En man med ett skägg

Tag: knäpp musik


Tyvärr syns det inget vidare på bilden, så ni får tro mej på mitt ord att William Freestyle inte ser klok ut (jag har själv bara låtarna hembrända och inget LP-original). På omslaget till sin enda LP ”Sverige” (1982) poserar han i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.

Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob’n’Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren ”kverulantpop” eller ”missnöjesmuzak”.

William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley.

Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i ”Nu släckas åter ljusen i min lilla stad”:

Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Han ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt

Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:

Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket

William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.

Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit

William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten ”Massmedia-love” handlar om att massmedia är dåligt, låten ”Fårfarmaren” om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.
Skriven efter Donna Fargos ”United States of America” och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är ”Sverige” Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor
De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor
Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser
så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser

Så såg alltså Sverige – ”med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar” – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten ”Häng me´” med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet ”vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galoss”, hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är ”traditionell” ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:

Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sej i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio – vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha – göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. ”Etik” är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på ”långt hår”.)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött – Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass – krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för ”glaskross” – mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextitalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

19 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Fria Proteatern glöms ofta bort när proggens historia ska skrivas. De var långt ifrån den gren av musikrörelsen som idag känns hippare än nånsin, flummarna, expressionisterna, de som experimenterade med taktbyten och cannabis. De var inte riktigt lika knäppt sekteristiska som Knutna Nävar.

De var förvisso in i helvete röda och revolutionära. Innan de blev Fria Proteatern var de en popgrupp och några Dramaten-anställda som for till Norrbotten och gjorde en pjäs om de olidliga arbetsförhållandena vid de statliga järnverken. Gruppen hette NJA-teatern, pjäsen NJA-gruppen och det blev ett jävla liv när den gick i teve. Det blev också en barnbok och ”Balladen om Olsson”, där gruppen tog parti för en arbetare som knivöverföll ingenjörn.

Mest kända bland de medverkande var Tomas ”Tintin” Bolme och Stig ”H:son-Larsson” Engström. Anders Linder från Ville, Valle & Viktor var också med inledningsvis.

Greppet att göra pjäser från arbetsplatser finslipades av husförfattarna Carsten Palmaer och Gunnar ”Dr Gormander” Ohrlander. ”Typerna & draken” skildrar bråken mellan Bonniers (”draken”) och grafikernas fackklubb (”typerna”). Grafikerna hade en av de mest hårdföra fackklubbarna, ledd av den stridbare SKP:aren Sture Ring och initiativet till pjäsen kom från facket självt.

Pjäsen går igenom nittonhundratalets strejkhistoria med svartfötter hit och arbetsmiljö dit.

”Bonnieroperan” – ett revyartat nummer i föreställningen – är proggen när den som är roligast, djupt kända spydigheter levererade med i alla fall nån rudimentär form av finess:

Vi är en liten familj
med ganska blygsamma vanor
Vi lever enkelt och anspråkslöst
fast vår familj har anor

Varför ska mänskan jämt
efter guld och ära sträva?
Vi är nöjda med det lilla vi har
Det viktiga är inte att äga

Fast kanske en liten fabrik
i allra största enkelhet

”Bonnieroperan” framfördes av några av gruppens framträdande män. Mia Benson, jämte Bolmes fru Elisabeth Nordkvist den mest profilerade kvinnan, fick sjunga Bonnieroperans antites med den talande titeln ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”. En sång lika tråkig som den låter, lika torrt redovisande, lika förnumstigt pedagogisk:

Vi skyddsombud kräver vetorätt
så vi kan stoppa en farlig process
eller förhindra en olycka
som händer på grund av stress

Vi kräver lagar som skyddar oss
mot gas, gift, smygande död
Lagen ska skydda våra liv
och vara oss till stöd

Man sitter som en gisslan
i en skyddskommitté
och kräver förbättringar år efter år
som möts av förstående min
men de gör ändå ingenting
innan en olycka händer

Bolaget vägrar att skydda oss
Därför ska vi tvinga dem dit
Lagen ska vara ett skydd för oss
och inte för deras profit

Notera att budskapet i sticket är så viktigt att det inte ens behöver rimma.

