En man med ett skägg

Tag: knäpp film


Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag är insmord i fett, Sara.


”Vilgot har ju aldrig kunnat filma”, säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls Liv till varje pris.

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film Tabu från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sej för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sej naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, vars mor visade tussen i ungefär hälften av sjuttitalets svenska filmer.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sej att försvara de sexuellt avvikande (”gränspersonerna”). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: ”Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället”. (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sej en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar – troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter – att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell ”Alfahannen” Bergqvist – och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell (alltså Macho-Kjell) dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk – mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm – upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!

Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Kjell (Alla balla snubbars Kjelle) testar sej fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sej bl.a. med bart underliv i en skog och drar sej i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttitalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sej, ömsom blir oroportionerligt arg (”DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!” gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors – hollywoodstjärnan – spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transor.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir ”den första sexsamariten” (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en transparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sej naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säja. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv – och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är Tabu outstanding.

Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Avdelningen för pysslingporr.


Det här är naturligtvis förkastligt ur en moralisk synvinkel. Som feminist och vän av småväxta måste jag naturligtvis ta avstånd från en film om hur en mycket kort dansk kille systematiskt plågar kvinnor. Usch och tvi säjer vi till denna sjuttitalssexploatering av allt som är spektakulärt och naket. Tacka vet vi Höga Visan.

Men det är naturligtvis roligt att en film lanseras med en tagline som: ”Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!”

Och med en annan som: ”Någonting är ruttet i Danmark. Han heter Olaf”.

Och med en baksidestext som:

Han driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Utöver sin tillverkning av leksaker, sysslar han mestadels med sadism, droger och kvinnohandel. I vindsvåningen håller han ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade. Han är världens mest ondskefulla dvärg och innan solen gått ner kommer han ha snärjt ännu ett oskuldsfullt offer till sin lya av syndafördärv.

Fast roligast av allt är nästan att regissören givetvis heter Vidal Raski. Det är precis vad jag förväntar mej att galna påtända misogyna sjuttitalsdemonregissörer ska heta.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En karriär att avundas.


Finge man byta sitt liv med någon annan, skulle jag lätt ha tagit Hans Hatwigs .

Nog har karln inte bara ett namn utan också en karriär att avundas? Han kom till Sverige från Tyskland på sjuttitalet, startade då tidningen Poster, blev bästa kompis med Kiss och Slade och tog en nakenbild på Mick Tucker i Sweet. Sen startade han tidningen Okej, fick hänga med Anders Tengner och lottade ut The Runaways-sångerskans trosor.

Och då är vi bara framme vid tidigt åttital.

Sen gjorde han inte mindre än två usla filmer: 1) skräckisen Blödaren (med Sussie Ax från hårdrocksbandet Stitch och – tadaaaam – Danne Stråhed!) med regi, foto, manus och produktion av Hans Hatwig (jfr Orson Welles, som också regisserade, producerade, skrev och visserligen bara spelade huvudrollen i Citizen Kane).

2) Gröna gubbar från Y.R! En fullkomligt självlysande film, kanske inte som just film betraktat, men som uppvisning i ohämmad spekulation. I princip hela filmen är inspelad på Skara Sommarland, med Bert Karlsson i en cameo. I huvudrollerna har Hatwig – på gammalt marknadsvarietémanér – placerat tre dvärgar som han dessutom rakat på huvet och målat gröna. Dessa tre föreställer dom tre gubbarna från planeten Y.R., Yr-ving, Yr-sel och Yr-vaken.

Så är premissen upprättad: några rymdgubbar landar på ett utedass placerat långt ute i en granskog, och några unga människor utan skådespelarbakgrund sätts på att leta upp dom. Vad kan man mer begära av en film? Möjligtvis Carl Billquist som hysteriskt militärbefäl med namnet Pansarsson och festliga förolämpningar av typen ”grönfläckiga halvidioter” och ”sanslösa paraplyråtta”.

Att skådespelaren (eller motsvarande) som identifierar tefatet på sin hemmaradar råkar säja ”okänt företag” istället för ”okänt föremål” kan man välja att se som ett tecken på att filmen gjordes lite för snabbt och med lite dålig tid för omtagningar. Man kan också se det som ett tecken på Hatwigs charmiga låt-gå-mentalitet.

Närmast känns det dock som en freudian slip, för är det något som inte förblir okänt i Gröna gubbar från Y.R. så är det just företag. I synnerhet Skara Sommarland.

