En man med ett skägg

Tag: kristen demokratisk samling

blogg sodom
Alla läser vi väl nån gång en historik över Kristdemokraternas historia. Alla känner vi väl till att partiet grundades för att motverka det tidiga 1960-talets sedlighetsförfall. Alla har vi väl hört nämnas de tre faktum som främst triggade igång pastor Lewi Pethrus och hans lärjungar:

1) filmen 491
2) det faktum att kristendomslära skulle ersättas med religionsvetenskap
3) en skrivelse från 140 läkare angående ungdomens sexuella löslighet

Den där skrivelsen är fascinerande. Den hette kort och gott 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m. Den inkom till ecklesiastikdepartementet 31 januari 1964. Efter det skulle ingenting längre vara sig likt. Typ.

Man kan säga att det är en lite lätt moraliserande text. Den är skriven i polemik mot dåtidens kulturradikalism (= sextiotalets svar på dagens pk-maffia). Framför allt riktar den sig mot skolans sexualundervisning, som blev obligatorisk i Sverige 1957.

Det kan tyckas ha varit radikalt att föra upp snuskkunskap på schemat, och det var det väl i någon mån också, men dåtidens sexualkunskap var noga med att äktenskaplig samvaro var både naturligare och trevligare än att ligga med vem som helst:

Det är bättre att tidigt grundlägga ett hem, även om det sker under blygsamma ekonomiska omständigheter, än att under fria former helt överlämna sig åt varandra.

För 140 läkare, som var så nöjda med att ha tagit en medicinexamen att de skrev det redan i rubriken på sin skrift, var redan det på tok för lössläppt. De ville inte ens att ämnet skulle heta sexualkunskap. Det indikerade nämligen att det hade med sex att göra. Bättre att kalla det ”familjekunskap”. Inget trams med preventivmedel och sånt, ety det kunde antyda för barnen att det var okej att förena könsdelarna i annat syfte än reproduktion.

Skolan borde istället upplysa om ”att det icke finnes något annat medicinskt tillförlitligt skydd mot graviditet eller venerisk smitta än avhållsamhet”.

Äktenskapet var ”den naturliga livsordningen” och ”den enda normala ramen för sexuell gemenskap”. Sex utom äktenskapet var ”från medicinsk och mentalhygienisk synpunkt icke ofarligt, från personlighetens synpunkt neddragande och från social och nationell synpunkt skadligt”.

Skrev alltså 140 läkare. Från sina kliniker hade de iakttagit hur gonorrésiffrorna ökade och de ogifta mödrarna bara blev fler och ogiftare. Någon borde se till att ”tendenser till översexualisering stävjas”.

Detta fick de dock inte lov att säga i det här landet. Genast steg kulturradikalerna fram och kallade dem ”oanständiga reaktionärer”, ”fanatiker i vitt” och ”kvackare i moral” från sina elfenbenstorn på tidningsredaktionerna. Pingstkyrkans tidning Dagen – där pastor Lewi Pethrus var chefsideolog – svarade: ”Har den kulturradikala pressen monopol på rätten att tycka?”

Det hade de naturligtvis inte. Tidningen Dagens skribenter kunde till exempel tycka vad de ville i tidningen Dagen.

Femtio år senare kan vi se resultatet av det tidiga sextiotalets hätska sexualdebatt: RFSU lär skolbarn analsex i skolorna och ingen annan än Göran Skytte upprörs, barn avlas i synd, äktenskap upplöses på så lösa grunder som misshandel eller brist på kärlek. Och fortsätter opinionssiffrorna att sjunka så finns det snart inga kristdemokrater i riksdagen som kan förhindra förfallet.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

kds 2010
Vi har KDS-vecka här på bloggen (så här i efterhand: det skulle man kanske annonserat ut i förväg? Så kanske man äntligen hade lyckats dra Acko Ankarberg till läsarskaran?) och helt logiskt kommer här en handfull lösryckta fakta från partiets snart femtioåriga historia:

* En av de viktigaste frågorna för partiet fram till att de hamnade i riksdagen 1991 var att få bort fyraprocentsspärren för riksdagsplacering. Efter 1991 har det inte alls varit en lika stor hjärtefråga.
ALF SVENSSON
* 1979 försökte KDS locka röster genom en ”förvalskampanj” som gick ut på att de i april skulle skicka ut påsar med ringblommefrön till hundratusentals presumtiva väljare. ”Du får en blomma till hösten och vi får rösten”, löd parollen. Tanken var alltså att folk omedelbart skulle plantera fröna när de kom och sen, när blommorna stack upp i september, tänka: ”Just det! Jag skulle ju rösta på KDS!”

Tyvärr råkade kärnkraftverket i Harrisburg haverera just som KDS skulle presentera sin kampanj för svenska journalister och den storslagna idén fick aldrig någon massmedial spridning. (Jfr hur Kay Pollaks Älska mej hade premiär samma kväll som Palmemordet.)
alf 1
* Den ende som någonsin fått röka hemma hos Alf Svensson och hans hulda hustru Sonja i Gränna är dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin. Alf fick stå på Centerpartiets riksdagslista 1985 – i gengäld fick Thorbjörn tända snuggan.

* Fiffigheten att peta in några KDS-namn på Centerns riksdagslista 1985 – med Palmes nyanserade ord ”manipulation med grundlagen” – visade sig inte vara så fiffig. I och med att Alf Svensson nu stod på centerns lista måste partiet uppmana sina väljare att inte rösta på KDS – de skulle nämligen aldrig komma in i partiet av egen kraft – utan istället på Centern. Till riksdagen, vill säga. Till landsting och kommun gällde som tidigare KDS.

Man kan ana att någon i förvirringen röstade fel genom att rösta på det parti de ville rösta på.

* Partiledningen har genom åren haft problem med diverse fundamentalister som kanske inte tyckt fel, men som inte kunnat låta bli att säga vad de tycker. Vi pratar om undervegetationen av frikyrkliga homohatare, abortmotståndare och kreationister. Under sjuttio- och åttiotalen besvärades partiet också av sina Sydafrikamissionärer, som vägrade att gå med på att det där med apartheid skulle vara så himla farligt. Missionärer med KDS-anknytning hade med egna ögon ”sett glada negrer spela golf och ha det bra i största allmänhet”.
alf 2
* I en omfattande riksdagsmotion 1988 skrev Alf Svensson om partiets syn på aids. Bl.a. föreslog han en obligatorisk HIV-testning av ALLA svenskar under 65. Var det jättelika arkivet skulle förvaras framgick aldrig av motionen. Ett ord som ”kondom” nämndes aldrig i motionen, ej heller ”säkert sex”.

Den nionde september 1987 lät två av KDS ledande landstingspolitiker i Jönköping offentligt HIV-testa sig. För att föregå med gott exempel. Jag förutsätter att resultatet var negativt.

* 1990 frågade gaytidningen Reporter i en enkät de olika partierna var de stod i homofrågan. KDS distriktsordförande i Västmanlandslän svarade bl.a. ”jag beklagar de människor som har problem med sin könstillhörighet” och ”vi bygger hellre ett staket före branten än vi tvingas ta hand om offren när de rasat ner för stupet”. Han avslutade med en from förhoppning om att tidningen Reporter skulle ”nå så få läsare som möjligt”.

* 1966 gav Alf Svensson ut en platta.
Alf på platta
(Källor: Erik Lindfelts Moralpartiet samt internet.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Björntjänster.

björn o gillberg
Bilden är från min absoluta favorit bland svenska serier: satirslapsticken Ratte. Som framgår föreställer den Björn Gillberg – en man som alla svenskar kände till när ”Ratte och odjuret” publicerades 1979. I serien dyker Gillberg deus ex machina-likt upp på en strand med en uppsättning provrör i innerfickan just som Ratte och Berit hittat en gifttunna.
björn o gillberg ratte 2
I verkligheten hade Gillberg hunnit träda fram på naturens sida under BT Kemi-skandalen i Teckomatorp, då miljöfarliga tunnor grävts ner lite här och där i jorden. Naturligtvis hade han hörts också i kärnkraftsdebatten, där han dock ställde sig utanför de tre officiella linjerna eftersom ingen av dem propagerade för omedelbar avstängning av samtliga reaktorer genast. Istället uppmanade han dem som lyssnade på honom att rösta blankt.

