En man med ett skägg

Tag: krimi

den_skrattande_polisen

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med ”nymfomana” böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Francisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag – nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade – är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Maj Sjöwall besökte senaste Babel och var som alltid en fröjd att lyssna till. Jag träffade henne själv för en intervju för ett stycke tid sen och kände igen småmysandet hos mig själv när hon nu försynt och precist strödde små förargligheter mot samtidens förfall och epigonernas kvalitetsbrist omkring sig.

Det som fäste sig mest hos mig när vi sågs mellan fyra ögon – och som nu gnistrade till som hastigast – var dock inte hennes sarkasmer eller anekdoter eller åsikter. De är för all del underhållande, men det som gjorde mest intryck var hennes aldrig slocknade kärlek till Per Wahlöö. Den var så uppenbar att den gick att ta på.

I Babel introduceras hon med ett minireportage där Wahlöö fladdrar förbi i ett par gamla klippbilder. Jag kan läsa in för mycket, men intrycket är att Sjöwall rubbas en smula ur fattningen när hon återser sin gamla kärlek. När hon säger "Pelle" slår rosor ut på hennes kinder.

Per Wahlöö dog 1975 och sen dess lever, så vitt jag vet, Sjöwall ensam. När hon pratar om honom så är det som om han försvann igår.

2007 gav Piratförlaget – som nu också ger ut hela Roman om ett brott med högvis med extramaterial, vilket får mig att fundera på om jag ska köpa alltet en tredje gång – ut en bok betitlad Sista resan och andra berättelser. Det är en märklig byrålådesamling av restprodukter från Sjöwall-Wahlöös pennor: några noveller om båtresor, en tidig jultidningshistoriett av Wahlöö och några manifesttexter kring Martin Beck-dekalogin som de – vi – specialintresserade läst på annat håll.

En text gör dock köpet värt: Brev från Per till Maj beträffande deras första tid och samarbete med Uppdraget (Uppdraget var en av Wahlöös soloromaner, som han dock okrediterat lät Sjöwall skriva miljöskildringarna i). Brevet är daterat 25 oktober 1962, luktar rätt skarpt av gammal fylla och fullkomligen vibrerar av kärlek.

Det är alldeles uppenbart en nio år äldre man, med en framgångsrik författar- och journalistkarriär bakom sig, som ömsom lovordar, ömsom förmanar sin unga flickvän. För den skull går det inte att ta miste på respekten och åtrån:

Jag har läst igenom ditt komplement till antologibidraget på nykter kaluv nu och satt in större delen av det i texten. Varje gång jag läser nånting du har skrivit slår det mej att du faktiskt skriver bra, lätt och fint och med fint glid, ungefär som du går. Jag har inte gett upp hoppet om att skriva tillsammans med dej, på riktigt, och tycker inte du heller ska göra det.

Jag tänker ofta på dej. […]

Försök att sköta ditt jobb och sup inte ihjäl dej. […]

Jag tycker hemskt mycket om dej.

Skriva brev har jag aldrig kunnat och gör det nästan aldrig heller. Det här är nog det första på ett par år.

Jag heter Pelle och är trettiosex år gammal och väger åttiett kilo (det är nästan tio för mycket). Jag är lite lessen, men mest för att jag själv är så barnslig och trasig och dum. Jag är fortfarande gift och jag har en flicka som är ett par månader gammal. Hon heter ANNIKKI. Jag har haft tre barn innan, under årens lopp, men dom har dött. Jag sa härom kvällen att jag gärna skulle vilja ha ett barn med dej. Det var ovanligt sant, men det ska du inte bry dej om.

Jag vill gärna att du ska vara åtminstone lite rädd om dej, inte minst psykiskt. Tro inte alla dumheter du tänker. […]

Jag längtar efter att ligga med dej.

Jag längtar efter att föra ett vettigt samtal med dej.