I en sekvens framträder bandet Bubbles på Skara Sommarland. Tusentals (åtminstone låter det så; vi ser bara tiotals) unga människor står och Beatlesvrålar efter Bubbles, som sjunger sin förmodade megahit ”We are the Bubbles”. Att ingen hört talas om Bubbles innan filmen och inte heller nu (vi pratar alltså inte om det Bubbles som existerar idag), tar vi som ett indicium på konstnärlig frihet.

Inte bara Karlsson-produkter visas ogenerat upp i varenda bildruta. En av de gröna rymdgubbarna kastar sej också över ett exemplar av kulturtidskriften Okej. Och faktiskt är Okej den enda tidning DVD-utgåvan hittat ett uppskattande recensionscitat ifrån: ”Höstens roligaste filmäventyr”.

Men trots att han alltså gjort en film som tokhyllats av sin egen tidning, kände inte Hatwig att det var dags att dra sig tillbaka och börja odla krukväxter. Han fortsatte att utöka den svenska tidningsfloran med den ena kulturtidskriften efter den andra.

Först startade han ”En ding ding värld”. En tidning om hundmänniskor och långtungor; enligt Hatwig själv var allt tryckt i färg sant och allt i svartvitt påhitt. (Excerpten snodd… lånade härifrån.)




Sen startade han Veckans Nu!

Sen – vid typ femti års ålder – startade han Månadens date. (Visserligen en jätteflopp, men ändå.)

Och nu – Royal! Ett nytt glättigt magasin om den lätt grumlade genpoolen på Drottningholm.

Och dessutom ska han ge ut en roman om ett storpolitiskt jättescoop han fått av en Mycket Viktig Person för 25 år sen och som verkar ha förgreningar långt upp i Nazi-Tyskland. Och varför inte? Har man ägnat sitt liv åt att klippa och klistra i tyska veckotidningar så är det klart att man får mängder av storpolitiska scoop kastat över sig.

Ärligt talat: det finns inget annan stämpel på karln än ”renässansmänniska”.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Denna smutsiga värld.


John Waters har gett ut en dvd där han orerar oavbrutet i en och en halv timme och jag mår som en prins på en racerbana. This filty world handlar ganska lite om smutsen i världen men desto mer om John Waters och världens kanske intressantaste filmkarriär. Om än inte världens intressantaste filmer.

Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:

1) Hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.

2) Hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av Desperate living i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort de behöver likvider.

3) Hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick de hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: ”I think it was against the union law”.

4) Hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: ”It was pretty fun but I hope I´ll never see it again”.

5) Hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: ”Why is mummy crying?” Pappan: ”Because you´re an asshole”.

Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.

Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som Mondo Trasho (70) och Multiple Maniacs (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmusch-kultur.

Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.

Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i Pink Flamingos (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i Female trouble (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i Multiple Maniacs under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.

Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.

Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).

Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.

Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.

Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.

För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage – dvs. att en främling tar på en i en ”non-sexual way” – är motbjudande.

En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: ”You should go back in! We don´t want you!”, som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.

Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kalvfilé Oscarsson.


Per Oscarsson får väl rimligen kallas folkkär. Näst Allan Edwall och Björn Gustafsson (alltså den riktige, inte göteborgaren) är han den mest profilerade Astrid Lindgren-aktören (folkkärlekspoäng: 1000) och jämte Birgitta Andersson den meste julkalenderskådisen (folkkärlekspoäng: 1001).

Egentligen är det lika märkligt som när Latin Kings sjunger om att spöa aina och Eldkvarn om att bli fulla för kärlekens skull på Skansens allsångsscen.

Oscarsson inledde sin tid i offentligheten med att spela en nattvakt med fetichistiska böjelser för en vaxdocka (Vaxdockan, 1962), fortsatte med den famösa kalsong-och-sexualupplysningsstrippen hos Hyland och kryddade det med att komma in och säja fula ord så fort nån uppstudsig teveproducent vill hjälpa till att spränga tabugränser.

Oscarsson är vad man kallar en sökare (läs tokstolle). Ömsom militant vegetarian, ömsom fårbonde, ömsom ateist, ömsom Jehovas vittne, ständigt jagande och till synes ständigt jagad. En sån som utan att blinka slängde bort sin pensionsförsäkring på ett jättelikt kostymspektakel tillsammans med exploitionsregissören/rättshaveristen Mats Helge Olsson (Sverige åt svenskarna, 1980).

Den mest bisarra posten i hans cv är dock filmen Ebon Lundin, skriven, regisserad, producerad och agerad av Per Oscarsson.

Det var ett stycke film Oscarsson gjorde på sin fritid ihop med folk i kretsen kring Folkets Bio och Stefan Jarl, och som han själv hann lägga ner flera gånger innan premiären. Få hade blivit lessna om han gjort det.