Sin claim to fame hade han 1971, i ett teveprogram med det symptomatiska namnet Han kan bara inte hålla käften. Det var där han lyckades tvätta en skjorta i gräddersättningsmedlet Prädd, som inte var fullt så naturligt som man ville föreställa sig. Arla plockade bort produkten ur sortimentet. Trots ett fantastiskt namn hade Prädd fått dålig aura.
björn o gillberg svt
Det är svårt att hitta en artikel om Björn Gillberg utan att ordet ”kontroversiell” nånstans används. ”Kontroversiell” kan ibland betyda ”bråkstake”, ibland ”rättshaverist”. Kanske är det ingen slump att Gillberg är så förvillande lik Stefan Jarl.

Sitt kanske mest kontroversiella utspel – åtminstone bland många av sina forna sossekamrater och miljövänner – gjorde Gillberg när han klev in i KDS 1982. Det var ett lyckosamt år för Kristen Demokratisk Samling: i samma veva meddelade Eva Rydberg att hon blivit kds-are för att hon var emot dagis.

Tack vare sitt kändisskap – och sitt odiskutabla miljökunnande – fick Gillberg en central post inom partiet (det fick aldrig Rydberg). Tidningen Miljö och Framtid, som Gillberg grundat som organ för stiftelsen Miljöcentrum, blev snart ett propagandablad för KDS. Flera av de gamla läsarna kliade sig säkert förbryllat i nacken.

Att Gillberg inte joinade de nybildade Miljöpartiet De Gröna berodde på att han såg dem som ”en samling flummare på vänsterkanten”. Dessutom hade han blivit personlig ovän med de flesta av dem under kärnkraftsåren. KDS var att föredra: ett parti med ljusgrön profil som slogs för en kristet etisk familjepolitik.

Gillberg var dock ingen särskilt lojal partiarbetare. Efter 1982 års val – då KDS gått framåt, men fortfarande var två procent från riksdagen – uppmanade han Alf Svensson att ta kontakt med Centern om partisamarbete. När Svensson sen gjorde det tre år senare anklagade Gillberg Svensson för att ha sålt sig till ”sprutbönderna”.

Alf Svensson såg till att Gillberg inte stod på valbar plats på riksdagslistorna 1985 och Gillberg uttalade sig nyanserat och måttfullt:

Vi är utsparkade, stenade och utspottade. Det var mitt livs dumhet när jag gick med i kds.

Det senaste jag läste om Björn Gillberg är att han vill bygga en träspritsfabrik i Värmland. Det blir säkert bra.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Veckans utvikningspojke.

alf i kockmössa
Det är svårt att föreställa sig, men när Alf Svensson blev partiledare för KDS sågs han a) som ung och b) som röd.

Att han var ung får man väl köpa. Han var trettiofem. Den enda partiledare som var yngre var Per Ahlmark och han var ju väldigt gammal för sin ålder.

Att Svensson var röd är svårare att ta till sig: han ledde ju trots allt ett parti bestående av mestadels pingstvänner, som grundats för att den sexuella omoralen påstods grassera. Men allt är uppenbart relativt. Alf Svensson ville ha bort moms på maten (annars ett utpräglat vpk-krav) och underströk att kds var icke-konfessionellt.

Inte nog med att Alf Svensson därmed var misstänkt halvsosse – nyss tillträdd som partiordförande gjorde Hänt i Veckan honom till utvikningspojke:
alf svensson
Inte alla i det något kyska partiet tyckte det var lämpligt att partiledaren lät sig sexualobjektifieras. Kvällsposten vände sig till Lewi Pethrus, pingstnestorn, som 89 år gammal fortfarande var den partiet frågade för att veta vad de skulle tycka. Där blev svaret varken ja eller nej – Lewi Pethrus hade nämligen aldrig hört talas om begreppet ”utvikningsflicka”. Än mindre ”utvikningspojke”.