Jag längtar efter att göra nånting lattjo med dej.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till "de fyra stora" svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom – det var så han oftast hette på bokomslagen – är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar – ännu 1955 hette det puzzlar – ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

"Höstvind och djupa vatten" är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad  i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor. 

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om  hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället – det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse – finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

"En opålitlig typ – det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig."

Jag kan inte säga att det är orealistiskt – tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver – men kanske är ordet jag söker "naivt". Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat – hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa – som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som "oförtövat" och "eljes", att hennes mördare aldrig ser "bekyttad ut" och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är "större än tillförne".

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Just det, jag intervjuade en av mina få levande idoler för tidningen Faktum – Maj Sjöwall. Frågor som jag inte vågade ställa: "Var det du som hittade på Micke Persbrandt?", "Var du Sjöwall eller Wahlöö?", "Varför slutade ni samarbeta?"

Intervjun finns att läsa här.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Snutuppgörelse.

Har så plöjt igenom Michael Tappers avhandling Snuten i skymningslandet – svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010. Håller man boken i handen kan den tyckas mastig med sina 859 sidor, men oroa er icke! Hoppar man över notapparat och abstract så är det inte mer än 690 sidor. 690 tättskrivna, faktaspäckade sidor.

Tapper går noggrant – mycket noggrant – igenom polisberättelsen såsom den sett ut i roman och film sen Sjöwall-Wahlöös dagar. (I en recension invändes det för övrigt mot att Tapper är för påläst: "Att formulera invändningar inför denna enorma textmassa känns lite obekvämt. Inte för att Tapper är oantastlig, utan för att det i kvantiteten och detaljrikedomen ligger en kalenderbitaraktig argumentationsteknik." Vilket är en udda anmärkning mot ett akademiskt verk, om ni frågar mig.)

Jag köper det mesta av analysen rakt av. Tappers grundtes är att Sjöwall-Wahlöö och deras epigoner – i synnerhet Mankell – har ett oförtjänt gott rykte som radikala samhällskritiker. Deras förtjänster som författare och inspiratörer kan ingen ta ifrån dem, men den förment vänsterpolitiska analysen hos Sjöwall-Wahlöö stannar vid osund dyrkan av öststaterna, pajaskarikatyrer av Säpo, notoriskt Palmehat och en gnällighet över Välfärdssverige som gjorde att Svenska Dagbladets ökände högerkritiker Gunnar Unger gjorde både vågen och high five.

Till det kommer en kvinnosyn med en fixering vid nymfomaner och radergummiformade bröstvårtor som borde ha känts nattstånden redan på sextiotalet. Och som förvånar med tanke på att 50% av författarna själva var kvinnor.

Och ovanpå det den svartvita världsuppfattningen, där alla är USA-manipulerade idioter utom Becks älskarinna Rhea Nielsen som är kommunist, kåt och felfri, samt vpk:s CH Hermansson som springer förbi i Terroristerna med "tuff blick" och "rosiga kinder".

Hos Mankell har plakatpolitiken tonats ner till förmån för en faktarikedom med den uppenbara avsikten att böckerna ska tas för sanna. Inte sanna som i "har hänt" utan som i "skulle kunna hända". Mankells bild av ett imploderat folkhem där otäckt utländsk kriminalitet forsar in över gränserna och gör att stackars Wallander aldrig kan ta hand om sin smutstvätt, är dystopisk och närmast undergångsromantisk. I intervjuer försvarar sig Mankell gång på gång, när folk frågat om han inte har hjälpt till att forma bilden av ett samhälle där psykopater härjar fritt och polisen är den enda räddningen, att verkligheten är mycket värre.

PRO:s insändarskribenter hade inte uttryckt det klarare.