Jag hör till den klick som faktiskt sett rullen. Som radioanställd hade jag lånekort på SVT:s arkiv och hade o-/turen att den faktiskt fanns bevarad när jag inledde en inslagsserie benämnd ”Våra tokigaste filmer” i radioserien Hej domstol!

En sen natt bänkade jag mej i det gamla multimedia-rummet på SR i Malmö (året var 2003, vilket med tanke på mängden rullbandspelare som stod där inne känns märkligt nära i tiden) och satt igenom en timme och elva minuter ohämmad Per Oscarsson.

Man kan väl säja att för den som till äventyrs går runt med ett jättebehov av Per Oscarssons funderingar och utlevelsebehov, får en skräddarsydd film. För oss andra är det mest underligt. Och aningen långsamt.

I filmens första scen står Per Oscarsson i underkläder och luftdirigerar en orkester på stereon. När han gjort det går han och kissar ljudligt samt plockar fram en skjorta. När allt detta väl är överstökat har det gått sju minuter av filmen.

Resten av filmen skildrar lite punktvisa nedslag under en vanlig dag för karaktären Ebon Lundin, Per Oscarssons alter ego. Vi får se Per Oscarsson gå i demonstrationståg i fyra minuter, på krogen i sju minuter och sen sätta sej lite oväntat i en kyrka för att samtal med Jesus i sex minuter.

Vad pratar så Per och Jesus om? Dels om Gud, som Per inte tror på. Och dels om runka, som han tror desto mer på.

Efter avklarad tupprusksdiskussion med Messias, går Per Oscarsson på krogen och tappar bort sin plånbok lagom till notan. Den gastkramande historien om hur han inte hittar plånboken och till slut tvingas att diska ute i köket berättar Per Oscarsson på inte mindre än elva minuter. Därefter får vi se Per Oscarsson diska i ytterligare några minuter.

Och hittills är det kanske inte särskilt konstigt. Per Oscarsson har gjort en film om Per Oscarssons sökande, och valt en lite långsam och eftertänksam berättarstil. Det riktigt riktigt konstiga, det superkonstiga, sker när det gått nästan en timme av filmen.

Det ligger en hög från en hund på en t-banestation. Hundens ägare har gått. Per Oscarsson tar lite från vänster på sej ansvaret för högen. Han börjar torka upp den med en bit papper han har på sej. Han blir brun och kladdig om fingrarna. En grupp ungdomar ställer sig i en ring runt honom och berättar för honom att det är lite äckligt det han gör. Per Oscarsson reagerar som vi alla säkert skulle göra, förutsatt att vi är kliniskt galna: han smörjer in hela sitt ansikte med hundträck.

Ja, och när detta hänt åker Per Oscarsson ut till en klippa och tar livet av sej.

Lustigt nog har filmen aldrig fått nån uppföljare, trots att den antagligen spelade in de fyrtio spänn den måste kostat att göra och trots att den lämnar kvar flera stora stora stora frågetecken.

Det är lätt att vara raljant, men det här tillhör en typ av filmer som tidens tand ganska fort gnager sönder. Oscarsson hade säkert en tanke, men den drunknar i en provokationshunger som säkert var angelägen då men känns väldigt avlägsen nu. Och hur mycket Oscarsson än ville berätta om människans utsatthet i en kall värld (för nåt i den stilen är nog den tänkta poängen), så har han väldigt svårt att flytta kameralinsen från sitt eget navelludd.

Det var inte precis nån som skrek av glädje när det begav sej heller. Undantaget Vilgot Sjöman, en man som själv gjorde märkligt känslokalla filmer om incest (”Syskonbädd”), hundsex (”491”) samt alla andra sexuella avarter (”Tabu”). Sjöman såg nåt som måste ha klippts bort i den version jag sett:

Vad man än kan säga om Ebon Lundin, men inte är den slapp, töntig, utspridd. Tvärtom. Den är klar i linjen, stark i rörelsen, och till slut så kompromisslös att den hart när sätter krokben för upphovsmannen.

Det sista kan jag möjligen hålla med om.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det finns en särskild sorts män, som gillar skräckfilm, skräpfilm, exploationsfilm, tjugotalsjazz, raspiga super 8-filmer med kvinnostjärtar och en halvgammal Bert-Åke Varg, döda strippor, Christina Lindberg, Ed Wood, dåligt budgeterad science fiction och filmer om lesbiska nazistlägerkommendanter.

Det är ofta män som har en egen spalt i lokaltidningen och ibland umgås med andra män, då de röker pipa, spelar stenkakor och diskuterar Pam Grier och mangaserier. De kallas aldrig vid sitt dopnamn, de är ofta gamla hårdrockare, de är alltid gamla vhs-samlare och de bor väldigt ofta i Göteborg.

