En man med ett skägg

Tag: kalle linds karriär i fragment

Proggiga barnprogram.

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hör upp svear!

Kalle Lind frångår alla principer och lämnar sitt hem, tillika för att ta sig norrut. Imorgon tisdag 12 mars ska jag stå och skoja om Viktiga Saker (= farbröder inom det offentliga Sverige under efterkrigstitden) på Katalin i Uppsala. Biljetter köper man här och det bör man, efter vad jag förstår, göra pronto.

Som om inte det är nog äntrar jag tillika självaste huvudstaden i ungefär samma syfte (= kasta tarvligheter omkring mig) i övermorgon onsdag 13 mars. Då blir det på Debaser Medis. Förutsatt att jag kommer in i mina bonniga kläder. Biljetter köper man här. Gör det vetja. Ni har absolut inget att förlora.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En podd med ett skägg.

Min vän Kringlan Svensson tycker att jag ska göra poddradio under rubriken "En man med ett podd". Eventuellt kommer jag aldrig nånsin att göra det. Däremot medverkar jag gladeligen i andras poddar så fort de kallar på mig. Tidningen Sydsvenskans kulturredaktion har just sjösatt poddprojektet "Grejen med …" och den andra frågan som ställts är "Vad är grejen med Kalle Lind?" Uttömmande svar ges här.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Samlade tyckalster.

Jag skriver krönikor i City, en tidning särskilt riktad till snåljåpar i skånska storstäder. Det är kanske det roligaste som finns. Att skriva alltså. Läsupplevelsen överlåter jag på omvärlden.

Här ett mycket traumatiskt ungdomsminne som jag hoppades bearbeta genom att offentliggöra det (resultatet blev att jag tänkt ännu mer på det sen dess).

Här lite påhopp på namngivna DN-skribenter.

Här lite satir (dvs. till synes elaka skämt om gubbe i offentligheten som alla känner till).

Här finns allt om mitt nikotinslavuppror.

Och vill man läsa om mina lekmannafunderingar kring postapokalyptiska futurismdystopier finns texten här.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Palmemordspodden.

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga – hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes "Jofi" Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är numera en tradition att En man med ett skägg sammanfattar sitt gångna år – traditioner bygger som bekant bara på att man gör samma sak år efter år, aldrig reflekterar över varför – och i år görs inget undantag. I vanlig ordning blir det ett navelskådande inlägg med begränsad intressentkrets, och i vanlig ordning behöver man inte läsa om man inte vill.

* Jag gav 2012 ut två böcker: actionkomediromanen Blandfärs (tillsammans med Kringlan Svensson) och skämt-möter-politisk-historia-boken 52 festliga riksdagsledamöter. Utgivningarna ledde bland annat till ett par trevliga möten: Blandfärs förde Kringlan och mig till Trelleborg (bland övriga skåningar föraktfullt kallat "Trellehulla"), där trehundra litteraturintresserade trotsat en dödligt isande vind för att sitta i församlingshemmet och lyssna på folk som pratade böcker (Göran Rosenberg värmde upp för mig och Kringlan). Ryktet om boklådornas död och det sinande intresset för kultur visade sig vara betydligt överdrivet. Åtminstone i Trelleborg.

52 festliga riksdagsledamöter förde mig till Robban Aschbergs Radio 1-studio i Stockholm, den enda gång jag medverkat i kommersiell radio och irriterande nog den roligaste radiosändning jag varit med om.

* Jag inledde en stimulerande karriär som krönikör i tidningen City, där jag kan härja runt som en annan Johan Hakelius och skriva ner lite vad jag kommit att tänka på sen sist. Den sortens fönster ställer plötsligt krav: på en blogg kan man sitta och grotta ner sig i Karl Gerhards gamla kupletter och prata till andra som bryr sig, i en gratistidning vill man på ett annat sätt kommunicera med en betydligt disparatare massa. Flest arga mejl fick jag när jag sa upp vår städare, flest glada mejl när jag hyllade mina barns förskolepersonal, flest likgiltiga reaktioner när jag började blanda in olika gubbar som heter Jan och Göran.