När Alf Svensson själv förklarat hur det låg till, och nogsamt understrukit att han bar badbyxor på bilden, fällde Pethrus sin friande dom: ”Då badar du ju som folk gör mest”.

Med tanke på hur puritaner annars gärna ser sexuella anspelningar där de inte finns – i victorianska England dolde man bordsbenen, i schartuanska Bohuslän kallas gardiner ”djävulens kalsonger” eftersom de kan dölja synd – är det också lite märkligt att partiet släppte igenom den slogan som skulle presentera Alf Svensson för väljarna.

Den löd: ”Nu kommer Alf Svensson!”
alf som badpojke

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Jo, men Hitler var faktiskt djurvän.

lewi pethrus
Partiet som idag heter Kristdemokraterna bildades som Kristen Demokratisk Samling 1964. Grundaren hette Lewi Pethrus, en av pingströrelsens stora gestalter och beviset för att ett liv utan sus, dus, rus och snus är hälsosamt. Han var dryga åttio bast när han samlade landets frommaste sexualneurotiker för att bilda ett parti med sikte på riksdagen.

De siktade noga får man säga. Tjugosju år tog det innan partiet masade sig över fyraprocentsspärren. Själva skyllde de – som småpartier plägar göra – på diverse massmediala konspirationer. Största fienden, i princip lierad med Hin Håle, var tidningen Expressen.

Den liberala Expressen under chefredaktören Per Wrigstad – som bekännande kristen från Småland inte helt obekant med tankegodset hos KDS – började i samma ögonblick som KDS offentliggjordes att gräva fram vad skit de hittade.

De hittade litegrann i alla fall. Tre av de sant moraliska männen i partiledningen hade ett nazistiskt förflutet. En hade varit aktiv i Sveriges Nationella Förbund, som gav ut den högerextrema Dagsposten med tyska pengar under andra världskriget. De andras brunfärg hade inte ens hunnit blekna: en hade ganska nära inpå KDS-bildandet varnat för invandringen av icke-vita raser till Sverige, en hade rentav spritt antisemitiska flygblad under KDS-mötena.

De två senaste hann Lewi Pethrus och hans lärjungar avpollettera innan nån skada hann ske. Han med SNF-förflutet – rådman Harald Ljungström – stod på riksdagslistan. En månad före riksdagsvalet 1964 blev han en löpsedel på Expressen: ”Nazist i KDS-toppen”.

Och så kan det ju vara. Det var inte Lewi Pethrus fel att Harald Ljungström bökat runt i nassemyllan tjugo år tidigare. Även om Pethrus var väl införstådd med Ljungströms historia så har man faktiskt rätt att ångra sig, vilket Ljungström sagt sig göra.

Det fascinerande är Lewi Pethrus kommentar till det hela. I tidningen Dagen – officiellt Pingstkyrkans organ, i praktiken Lewi Pethrus personliga flygblad – skrev den respekterade gudsmannen:

Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program.

Där kan man tycka att Pethrus gjorde bort sig. Det tyckte inte Pethrus. I teve strax därefter ”förklarade” han sig. På frågan om han ansåg att de kristna inslagen i nazismen övervägde de lite lätt negativa inslag som också fanns, svarade han:

Det kan jag inte yttra mig om, jag känner så lite till nazismen, men det som förts på tal är ju likheten mellan kds och nazismen. Att de förbjöd sedlighetssårande filmer och sedlighetssårande litteratur, det anser jag inte vara orätt.

Det dröjde som sagt ett tag innan KDS kom in i riksdagen.