De är Kultmännen. De gillar saker som är Kult. De gillar saker som andra inte gillar. De gillar inte att andra gillar det de gillar. De samlade på Star Wars-leksaker förr, tidigare, inte längre, innan episod 1 kom och förstörde alltihop.

Jag gissar att det finns Kultkvinnor också, men eftersom en stor del av Kultartefakterna utgörs av omotiverade kvinnobröst (vilket inte automatiskt gör Kay Pollack eller Colin Nutley till Kultregissörer) är de i en tydlig minoritet.

Själv gillar jag Kultmännen. Jag är glad att de sitter sej igenom tusen martial arts-filmer och illa dubbad filmbråte från sjuttitalet, för att jag sen ska kunna skörda frukterna av deras arbete: gå på festivaler de arrangerar och se knäppa filmer som Sound of näverlur när Kultmännen till slut har bildat ett eget distributionsbolag för att sprida sina guldkorn till allmänheten.

En del av Kultmännen blir själva Kultregissörer. Den fortfarande mest legendariske heter förstås Quentin Tarantino. Andra heter Gus van Sant och Lars von Trier. Både van Sant och von Trier arbetar gärna med skådespelaren Udo Kier.

Är du intresserad av att bli en Kultman, ge upp ditt dagliga liv och säja hej till vänner som pratar om reproräntor och Tibet och sånt som betyder nåt, men samtidigt känner dej lost på Kultkartan: börja med att kolla upp Udo Kier.

På samma sätt som Parker Posey i en film signalerar ”indie”, Ron Jeremy signalerar ”hårdporr” och Michael Nyqvist ”trasig-man-som-blir-hel-genom-Kvinnan-och-Hennes-Bröst-film”, tyder Udo Kier i rollistan på att du håller i en Kultfilm.

Udo Kier är skådespelare. Han spelar mera sällan i filmer om tre medelklassystrar som bråkar men egentligen älskar varann eller teveserier om familjer som bor i studiobyggen och har lite knäppa grannar. Har filmen däremot nåt med queers, vampyrer eller nazister att göra så nog fanken dyker Udo Kier upp och gör det redan quirky überquirky.

Kier har gjort film i hemlandet Tyskland, i England, Frankrike, USA och Danmark. Han har spelat i filmer av sin gamle älskare Fassbinder och den italienske skräckmästaren Dario Argento.

Han har brottats med autentiska inälvor i Flesh for Frankenstein och Blood for Dracula, gjorda av Paul Morrissey för Andy Warhol-pengar.

Han har spelat älskare i den franska sadomasochistiska Historien om O, betjänt åt Pamela Anderson i Barb wire, Hitler i en tysk dramadokumentär och satanistisk präst i Schwarzeneggers End of Days.

Han har poserat i dekadent läderutstyrsel i Madonnas Sex-bok och han har brottats med ruttna inälvor i Witches In Process-filmen (extremt Kultig Kult-genre) Mark of the Devil, totalförbjuden i 31 länder och lanserad med spypåsar på biograferna.

Han har medverkat i en film som heter Spermula. Den handlar om rymdvarelser som behöver vuxenkiss för att överleva. Utan att ha sett den, tycker jag det verkar som ett genialt koncept.

Han har gjort den Marlboro-sponsrade filmen Broken Cookies om rullstolsbundna transvestiter som säljer telefonsex.

Dessutom är han med i en Ace Ventura-film.

Han föddes i Köln under brinnande världskrig samma dag som BB bombades.

Han är gudfar åt Lars von Triers barn.

Han är Kult.

Svensk subkulturs meste Kultman heter Pidde Andersson. Han har skrivit seriemanus till skräck och Bamse och drev tidigare ett Kultmagasin med namnet Udo Magazine. För er som trodde att han valt namn åt sin tidning helt på måfå: ni hade fel.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vem drog ur proppen?


Hej domstols absolut sista sändning nånsin, efter tre och ett halvt års uppdykande i etern varenda förbannad vecka (utom efter tsunamin), avslutades med en frank uppmaning till lyssnarna: ”Gå inte och se Göta Kanal 2!”

Mina redaktionskollegor var och såg den typ veckan efter. Så mycket ryggrad hade de. Själv har jag varit idealen trogen.

Däremot har jag sett originalet till förbannelse. Det händer att jag träffar jämnåriga som inte har sett Göta Kanal och jag står förhäxad och glor på dem med hakan hängande vid bröstkorgen: vad fan såg ni då? Det fanns ju inget annat att se på! Det enda stället man kunde hyra video på var ju Pressbyrån, och de hade ju ingen annan film! Och den gick för håken på teve varenda vecka! Och varenda jävel man kände hade den ju inspelad! Hur kan ni inte ha sett Göta Kanal? Det är ju som att ha missat testbilden!