* Jag blev folklig. Folklig i bemärkelsen "den där rösten som kommer in och stör mellan trafiken, vädret och Abba", inte i bemärkelsen "folkkär". Sen i våras sänder jag morgonradio måndag-torsdag, tillsammans med Matilda Alborn och Ehsan Noroozi, i P4 Malmöhus. Den stora skillnaden mot att göra satir i P3 är a) att människor lyssnar och b) att det här arbetet främst går ut på att bita sig i tungan.

* Jag påbörjade projekten Smutstvätt – uppföljaren till Blandfärs – och 52 fantastiska kommunalpolitiker – uppföljaren till 52 festliga riksdagsledamöter. Dessutom har vi fått en pyts pengar för att utveckla mitt absoluta drömprojekt. Det kommer antagligen inte att bli av, så jag vill inte säga nåt, men det handlar om tevedramatik. Inget är så lustfyllt att skriva som tevemanus, inget är så frustrerande eftersom det så gott som alltid innebär att skriva för byrålådan samt några SVT-människor som säger "tyvärr".

* Jag var med och återförenade merparten av min gamla radioredaktion – det vill säga den inre kretsen av Hej domstol!: jag, Valle Westesson och Ola Norén – för en hejarns trevlig scenföreställning på Lunds humorfestival. Drivkraften bakom att jag valde det här "yrket" har väldigt lite varit att stå i rampljuset – hur trevligt det än känns för egot så ger det mig ångest innan, under tiden samt efteråt – men ibland är det tillfredsställande att höra dem som tar del av ens skämt. Bara för att veta om de över huvud taget uppfattas som skämt.

* I övrigt är jag rädd att det inte hände så himla mycket för min del. Jo, jag började skriva en del för Sydsvenskan. Det är jag enormt stolt över. Kulturjournalistik har alltid varit min favoritgenre; nio gånger av nio nöjer jag mig med att läsa recensionen framför romanen.

Men mestadels har jag genomlevt året i en ständig känsla av att jag kanske borde hämta barnen på dagis.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jul för gammalbörjare.

En liten dokumentär som jag hade glädjen att få göra häromåret sändes på julafton 2011, repriserades idag och kommer att visas även på julafton i år. Två gånger är ingen tradition, men om de inte sänder den på även på dopparedagen 2014 så räknar jag med att ni gläfser lika högt som vore en judedocka bortklippt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kacka i eget tomtebo del 4: Kalle Lind.

Jag var på Publicistklubben i måndags bla bla bla (se tidigare tre inlägg). Jag skrev rim till panelen bla bla bla (se tidigare tre inlägg igen). Den fjärde och sista panelmedlemmen var jag själv. Jag tillägnades följande rim:

Du var obekväm, edgy och alternativ
Din satir skulle gå som kirurgens kniv
rakt in i samhällskroppen
och tömma den till sista droppen
Du skulle omsorgsfullt bränna ditt ljus
 
Du fälldes i Granskningsnämnden
men från Sveriges Radio kom hämnden:
”Kom och skaffa dig karriär här!
Kom och umgås med pensionärer!
Kom och prata trafik och väder!
Kom och klä dig i mysiga kläder
i P4 Malmöhus!”
 

samt (ungefär) följande mysgåva:

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

I måndags kväll satt jag med i en panel på Publicistklubben där vi förväntades skänka julklappar och rimma till. Mina klappar och rim kom att rikta sig till mina medtyckare i panelen. En av dem var Heidi Avellan, politisk chef – ej att förväxla med politisk kommissarie – på Sydsvenskans ledarredaktion. Hon är, som det anstår Bonniers ledarskribenter, liberal.

Därför tillägnades hon följande rim:

Ideal för en liberal
är att ständigt göra val
Om man får nåt att fungera
kvittar – bara det finns flera
Därför – för din liberala nit
får du välja mellan skräp och skit
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]