Det här tycker jag mig läsa, mellan och på raderna, hos Tapper. Han tar förstås upp betydligt fler författare och deckarhjältar, i princip alla de stora med samhällsskildrande ambitioner, plus Håkan Nesser, utom Liza Marklund och Åke Edwardsson. Som akademiker aktar han sig för åsiktsprosa, men jag tycker mig ändå förstå att han anser Leif GW Persson och Stieg Larsson ha en mer sansad uppfattning om kriminalitetens omfattning än Olov Svedelid och Beckförfattaren Rolf Börjlind.

För åsikter har Tapper, det vet alla som läst eller kritiserats i hans filmrecensioner i Sydsvenskan. Hans bok är också som roligast när de skiner igenom. Som i kapitlet om polisvigilanten Johan Falk (ni vet, Jacob Eklund som Dirty Harry), där han först presenterar alla de belägg som upphovsmannen Anders Nilsson dragit fram för att bevisa att vi lever i ett rättslöst samhälle, sen presenterar kriminologins motbevis och slutligen konkluderar:

Med dessa samlade invändningar mot anspråken på autencitet i filmernas framställningar väljer jag därför att betrakta dem som ren fiktion.

Han hade lika gärna kunnat skriva "rent nonsens". Men det gör inte akademiker.

Jag kan ha fel, men jag tycker mig också spåra en viss skadeglädje hos Tapper när han beslår den kulturelle skrythalsen Håkan Nesser med fel:

Att felstava John Cassavetes efternamn som "Casavetes" kan sättas på tryckfelsnisses konto. Men när Van Veeteren i "Kvinna med födelsemärke" beskriver fotografierna i Michelangelo Antonionis "Blow-Up" (1966) som föreställande en våldtäktsman – i själva verket visar de en äldre man i sällskap med en yngre kvinna (ett kärlekspar? far och dotter? en prostituerad med kund? – vi får aldrig veta), ett möjligt mordoffer i ett buskage och kanske en mördare dold i ett annat buskage – framstår bildningen som desto ihåligare.

Snuten i skymningslandet hade lika gärna kunnat tryckas upp i ett ex och skickas direkt hem till Kalle Lind. Det här är mumma för mig: en nördig genomgång av all betydande svensk kriminallitteratur, en samhällskritisk kritik av samhällskritiken, ett metodiskt skakande i piedestalerna, en försynt men skoningslös synål i de uppblåsta ballongerna. Det enda som smärtar mig är att Tapper inte hittat min egen gamla D-uppsats om kvinnobilden hos Sjöwall-Wahlöö, trots att den skrevs vid samma institution som "Snuten i skymningslandet".

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kverulantkrimi.


Kverulans – en (till kverulant) benägenhet att klaga el. klandra (Prismas främmande ord).

Sjöwall-Wahlöö skrev de fem bästa polisromaner jag läst – Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis potatismos och Den vedervärdige mannen från Säffle – samt ytterligare fem polisromaner svartprickiga av skönhetsfläckar.

De mest motbjudande dragen i de senare Romanerna om brott är, förutom kvinnosynen, den närmast patologiska gnälligheten. Det är som om två gallstinna insändarskribenter, just lämnade av sina respektive, har slagit sina bittra huven ihop för en orgie i felfinnande.

I Polismördaren, den näst sista Beck-boken, landar kommissarie Martin Beck på det vid tillfället nybyggda Sturup. Om den får vi bl.a. veta följande:

Flygplatsen var en nationell skandal och den jävade inte sitt rykte. [—]

Fältet hade, sen befolkningen deporterats, anlagts på en av Sveriges dimmigaste platser. För säkerhets skull mitt i ett välkänt flyttfågelstråk och på synnerligen obekvämt avstånd från staden.

Dessutom hade det förstört ett stycke natur, som borde varit skyddat i lag. Skadan var vittgående och irreparabel och konstituerade en grov miljöförbrytelse, typisk för den antihumanitära cynism, som alltmer kommit att känneteckna vad som kallades Det Mänskligare Samhället. Uttrycket stod i sin tur för en cynism, så gränslös att gemene man hade svårt att fatta den.