Ser man om den idag blir man strax ganska deprimerad. Det finns inte en originell tanke eller inspirerad sekvens i hela filmen. När man i Sverige äntligen tänkte att man skulle göra en film som bröt mot det teatrala arvet från Bergman eller det pissjonkna proggidealet och göra nåt som doftade lite glamour och production values, så valde man att kalkera manus efter filmer som Cannonball Run eller En ding ding ding ding värld: en tävling ingen bryr sej om och så multum med kändisar.

Det är filmer som byggs bakifrån: först skaffar man spons på några båtar, tar man fram några fräcka stunts, sen kontrakterar man varenda hyfsat välbekant nuna i Skandinavien, sen scoutar man inspelningsplats, sen ställer man upp kamera och ljussätter och först därefter börjar man fundera på vad som ska hända.

Man lägger till och med mer vikt vid underrubriken ”- eller vem drog ur proppen?” (en sjuka i tiden: Repmånad hette också ”- eller hur man gör pojkar av män” och Sällskapsresan ”- eller finns det svenskt kaffe på grisfesten?”) än vid själva storyn.

Teorin är att om man som tittare bara är upptagen med att pricka av i kändiskalendern, så märker man inte att inget händer.

Den ur den aspekten mest production value-späckade sekvensen i hela filmen är inte Parnevik och Lindarw som kungen och Silvia, och inte ens Ulf Brunnbergs sekundkorta inhopp som polis. Brunnberg har i alla fall replik, och Parnevik-Lindarw var ju kända som imitatörer av vårt inavlade statschefspar.

Nej, det knäppaste är två ögonblickskorta klipp där Gösta Engström och Christer Boustedt sitter på en bänk och tittar på när en båt kraschar.

Okej, ingen av dem har nånsin varit superkändis. Engström hade sina femton minuter i samband med Rattmuffen några år senare, och Boustedt har främst varit het bland folk som gillar att digga trasiga saxsolon inom vänsterkultuell kontext (Sven Klangs kvintett, Tältprojektet). Men båda var trots allt namn! Och båda var inkallade enkom för att vrida huvena synkront från vänster till höger! I två sekunder!

Engström var rekvisitör och bakom kameran på många andra filmer; det är bl.a. därför han syns i kön till klamydiadoktorn i Lasse Hallströms En kille & en tjej. Men i Göta Kanal verkar han inte haft några såna funktioner. Han blev inringd, inkallad, influgen för att sitta bredvid Christer Boustedt på en parkbänk!

Och Boustedt då? Hade han inget bättre för sej? Fanns det ingen fri teatergrupp nånstans som behövde några Charlie Parker-slingor? Jag förstår visserligen att han tyckte det var lättförtjänta pengar, men tyckte producenten verkligen att det var en rätt fördelad budget? För vem höjs filmupplevelsen av att just Christer Boustedt sitter och ser lojt förvånad ut nånstans i Östergötland?

Hans Iveberg hette hjärnan (eller motsvarande) bakom Göta Kanal. Han gjorde också Gräsänklingar (Gösta Ekman! Janne ”Loffe”! Lena Nyman!) och den helt bisarra Sköna juveler (Kim Anderzon och Lena Nyman som bedagade privatdeckare i en dystopisk framtid där Brasse Brännström är uteliggare och Margaretha Krook en galen baglady som säljer sönderrivna bitar päls).

Efter Enkel resa – där Sven Wollter, Dan Ekborg och Gösta Engström klär ut sej till katolska präster för att smuggla en likkista på en produktplacerad finlandsfärja – lämnade han regissörsstolen till andra.

Vi kan tycka vad vi vill om hans fatabur, men han gjorde nånting som ingen annan hade gjort. Om det sen borde göras får ni sitta i smågrupper och diskutera inbördes.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

H som i Hildebrand.


1930-talets mest utskällda regissör hette Weyler Hildebrand. Han regisserade den sällsamt populäre Fridolf Rhudin i ett gäng militärfarser om bonnpermis och underbett.

1980-talets mest utskällda regissör hette Staffan Hildebrand. Det slog mej först nu att dom kanske är släkt? Det är i så fall ett fascinerande släktträd. Vi får tålmodigt vänta in de framtida (stolp)skotten.

