En man med ett skägg

Tag: kalle lind slösurfar

Alla dessa stölder.


En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (för övrigt en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man allts säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mej dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken Mannen som kunde tala om hästar kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är ”I regeringen 1982-1990” och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit ”Alla dessa degar”).

Ärligt talat – får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att den är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sej i halvfyndiga underrubriker som ”Alla dessa bilder”? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt till och med aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare Det blev ingen storväst (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz och sätter honom på spåret.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kollegieblogg.

Det finns människor omkring mej som påstår att den här bloggen är smal. Själv tycker jag den är påfallande bred, eftersom jag skriver lika mycket om nöjesgubbar från sextitalet som nöjesgubbar från sjuttitalet. Hursomhelst är den betydligt bredare än bloggkollegan Men who look like old lesbians, som samlar bilder på – män som ser ut som gamla flator.

Och jag vill nog hävda att jag också har ett bredare anslag än den mäkta läsvärda Världshistoriens 101 bästa judar, som listar – världshistoriens 101 bästa judar. Inte nog med att den är välskriven och initierad, det är dessutom på tiden att någon med mycket fritid tar sej an att en gång för alla slå fast vilka semiter som är de bästa. Det har de ju själva bråkat om sen Abrahams tid, så det är väl egentligen bäst att låta några gojim avgöra.

Och Katastrofala omslag – som samlar bilder på katastrofala omslag – förutsätter jag att ni redan läser. Om inte: låt er inte avskräckas av att mannen bakom kallar sej nåt så studentikost som ”Herr Dryck” och har en hang-up på att byta bakgrundsfärg på bloggen. Texterna är ännu festligare än omslagen. Och omslagen är nästan lika festliga som texterna.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Glädje genom World Wide Webb.

Man blir glad över bloggläsare som tipsar en om Åke Catos blogg och nu senast Nick Borgens vägmatsrecensionsblogg. Man blir ännu gladare när man konstaterar a) att Nick Borgen alls är i livet, b) att Nick Borgen är väldigt engagerad i vad han äter på turné, c) att Nick Borgen använder ett betygssystem med 1-10 ”Nickar”, d) att Nick Borgen ibland får ur sej stycken som detta:

Maten på Mallorca varierar. (som tur é) Själv älskar jag lam och detta utmärkta kött är spanjorerna specialister på. Tyvärr finns stortsätt bara svenska, norska och engelska restauranger i Magaluf. Ganska trist. Skall du äta spanskt måste du ge dig ut av turistorterna.

Och detta:

Testa golfen, (huuuu, inget för nybörjare en traumatisk och mentalt skräckinjagande upplevelse.)
Ha, ha, ha! Va’ inte rädd.
Golfbanan är otroligt rolig att spela…

– och e) att detta inte hindrar Nick Borgen från att skriva en roman!

Och att den boken handlar om en kvinna som upptäcker att hennes morfar överlevt Gulag och som ”med hjälp av en avhoppat rysk professor” får ”kontakter på insidan järnridån och börjar en resa som blir till ett äventyr utan motstycke”.

Men allra gladast blir man förstås över hur enkelt och geschwint man kan ladda ner Nick Borgens insjungning av Ruby Tuesday.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

La(i)sse på Börsen!

Det är säkert gårdagens nyheter för alla er andra, men för mej dök det alldeles nyss upp som en nyhet. Jag fick äntligen tummen loss att surfa in på Lasse Kronérs hemsida – och döm av min förvåning när jag förstår att Kronér har konstruerat ett brädspel! Och inte vilket brädspel som helst: ett Wall Street-spel! Så kusligt aktuellt i dessa tider!

Kronér skriver själv:

Wall Street recentioner
Spelet fick strålande kritik. 5 av 5 i dom flesta tidningar. Skall hitta dom och scanna in dom så ni kan läsa. Det blev det mest sålda spelet under 2 års tid i Sverige. Jag spelade det igen härom kvällen och måste säga att det är faktiskt riktigt bra.