Hänger ni med? Jag tror att Per Wahlöö och Maj Sjöwall ogillade Sturup. Vi är på kapitlets första sida. Utgjutelserna om Sturup slutar på den tredje. Vi får innan dess veta att ”själva färgsättningen, grått och saffransgult, underströk oset av fusk och korruption”. Vi får också veta att

någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess totala bankrutt.

I förbifarten noteras att ”vätskan i pappersmuggarna påstods vara kaffe och framkallade omedelbart illamående”. Ankomsthallen ”kunde inte ens kallas otrivsam” – ”den var snarast monstruös, en miljökatastrof”. Korvståndet ”tillhandahöll en oätlig näringsfri parodi på mat” och stolarna ”kunde varit konstruerade under inkvisitionens glansdagar”.

Vi är nu en och en halv sida in i kapitlet. Jag är vid det här laget övertygad om att Per Wahlöö och Maj Sjöwall inte gillade Sturup. Jag är rentav övertygad om att Sturup gjort kalsongrycket på Per Wahlöö och slagit Maj Sjöwalls barn i huvet med en käpp.

Nånstans i detta gränslösa hat mot en flygplats berättas en historia om hur kommissarie Martin Beck anländer med flyg. Det är tomt på flygplatsen, förutom ”ett dussin gäspande och halvt ihjältråkade poliser och tulltjänstemän, utan tvivel tvångskommenderade”. ”Inte ens de grönaste journalister gitte masa sig hit ut för att berika sina liv med kortspel, urkokt korv och petrokemiska läskedrycker.”

Martin Beck går in på toaletten. Tror ni att den är ren och välskrubbad och ger Per och Maj nån sorts frist i bearbetandet av Sturuptraumat? Ni tror fel.

Spolmekanismen var trasig. I pissoaren låg en halväten korv och en urdrucken brännvinsbutelj. Hårstrån klibbade i den feta smutsranden i lavoaren. Stället för pappershanddukar var tomt.

Detta var flygplatsen Malmö Sturup. (Info för nytillkomna läsare, bloggarens anm.) Så ny att den ännu inte var helt fullbordad.

Han tvivlade på att det var någon idé att bygga den färdig. På sätt och vis kunde den betraktas som perfekt. Det manifesterade fiaskot.

Vi är två och en halv sida in i kapitlet och här kan Per Wahlöö och Maj Sjöwall äntligen släppa de där förfärliga barndomsminnena av hur Sturup doppade dem i pissrännan. Men innan dess ska bara påpekas hur svårt det är att ”söka rätt på en telefonautomat, som inte hade kabeln avskuren eller myntinkastet igenkladdat med tuggummi”.

Sen kommer några oförskämda odugliga polismän och börjar fråga ut Martin Beck på ett otrevligt sätt (”Hjälpa? Vad menas med det?”) och författaren får andra irritationsmoment att tänka på.

Jag flög själv från Sturup i måndags kväll. Det är ingen vacker byggnad. Det tog löjligt lång tid att köra dit från Malmö (å andra sidan ligger den jättenära Staffanstorp, Skurup och andra metropoler). Sturup kom säkert till genom mygel, jag har ingen aning om vilket men hyser inga illusioner om att flygplatsplanerare är jesusar.

Icke desto mindre har Sturup inget med handlingen i Polismördaren att göra.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.

1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln ”Ursäkta, mitt namn är Broman”, som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten ”Ursäkta, mitt namn är Boman”, som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog ”Gamle man”, vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.

Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: ”I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!”)

När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.

I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är ”för jobbig”).

Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttitalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han ”liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata”.

Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:

Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.

Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, ”riksbekanta skojare”, kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.

Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:

Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.

Förutom de som verkligen hudflängs:

Själv kallade han sig ”mannen med guldkuken”, vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.

Han är väldigt frank också mot sej själv – han kallar uttryckligen ett av sina bolag ”mitt gamla mutbolag” – och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?