Min generations Hildebrand, Staffan, gjorde på bara fem år några av de viktigaste filmerna för en på populärkultur svältfödd och därmed okritisk generation sexti-sjuttitalister: G – som i gemenskap (83), Stockholmsnatt (87) och Ingen kan älska som vi (88).

Filmer i vilka han lanserade så skilda personer och fenomen som Abbe i Madicken fast med långt hår, Niclas Wahlgren, Reeperbahn (bandet), Niels Jensen, Ewa Fröhling i våfflat hår, nymoralism, fascistisk rock, värstingresor, Paolo Roberto, Quincy Jones jr, horsekicks, Izabella Scorupco, EPA-traktorer och bandet Grace med sångaren Chris Lancelot.

I historieskrivningen glömmer man bland dessa episka magnum opus bort hans lilla novellfilm On the loose, som han hann klämma in nånstans i mitten (premiär 1985).

Detta trots en spektakulär rollista bestående av bl.a. Joey Tempest i rollen som Joey Tempest och Jerry Williams i rollen som skyddsombud.

Jerry W – som t.o.m. låtit skriva sina memoarer på Solnaslang (exempel här och här) – har ju också en cameo i G, där han pratar lite om sin båge ihop med mackföreståndaren Lasse Strömstedt (”varenda rödljus ser ju ut som en häst som står och sparkar en i rövven … Det är ju nästan så att madame kommer i andra hand… Och så är den snygg! Tanken och så ner soffan så här…”)

Jag anar att Jerry och Staffan fann varann, två levande anakronismer i begynnande medelålder men med benet kvar i nåt förment ungdomligt (för Jerry rock, för Staffan en osund fixering vid ungdomar i allmänhet).

Att On the loose gärna glöms bort kan bero på att den aldrig riktigt hade nån biodistrubition. Den är en halvtimme lång och gjord för LO-pengar, vilket innebär att den inte bara består av rockbandet Europe och av ung kärlek – utan också av långa sekvenser från tung verkstadsindustri i Katrineholm.

Det är i denna spännande och lite romantiska miljö som Jerry Williams glider omkring i blåställ, lystrar till namnet Frasse och lär den unge förvirrade Peter (Tomas Fryk – han med pojkståndet i Barnens ö) hur viktigt det är med fackförbund.

Hildebrand har aldrig haft problem att anpassa handling eller nåt annat efter sina sponsorer eller medarbetare. Han fick Televerket att pytsa in en hink stålar i Stockholmsnatt, och följaktligen slår Paolo Roberto sönder en telefonkiosk i filmen.

Och vi som sett G och förvånats över den bisarrt dekadenta efterfesten i Bergsjö med kokain, sadomasochism och konstiga frisyrer – anledningen att Olle Ljungström plötsligt sjunger ”Venus in Furs” akustiskt, är att han ville. Och när ungdomar vill, säjer Staffan ja, oavsett det konstnärliga resultatet.

Hildebrand har alltid levt efter devisen ”hellre en film än en bra film”.

Åter till den rafflande intrigen i On the loose: Peter har kärleksbekymmer. Han är svartsjuk på att hans flickvän blir uppvaktad av Joey Tempest, som är i Katrineholm för att uppträda i sporthallen.

Men han är också osäker på sig själv och vad han vill med livet. Vill han stanna kvar i Katrineholm och svetsa – eller vill han åka till en oljeplattform vid Stavanger och svetsa?

Kring denna spännande intrig fogas ett antal dokumentära bilder av svetsloppor och en Europe-konsert.

On the loose är en typisk Staffan Hildebrand-film, man kan rentav säja ett koncentrat av de teman och återkommande motiv som finns hos Hildebrand.

Vi har den unga heta rockmusiken, som vid filmens tillkomst råkade vara Europe. Det råkade också vara dom som var tillgängliga.

Vi har den dryge äldre mannen som lär den unge killen hur livet fungerar (jfr Lasse Strömstedts klassiska Hem&skola-gubbe i G, han vars moral är ”mycket gammal”).

Vi har den unga kärleken, filtrerad genom en betydligt äldre mans dialogmanus.

Och vi har repliker som inte ens en utbildad skådespelare hade kunnat blåsa nåt slags realism i:

Tänk dej – 2000 pers i vår lilla sporthall. Det är våran musik. Vilket drag!

Och hur ska det då gå när man sätter nån lokal Weird Al-kopia med ett stycke kalvsylta i munnen att säja den?

Men framför allt har vi Tomas Erdmann, Europes manager i rollen som sej själv. En halvfigur i skinnpaj och boots som man hade trott varit en parodi om inte alla pilar pekat mot att karln i själva verket fick tonas ner.

