rimfrostér, Baren-Morän, Robinson-Kruse och den intressantaste av systrarna Graav (som de hade hetat i MAD). Det gör man på TV4. Alltså inte i teven, utan på nätet.

I och med att jag nu kliver in i den yngre medelåldern också officiellt har jag skrivit en text om yngre uschligare generationer. Jag är rädd att jag står för den.

Jag hoppas ni inser att det här är stort. För två år sen fick jag en tallrik och i år uppmärksammas jag på en av landets tio bästa tevekanalers hemsida. Födelsedagar värda att minnas.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gunilla af Halmstad bloggar …

… stod det i ämnesfältet på ett mejl som oförhappandes låg och skvalpade i min inbox. Jag får såna mejl ibland. Vänner, bekanta och folk som borde vara mina vänner men som jag aldrig fått tid att lära känna skickar tips och frågor om perifera och daterade halvfigurer i den offentliga halvvärlden (”Hur var det nu med Cornelis och transorna?”, ”Känner du till barnboksfiguren Snigge Snopp?” etc.)

Det här tipset kom från Martin Kristenson. Gunilla af Halmstad känner de flesta så klart redan till, åtminstone vi som är intresserade av gammal hederlig stripteasekonst och tycker att den moderna pornografin blivit så ytlig och sexfixerad.

Kvinnan hade lätt Sveriges bästa artistnamn efter Gonza Blatteskånska och poserade på tivoliscenerna när hon inte blev upplärd i klassisk musik av Sten Broman. Hennes fascinerande levnadssaga kan man också läsa om i Bo Sjökvists fantastiska ”Bland strippor och fakirer”.

Läs alltså Gunilla af Halmstad så länge medan jag samlar kraft för att skriva de där inläggen om Tony Curtis erektion och Anna-Clara Tidholms förstlingsverk som jag så länge planerat. Och när ni plöjt hennes strövisa minnen av Snoddas så ge er på överkursen: varietéartisten Curtelles trip down Memory Lane. (Som jag f.ö. också bör ha blivit tipsad om via Martin Kristenson – skyll på honom om ni fastnar.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rikets sal.

Imorron måndag öppnar den: Rikets sal – det roligaste du sett på nätet sen … tja, 1000 apor? Ett gäng lastgamla humorarbetare i tredje rikets största stad har slagit sina sjuka hjärnor ihop och i den smällen föddes en sajt späckfylld med skämt och gags och – förutsätter jag – perfida påhopp på perifera publika personer.

När jag säjer ”späckfylld” så menar jag teoretiskt späckfylld. I nuläget är den ju rentav späcktunn. Ta det bara lugnt, sitt ner, håll i hatten och hästarna – den kommer att bli späckfylldare och späckfylldare vad det lider.

Själv kommer jag varje vecka att medverka under rubriken ”Gubbhyllan”. Första avsnittet handlar (naturligtvis) om Snoddas. I fortsättningen kommer vi att ställa in siktet på Gösta Bernhard, Jarl Borssén och Ingmar Bergman.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]