Fria Proteatern är på en gång det bästa – engagemanget, lidelsen, humorn – och det sämsta – testuggandet, självtillräckligheten och, är jag rädd, manschauvinismen – med det vi kallar proggen. De är värda att bevaras för eftervärlden, inte bara för sin lysande Vysotskij-föreställning som nu tydligen tas upp igen för lyckliga stockholmsbor.

Men just ”Vi skyddsombud kräver vetorätt” kan ni glömma i samma sekund ni scrollat er härifrån.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För oss som rör oss i den icke-frikyrkliga (a.k.a. vanliga) världen är väckelserörelsens musik ett outforskat landskap.

Somliga av de riktigt stora hittarna (”Ovan där”, ”Han har öppnat pärleporten”, ”Barnatro”) har kanske trängt sej in i ett hörn av mainstreamkulturen, men den som har lust och obegränsat med tid och kanske för lite att göra rent allmänt, kan leta sej fram i en större, levande och bitvis bisarr musikkultur.

Det första man då måste ha klart för sej är att för den frikyrklige är Jesus levande. Han är ingen historisk person, ingen Mel Gibson-stjärna, ingen bumperstickerdekal, inget sammetsaffischsmotiv i otäckt grälla färger.

Eller rättare sagt, han är allt det där också, men först och främst är han Guds son som finns mitt ibland oss, här och nu, och som dagligen håller oss i handen när vi spelar kubb och sniffar tändargas.

Det här påverkar i ganska hög grad bildspråket i frikyrkliga hits. För många av oss icke-frikyrkliga är väl det kristna bildspråket samma som det bibliska. Det är sånt som fanns på jesustiden: sandaler, mantlar, dadlar, kameler, myrra och åsnor.

Men för den som verkligen tror att Jesus finns nu, är det ju inte särskilt sannolikt att Jesus skulle komma skrittande på en gammal åsna. Därför sjöng man på 1800-talet om Jesu järnväg till himmelen, en visa om ett rörande samtal mellan en tågkonduktör och en liten flicka som uppenbarligen vill dö:

– Var är biljetten? Vart skall du resa?
– Jo, jag ska resa till himmelen!


Nertecknad redan 1877 kan denna visa hittas även i åtskilliga moderna inspelningar, där kanske särskilt Ny-Davids LP Himlatåget (1978) är värd att nämnas (Ny-David är han i mitten på himlen, strax under kobojsarhatten). Det är faktiskt en hel LP med tema Jesus och tåg, givetvis avhandlad tidigare på en blogg som inte räds det ointressanta.

Ny-David – som är en f.d. bilmekaniker från Falun som ägnat en stor del av sitt liv åt att sjunga missionsvisor och bära konstiga kläder – skaldar:

Mitt tåg är outsägligt tryggt
Det går med kraft från Gud
Dess bana Mästaren själv har byggt
och grunden är hans bud


Vidare kan nämnas att Frälsningsarméns stora fixstjärna under 1900-talet, gitarrhjältinnan Lapp-Lisa, hade ”Himmelsk telefon” på sin repertoar, en sång om hur hon samtalar med Herran via ett jack i väggen:

Jag har en härlig telefon
och linjen den är stor
Den sträcker sej till nådens tron
där Herren Gud själv bor

Och varje gång jag ringer på
Jag alltid får ett svar
Ett välbekant ”hallå hallå”
för linjen den är klar

För åskan aldrig avstängd är
min kära telefon
Den alltid för mej brukbar är
Jag höjer blott min ton

Och talar med min gud och vän
Han hör att det är jag
Och mej han känner väl igen
Och honom även jag

En låt som även sjungits in av Torkel Selin.

Och på sjuttitalet lyckades två farbröder som heter Curt respektive Roland, som duo kallad Curt & Roland, övertala sin församling att köpa en synthesizer (vilket redan det var ohyggligt modernt) för att göra en hel barn-lp om en tidsmaskin (samt om hur Curt eller Roland smaskar korv). Och nåt mer modernt än en tidsmaskin, en uppfinning som inte ens är uppfunnen än, är ju svår att föreställa sej.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

De tusen knarkarnas stad.