Nej förresten, framför allt har vi en av dom märkligaste filmscener LO nånsin sponsrat: skyddsombudet Jerry Williams sitter i blåställ i fikarummet och snackar Solnaslang och under tiden sitter Peter och är ”deppad” för att han råkat svetsa Jerry lite på handen tidigare. Och rätt vad det är släcks ljuset och en ensam spotlight landar på Jerry, som plötsligt tittar rakt in i kameran och börjar sjunga.

”Working Class Hero”, förstås. I en ovanligt förstoppad tappning.

Och detta är filmens enda musikalscen! Sen tänds ljuset och Jerry säjer ”Jaha, det var den fikarasten” och sen fortsätter filmen bara.

Ni som inte vill veta hur det slutar får sluta läsa här, men jo, tro det eller ej, men det ordnar se faktiskt. Det som aldrig blivit nån dramatisk frågeställnig får geschwindt sitt svar. Peters tjej sitter visserligen och snackar med Joey Tempest hela natten, men hon pratar bara om Peter. Och såret på Jerry Williams hand läker. Peter ger upp den orealistiska drömmen om att jobba i Stavanger och inser att lyckan kan finnas i den tunga industrin i Katrineholm.

Som ungdomar antagligen säjer i Staffan Hildebrands värld: vilken sjusablars flax sörru!

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I huvet på Ulf Brunnberg.


Vissa människor retar min nyfikenhet. Jag vill veta: hur har Ulf Brunnbergs liv sett ut? Varför har han gjort det här respektive det här valet? Varför har han inte gjort andra val? Vilka har han hängt med? I vilka miljöer har han rört sej?

För han har ett rätt märkligt CV. Idag är han väl mest bekant från tämligen lättviktig familjebred humor, alltid från importerade förlagor: Jönssonligan, Sjukan, Eva Rydberg. Och så Staffan Hildebrands G så klart, där han spelade den slemme managern Allan, komplett med tonade glasögon och cabriolet (som dock i en inklippsbild förvandlats till en bil med heltäckade tak, eftersom cabbens ägare var i Italien).

Men hans karriär har gått i en underligt snitslad bana fram till dit.

Han började i de breda sammanhangen, som son till den Store Skådespelaren Edvin Adolphson i det Stora Svenska Familjedramat Markurells i Wadköping, byggd på en roman av den Store Folkskildraren Hjalmar Bergman. Publik- och kritikvänligt på det där sättet som SVT nuförtiden bara är med nån löjligt dyr kostymproduktion i juldagarna.

Det tycker man borde ha varit språngbrädan för de stora tiljorna, Dramaten, Stadsteatern, Bergman, nåt lagom oförargligt och konstnärligt oantastligt.

Det var det inte. I stället valde Brunnberg att hänga med Torbjörn Axelman, en av svensk films mer kuriösa existenser. Axelman samarbetade gärna med Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som gjorde nåt slags psykedelisk slapstick med fast motion á la Benny Hill och mycket rekvisita (typ ett ägg). Han samarbetade också med countrystjärnan Lee Hazelwood under dennes mytomspunna år i Sverige (då han bl.a. gjorde ”Let´s take a walk down Valhallavägen”).

Axelman ville göra amerikansk film på svenska. I Het snö försökte han lansera Sven-Bertil Taube som en svensk Steve McQueen, i rollen som rallyföraren Bobby Flyckt. Av olika anledningar – främst att idén var fnoskig redan på pappret – blev det aldrig riktigt så. Men Brunnberg var med.

Likaså i actionfilmen Smoke, där Hazelwood gjorde nåt slags asocial våldspsykopat, och i Kameleonterna, som var Axelmans satiriska uppgörelse med de kritiker som hånade hans filmer (och som, till Axelmans förtret, gav dom rätt).

Brunnberg var också med i Komedi i Hägerskog, ett av dom många fascinerande försöken på sextitalet att ge knullfilm nåt slags konstnärligt alibi. Genom att göra en film på en bok av akademiiiiledamoten Artur Lundkvist och med manus av poeeeten Sandro Key-Åberg och med riktiga skåååådespelare i rollerna, räknade man med att ingen skulle genomskåda den obefintliga handlingen och det eviga juckandet.

Man räknade åt helvete fel.

Aftonbladet satte rubriken: ”Mera svenskt kött för exportmarknaden”.

Men Brunnberg var med. Och det var väl också här han för första gången exponerade det omvittnat imponerande organet för en vidare krets än stockholmslivets nymfetter.

Det skulle han göra igen. 1972 valde han – och återigen: varför valde han det? – att medverka i nakenrevyn Oh Calcutta på Scala. DN:s legendariske kritiker Bengt Jahnsson tog uppgiften som nakenrecensent på allvar och betygsatte samtliga medverkandes kroppar och genitalier. Inte utan respekt lät han meddela att Brunnberg var mest välutrustad i ensemblen.