Jag googlar ”Fleming Broman”. Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Det låter inte riktigt som en narcissists agerande, men även såna kan ju ha en pyttesmula överlevnadsinstinkt.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer – döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta Vanishing point/Jakten mot nollpunkten – och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.

Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:

Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: ”Jamen han! Han är fantastisk!” Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.

Carl Johan De Geer har under de senaste fyrtifem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.

Mitt favoritverk av De Geer – och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna – är Privatdetektiven Kant (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.

Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier Tårtan och Doktor Krall gjordes Privatdetektiven Kant för barnredaktionens pengar. Och lika lite som de serierna är det en produktion som riktar sej till barn.

I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:

Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.


Serien – ”ett psykiskt drama i 13 akter” – handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. De första avsnitten refererar till film noir och Manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:

Jag jobbade som privatdetektiv … i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.

Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst – och sorglig.

Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.

Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:

Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [—] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.

Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.

Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:

I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.

Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!

Den försvunna flickan – f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) – har fasats ut ur handlingen.

Nu kretsar återstående avsnitt – som var dom som skrevs och spelades in först – kring en serie freudianska typfall:

* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: ”Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage”). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.

* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: ”Jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig”).

* ”Lille Hans” förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.

Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:

Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut… och drunknade… och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.

Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma – och åtta andra roller – spelas av Ted Åström.

Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar.

Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.

Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i Tårtan och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.

Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt cv skrivit ”autodidakt”).

Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla Doktor Krall ”ett odödligt mästerverk” i en pressrelease.

Man hade kamera, lampor, folk och idéer.

Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.

Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys är oavbrutet fascinerande.

”Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha… var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en… det fanns en höfthållare.”

Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm Ägget är löst:

Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.

Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.

Att Privatdetektiven Kant är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker – dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag – snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.

För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.

Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade de släppt Privatdetektiven Kant på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Scen omsider.

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar – kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:

Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs "Mannen från Mallorca" (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallanderbok blev det en trött kliché.

"Mannen från Mallorca" är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman "Grisfesten", som byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. "Mannen från Mallorca" var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen "Victoria", ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till "Victoria" hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som trettio år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen "cementfabrikör" och "asfaltkokare". Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit premiären på framtiden (från 78 till 79 till 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstört hans film med "dödseko" på ljudbandet och "goebbelska förtexter".

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att filmrullarna inte var med spelade i sammanhanget inget roll: "filma ändå!" står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln "aphuset" och de resultathungriga spanarna "målkåta" när dessa i jakten på justitieministern – "JM" – "sätter ett frimärke" på ett "lyxluder").

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. "Mannen från Mallorca" är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring (Sven Wollter) om huruvida de ska stödja det "internationella monopolkapitalet" McDonalds eller äta "PLO-käk".

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker "nej" när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja. Nylon.

"Mannen från Mallorca" har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen "de höga herrarna kommer vi aldrig åt" – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.

Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den bruna ringen.


Den svarta cirkeln hette en teveserie som gick 1989. Jag såg den då och ville minnas att den handlade om terrorism. Jag ser om den nu och inser att den handlar om Stefan ”Sucken” Sauks hårinpackning.

Trots att karln är halvflintis har han odlat så mycket hår han kan. Det står som en mindre kungamantel efter honom. Kombinerat med en fransig mockajacka av s.k. indianmodell signalerar håret att Sucken är rebell, fritänkare och gammal vänsteraktivist (OBS! Inte terrorist!).

Storyn är lika enkel som realistisk: Lars-Erik Berenett är en hög militär som på sin fritid bor i en omöblerad lägenhet i en förort, där han bygger olika bomber och klär ut sej till gubbe. Dessa bomber placerar han sen i Hedvig Eleonora kyrka (dit nåt slags katolskt begravningtåg är på väg) och Centralstationen.