Den här har jag snott från Anna-Lena Lodenius julblogg (fint folk håller sej med minst två bloggar):

Visst verkar B-sidan klart fräckare än A-sidan? Och visst är kombinationen besinningslöst-glad-äldre-man och begreppet ”knarkare” udda?

Jag har inte hört plattan, men känner jag mej själv rätt kommer jag att kontakta Sveriges Radios skivarkiv inom dom närmsta 24 timmarna. Kommer Harry att rimma ”gamla mjölkbutiken min” med ”grisamfetamin”? Jag vill veta.

TILLÄGG: har nu fått tag på låten i fråga (tack Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius) och den var faktiskt så bra som jag hade hoppats. Min favoritvers:

Där går en främmande ras
som i uppenbar extas
klär sej i färgrik dekor
och har långt och svajigt hår
Har samma kön
och en brinnande bön
att en spruta snart de får

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det här är – i vissa, ytterst smala kretsar ska sägas – en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström på hennes obskyra LP Sockerdrick – Swänska pekoral (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttital).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir ”sånt söl”), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov

Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
– är ständigt glad

Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev ”Idioter Och Gamla Tosingar”) och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: de lokala godtemplarföreningarna kallades alltså ”loger”. Det har alltså inget med ”logen” som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
– är ständigt glad

Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken – gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar ”sockerdrick”.

Lite credd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tredje spåret på den åtråvärda EP:n IOGT Sångfestival (1967) svarar på den gamla frågan: kan man ha kul utan sprit? Svaret är föga förvånande: javisst kan man det – det är ju bara att sjunga! Sjunga och skråla – från bittida till sent. Och man blir dessutom upplyft ”i det blå” av det (vad har den gamle knarkkonspiratören Allan Rubin med sin fixering vid drogers flygeffekter att säja om det?)

Arrangemangsmässigt är låten ganska avancerad – till skillnad från EP:ns två första låtar är kompet inte bara piano. Utan bara orgel.

Vad vore livet om sången ej fanns?
Sång ger oss glädje och kraft
Sång ger oss alla en fin stimulans
– fri ifrån vingudens saft

Att vara supig är ingen idé
Vi söker full harmoni
Sånger och tron på vårt IOGT
Det är vår melodi

Tack för ett sinne
Som är evig ungt
Har du storm därinne
Sjung så blir det lugnt

Sjung när det dagas
Sjung när sol går ner
Bacchus bort skall jagas
Sjung, sjung mer och mer

Tack för den glädje som sången oss ger
Härliga ljuvliga sång
Själen får vingar och ut sej beger
Bort ifrån vardagens tvång

Sången som klingar i moll och i dur
Lyfter oss upp i det blå
Högt över bergen vi tar oss en tur
När anden faller på

Det intressanta här är att IOGT uppmanar sina nyktra medlemmar att göra just det som jag alltid har sån ågren för att jag råkat göra på fyllan. Jag trodde att själva principen med att vara nykter var att inte behöva skråla.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det handlar alltså om en gammal EP, utgiven 1967 av nykterhetsrörelsen med det smidiga namnet IOGT-NTO, som kort och gott står för International Order of Godtemplars-Nationaltemplarorden. Begreppet ”godtemplare” tog sej dessa rediga nyktra människor efter den medeltida Tempelriddarorden, eftersom dessa inte heller drack brännvin.

Logiken är inte helt solklar i min bok. Enligt samma mönster hade dom kunnat kalla sej ”illrar” (som inte heller dricker sprit) eller ”spädbarn” (som inte heller … ja, ni fattar).

Andra spåret på EP:n heter ”Så rikt är vårt liv” och framförs av Yvonne Einarsson, gissningsvis åtta-nio år. Att hon inte drack sprit är så klart skönt att veta. Att hon gillar att hänga med åldringar – och att dricka kaffe! – tycker jag däremot är anmärkningsvärt:

På godtemplarträffar är livligt och glatt
och gamla och unga di trivs
Ja där höres många och hjärtliga skratt
och kaffe det får vi till livs

Men vinet och spriten försmår icke oss
Vår glädje är äkta och hel
Varje morgon när huvudet klart är förstås
och minnet är inte nåt fel

Så rikt är vårt liv, så fjärran från rus
Vi samlas i gladaste lag
Vi ha vår egna godtemplarehus
Kan träffas vareviga dag

Min kropp ej av gifter vi vill bryta ned
Vi vet vad vi gör och vi vill
Så många i livet har kommit på sned
Och vi vill ej höra dem till

Melodin är Calle Schewen (en medveten ironi? IOGT claimade ”kaffe med kron”-visan från en av våra mest framgångsrika suputer?). Texten är ordagrant citerad, med viss reservation dock. Här och var mellan stroferna sjungs ordet ”u”, vilket eventuellt är tänkt som ett riktigt ord, eventuellt som ett utfyllnadsljud för att gå in på metern.