Ovan ser vi affischen för Smutsiga fingrar, och här är det så många obskyra namn med att jag blir alldeles salig. Brunnberg är en hal gangster (i leopardväst – vad annars?) och spelar mot bl.a. Heinz Hopf, den svenske skådespelare som gjort dom erkänt minst omdömesgilla vägvalen.

Må så vara att Hopf spelade ondskefull hallick i Mefisto-skägg i Bo A Vibenius tokspekulativa Thriller – a cruel picture, den enda svenska film som totalförbjudits och som sen klipptes med hela 24 minuter (idag mest känd genom Tarantinos hommage i Kill Bill). Må så vara att Hopf i den låter sej begravas till huvet för att sen bindas runt halsen med ett rep kopplat till en häst.

Må så vara att Hopf sen gjorde en alldeles parodisk insats som den ondskefulle direktör Eriksson i Varuhuset. Må så vara att Hopf heter Hopf i efternamn och Heinz i förnamn. Men hur tänkte han när han sen gjorde samme Eriksson, fast nu som rullstolsbunden hyresvärd, i Janne ”Loffe” Carlssons bisarrt flåshurtiga lördagshålligång Kulan?

Förlåt, det var en utvikning, men det är svårt att sålla när man kommer till Brunnberg.

Brunnberg och Hopf spelade alltså mot varandra i den extremt spekulativa thrillern Smutsiga fingrar, regisserad av Arne Matsson (som gjorde dom för sin tid skräckiga Hillman-filmerna samt blev internationellt känd för att ha visat Ulla Jacobssons mjölkkannor i Hon dansade en sommar), med manus av Olov Svedelid som ville ha bort sitt namn från eftertexterna (och betänk då att han är mannen bakom Roland Hassel) och producerad av Inge Ivarson, den hämningslöst skrupulöse producenten till mängder av nakenfilm-med-påstått-socialt-budskap-och/eller-filmiskt-intressanta-kvaliteter.

Mest känd från filmen är den rakbladsförsedda handske skurkarna river sina offer i ansiktet med. Inte lika känt är att censuren klippte en scen där Brunnberg tokfajtas med blottad stjärtskåra (exploitionsfilm=film som i mesta mån försöker koppla samman sex och våld).

Men Brunnbergs udda upptåg slutar inte där. Vi ska inte heller glömma att han, tillsammans med Bruno Wintzell, Bill Öhrström och Hawkey Franzén (mer om dessa vid senare tillfälle – håll ut!), var med i den första svenska uppsättningen av hippie-yippie-trippiemusikalen Hair – som 1968 utan problem kunde kallas Hår.

Och åter igen: varför valde Brunnberg att vara med i just den? Han var den ende i ensemblen som hade peruk och inte framträdde med sitt eget namn i föreställningen (han kallades istället för ”Våfflan” – no further comments). Han tunade ju inte in, turnade inte on, droppade inte out. Han var ju redan då en borgerligt orienterad skådis. Varför valde han då att vara med i just den pjäsen, med sitt naivt haschisch-och-gruppsex-vänliga budskap?

Senare i livet har ju Brunnberg gjort tydliga politiska markeringar, som ledamot i den till parti maskerade villaägarföreningen Lidingöpartiet, ett parti som slåss för renare miljö (på Lidingö) och lägre villaskatt (för Lidingöbor).

Men det kanske allra knäppaste jag snappat upp om Brunnberg är att han ute i vimlet på fyllan gör Vanheden. Jag vill inte fara med osanning, men jag har det från åsyna vittne att han åtminstone gjort detta vid ett tillfälle för ca 10 år sen. Och redan då var Jönssonligan tämligen inaktuellt.

Jag kan bara spekulera i hur det här går till. Tar han upp en penna och låtsas att det är ett Nezeril-stift? Och så säjer han ”lysande Sickan” några gånger? Kan det verkligen ge den utdelning jag bara kan gissa att Brunnberg vill ha? För – Gud förbjude – han har väl inte med sej hatt och vita loafers i en praktisk ryggsäck bara utifall att han skulle få frågan?

Det enda jag hört i livet som är knäppare är att Johannes Brost på samma vis brukade göra Joker i Rederiet på krogen, pickalurven och allmän begäran. Hur gjorde han då? Kammade fram luggen och låtsades blanda en drink? Vanheden har i alla fall några catchphrases, men den enda grejen med Joker var ju att han hade knäppa glasögon. Hur gick det till?

Undrar jag ärligen.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]