På tidningen är Allan Svensson i gigantiska glojärn genast övertygad om att ett par gamla Baader-Meinhof-aktiga terrorister är skyldiga. Stefan ”Sucken” Sauk är på lika grumliga grunder – ”dom jobbar inte på det sättet!” – övertygad om att terrordåden har nåt med det halvfascistiska bokförlaget Argus att göra. Eftersom han är en journalist av den där skolan som inte behöver leverera artiklar utan kan ägna sej åt olagligheter på heltid, är han snart nåt på spåren.

Sagt och gjort: han klär ut sej till yuppie (att hårsvallet borde avslöja honom får vi köpa), låtsas vara intresserad av att öppna ett bankkonto bara för att kunna avfotografera ett kodlås till bankens datacentral, så att han sen kan bryta sej in på banken och tjyvkopiera Argus konton, som han sen ger till en gothsminkad Görel Crona som är datahacker och som han trillar över via en tidningsartikel.

Snart kan dom se att det finns tydliga kopplingar till sprängämnesföretaget Nanotech. På natten tar Sucken med sej sin pistol, som han förvarar laddad inlindad i en handduk i sin sekretär, och gör inbrott. Där springer han genast på några bomber av samma typ som hans poliskontakt – Heinz Hopf i permanent – har visat rester av från centralstationsdådet.

I korthet. Sen finns det några scener i dimma med olika män i hatt – ett vanligt scenario i amerikansk film noir, ett ovanligt scenario i svensk verklighet.

Och så finns det en norsk journalistkvinna också, som ligger lite med Sucken och lite med Allan, och som är något mindre insatt i journalistyrkets grunder än en genomsnittlig mollusk. Vilket är bra för oss som tittare, eftersom det leder till att Sucken hela tiden måste förklara för henne vad han sysslar med.

Serien vill diskutera terrorism, vilket med facit i hand verkar närmast klärvoajant. Särskilt fokuserade är man på den terrorism som bedrivs av en komplott av en polischef, en militär, en sprängämnestillverkare, en banktjänsteman, en gympalärare och en förlagschef i fluga.

Dessa träffas då och då i olika kolonistugor där de noggrant går igenom hur man bäst spränger Globen (ett motiv som också går igen i Skifs-Palmers episka drama Joker). Ibland kommunicerar de via avancerade uppringningar av olika specifika telefonautomater på stan, ibland ringer dom helt enkelt hem till varann. Det är så klart lättast så.

I slutet skjuter Sucken Berenett på kuken några gånger och konstaterar sen: ”Dom stora bovarna får man aldrig fast”.

I övrigt händer inte så mycket. Jo just det: eftersom Sucken ligger med Allan Svenssons norska tjej blir Allan så harmsen att han ägnar några arbetsdagar åt att leta upp en bild som bevisar att Sucken känner den tyska vänsterterroristen. Vilket gör norskan så upprörd – just det, hennes syster dör av bomben på Centralen – att hon pendlar mellan att knasa på Sucken för snuten och att utföra s.k. sittgök med honom.

Uppskattningsvis 60% av serien utgörs av närbilder på Sucken, hans hår och hans indianfransar. Detta leder till att Sucken spelar mycket med ansiktet. Ibland tokstirrar han och ibland tuggar han frenetiskt på underläppen. Bägge ansiktsuttrycken signalerar att något fruktansvärt är i görningen. Detta sker t.ex. när han räknar ut att Argus måste sponsras av ett sprängämnesföretag. Eller när han beställer en kopp kaffe på sitt stamfik.

Jag är väldigt glad att Pan vision och SVT har bestämt sej för att ge ut diverse guldkorn ur åttitalsdeckarskatten på dvd. I min privata pipeline väntar t.ex. Dubbelstötarna med den riktige Björn Gustafsson. Jag blir inte riktigt lika glad när jag inser vad det var man förslösade sin ungdom på. Idag ser jag ju på eländet med ironiska ögon, men då var det nog spännande på riktigt.

Idag inser man att det var relativt spännande. Eftersom alternativet var Visst nappar det med Bengt Öste.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]