Eftersom det grumlade sammanhanget en smula (”Så rikt är vårt liv u, så fjärran från rus”?) valde jag att ta bort det.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tack vare min gode vän Jesper Rönndahl har jag äntligen kommit över den sextitals-EP med titeln IOGT Sångfestival som jag lyckades glömma kvar när jag lämnade Sveriges radio för några år sen. Det är ett enastående stycke vinyl. Fyra låtar som handlar om att inte dricka sprit, framförda av barn och norrmän och folk som bara låter konstiga.

Fullt medveten om behovet av en nykterhetsrörelse en gång, när nästan halva befolkningen faktiskt röstade för ett totalt spritförbud och den andra halvan höll på att supa ihjäl sej, i en tid när mänskligt tidsfördriv alltid förutsatte organisation och sammankomster, tycker jag ändå att fenomenet nykterhetsrörelse är lite lustigt. Alltså att man träffades under formella former för att inte dricka sprit.

På håll känns det lite som att dra ihop släkt och vänner och hänga blomsterarrangemang på väggarna för att sen inte paddla kanot och inte runka bulle.

Första spåret på IOGT Sångfestival – och vilken festival sen! – heter "Jag har älskat en yngling". Den framförs av Christa Berger, som därefter helt verkar ha försvunnit från rampljuset. Hon sjunger till avmätt pianokomp på en dialekt som kan vara norsk brytning eller talfel. Texten är … ja, "bra" är väl fel ord. Texten är … annorlunda.

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit
Han drack med kamrater jag ej tyckte om
En kväll när han kom var han full
Han kunde då knappast stå lull

("Stå lull" trodde jag länge var ett tredje gradens nödrim – "rimmande ord man slänger in men som inte betyder nåt" – men det visade sig att "stå lull" är vad bebisar gör när de försöker ta sig upp till krypställning. Min tänkta sarkasm blev alltså en bumerang.)

Han försökte mej vinna,
hans sladdriga tal
var tillräckligt för mej
att fatta mitt val
"Det är slut nu, du Jan!"
Han börja´ ta ton
Han var långt från sej lik, han var dock min vän
Han försökte med helt nya ord
Men jag samlade också nytt mod

("Ord-mod" är andra gradens nödrim: "ord som nästan rimmar på pappret och inte alls i praktiken".)

Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Kom aldrig, nej aldrig mer hiiiiit
Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Om du inte kan lämna all spriiiit

Jag har älskat en yngling, jag nämnt den vid namn
Jag skulle idag honom bjudit min famn
Men vi nådde ej hamn
Jag kan ej med sprit
Jag har sett allt för mycket, för mycket av det

("Sprit-det" är ett fjärde gradens nödrim: "ord som inte rimmar alls men enkelt kunde ha gjort det". Visst hade "skit" dessutom varit mycket mer effektfullt istället för "det"?)

Det är helnykterhet hos min vän
Jag vill se om han kommer igen

Som motvikt till den ganska ymniga flora av artister som bearbetar onykterheten – jfr Bellman, Cornelis, Lundell (fram till 1989), Guns'n'Roses, Rolling Stones, Mötley Crue, Arne Weise, Cypress Hill – fyller Christa och hennes helnykterhetsuppmaning givetvis en funktion.

Som musikaliskt verk är den mistlig, förglömlig och omkullrunkelig.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 75 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).

Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”.

Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [—] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i ”Rebellerna i Sverige” 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sej till snikusen Holmberg – ”snikus” är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med ”revisionist” – som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: ”Fram för Nils Holmberg!” Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare – men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!

I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” – har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis’ politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx’ teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.

Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade de ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lagher på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
(Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.)

Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dem alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]