Vi får hoppas att Lasse är en bättre spelkonstruktör än rättstavare. Vi får också hoppas att min misstanke om att verklighetens aktieklippare faktiskt utgått från Lasse Kronérs gyllene regler, inte stämmer:

* Ge aldrig upp! I Wall Street har du alltid chansen att komma igen!
* Var inte rädd för att köpa aktier, företag och fonder! I Wall Street kan du aldrig äga för mycket, eftersom du alltid får lov att sälja tillbaka till fulla värdet om du behöver kontanter.

Jag är förvirrad, förundrad, förryckt. Jag gled bara in på sidan för att se vad Lasse för tillfället har i sin iPod – och så får jag veta detta! Att Kronér på sin fritid gör brädspel av det tråkigaste som finns.

Finns det fler insikter att komma till där ute på nätet? Gör Göran Rudbo också brädspel? Kanske om att köra singel? Och Ken Wennerholm har kanske konstruerat ett spel om hur man ska bli av med torr hud? Jag måste genast ge mej ut på nätet igen! Vi hörs!

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med såna vänner…

En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. ”En man med en skägg” har blivit länkad av – Folkpartiet! I Nacka!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?

30 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sej Bob Dylan – politiskt radikal, hade dom sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland dom lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sej.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med dom av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Mer Landby.

Internet är ju, näst det självspelande pianot, världens bästa uppfinning. Det är klart att jag kunde hitta just det gamla Lundberg/Dabrowski/Lundberg-Dabrowski-klipp jag skrev om i det förra inlägget.

Det visade sej att jag mindes Sixten Landbys dikt en smula fel. Den är i själva verket något burleskare:

Pungen är ju full av kraft
Långt och stadigt är mitt skaft
Med spetsen kan man skära glas
och sätta kvinnor i extas

I inslaget visas också upp den berömda Landby-stugan som enligt rykte inte städades från 1945 och framåt. Sixten kungör, nånstans under hårhärvor som skulle göra Tim Burton avundsjuk:

Det finns halvimbecilla kvinnor och män. Många fler än vad vetenskapen tidigare trodde. Men de bor fint. Det enda intresse de har det är att städa. Det är sån där städmani bara. Då är det bra, då tror de att de är människor. De är inte alls nå människor.

För övrigt är det alltså ett vida spritt rykte att Sixten Landby var far till både Rolf Lassgård, Lasse Brandeby och eventuellt Per Ragnar. Alla tre lär åtminstone ha dykt upp på hans begravning.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det bästa med Internet – så sent som för tio år sen det hetaste heta, enligt en överkokt IT-bubblare jag såg en gång i teve ”detsamma för undervisningen som hjulet var för kommunikationen” – är att man kan leva ut sina absolut mossigaste och gubbigaste sidor.

Tack vare Internet kan jag hålla mej regelbundet uppdaterad på vad som händer inom Karl Gerhard-sällskapet (visste ni att Per Gerhard, Karls typ hundraårige son, just gett ut en ny bok om hur kvick hans pappa var?) och inte minst kan jag via nätantikvariaten komma över Zarah Leanders memoarer, Tage Danielssons julböcker från 69 och 70 samt Jacob Dahlins samlade Galaxen-kåserier – på en och samma vecka! (Jag kan inte ljuga för er: exakt så såg faktiskt min konsumtionsvecka ut.)

Dom här grejorna kunde man förstås komma över redan tidigare, men då fick man finkamma antikvariat på regelbunden basis, vilket tog tid från det arbete som krävs för att man ska kunna handla nåt på antikvariaten, vilket gjorde att man inte kunde manifestera sin gubbighet på samma explicita vis. Idag är jag kanske gubbig en timme om dan mot tidigare tio – men å andra sidan kanske tretti gånger gubbigare! Tack vare Internet!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]