(Erik Lindfelt: Moralpartiet – en bok om kds, 1991.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren "100 festliga riksdagsledamöter" har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade "elektronisk post" (ep) och hade sitt ursprung i att a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.
Denna bitvis underliga, bitvis mycket underliga diskussion utspelade sig 8-11 december 1992 och bevarades till eftervärlden av Ny Demokratis John Bouvin (tack för din insats för demokratin, John!):
08 dec 1992 14.40
Från Marta Okoutsoglou (KDS):

Du som tog fel överrock på IVA härom kvällen. Den var min. Din hänger kvar på IVA. Din rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns en riksdagskasse, ett par bruna handskar och en nyckelknippa med text LKAB på brickan. Min rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns ett par svart handskar och en nyckel till mitt rum på riksdagen. Hör av dig.
 
09 dec 1992 10.31
Från Bengt Silfverstrand (S)

Nej jag har inte tagit någon svart rock med blått foder. Äger överhuvudtaget inte någon dylik tingest. Den enda KDS-mantel på villovägar jag hört talas om är en begagnad frack buren på kungamiddag, och för vilken yrkats avdrag med 3.480 kronor i deklarationen. Skattemyndigheten nobbade dock dylik framställning med motiveringen att endast avdrag för skyddskläder kunde beviljas. Vilken njugghet!
 
09 dec 1992 11.47
Från Annika Åhnberg (S)

Jag begriper ingenting av allt detta med rockar, men den som saknar rock kan väl höra med Lars Werner, han hade en gång tre överrockar.
 
09 dec 1992 12.35
Från Hugo Hegeland (M)

Eftersom jag är varken rocklös, fracklös eller svarslös är mitt besked: Jag förstår att någon annan än jag lagt beslag på annans rock då mina kläder är mina.
 
09 dec 1992 15.06
Från Lennart Fridén (M)

Humor behöver vi mera av – men på rätt ställe. Någon har blivit av med (fått bytt) sin rock med – om jag minns rätt – bl.a. nycklar /Sådana skall man aldrig ha i obevakade ytterrocksfickor!/ och efterlyst den via ep. Vårt fina hjälpmedel ep skall vi inte belasta med "skräp" – sånt finns det andra fora för…. Jag undrar om div. lustigkurrar skulle vara lika glada om det var deras rockar och 38 nycklar m.m. som försvunnit?!! Jag hoppas att rockbytarna nu funnit varandra.
 
09 dec 1992 21.34
Från Gullan Lindblad (M)  

Icke heller jag begriper något om denna förlorade rock. I somras gick det ett program på TV som hette "Vita rockar och svarta papper" men det var en helt annan sak. Sjäv äger jag icke någon svart rock.
10 dec 1992 00.29
Från Christer Lindblom (FP)

Vad klockan än har varit under dagen har det dykt upp meddelanden om den mystiska rocken. Det börjar likna rockaround-the-clock!
 
10 dec 1992 07.26
Från Hugo Hegeland (M)

Hugo Hegeland har också förlorat en rock i riksdagshuset och fått överta en sämre rock, men ändå inte kunnat låta bli att le åt den nu pågående efterlysningsprocessen. Den slutar sannolikt först i ett djupt svart hål, samtidigt som konstateras kan att utöver några få lustigkurrar i riksdagen finns det fler tråkmånsar.
 
10 dec 1992 15.09
Från Bengt Silfverstrand (S)

Nej med snälle herr Fridén, inte skall han väl blir purken för att ledamöter över partigränserna känner medkänsla med kollegers förlust(els)er. Enligt förljudanden har den försvunna rocken med det blåa fodret nu återfunnits välbehållen och med ovittjat fickinnehåll. Däremot råder fortfarande ovisshet om den svarta KDS-frackens vidare öden.
I stunder av kris – för frackinnehavare – såväl som för andra bjuder vi gärna på ett ord på vägen:
 
Svarta frack (mel. Svarta tupp…)
Svarta frack, bättre begagnad,
blott en rynka nere vid sätet.
Svarta frack på rea inhandlad
Buren stolt inför majestätet.
Men när den svarta fracken drogs av
från skatten av Skåneprelaten
blev den helt plötsligt ett väckelsefall
för skattmasen och så för staten.
Var finns (sens)moralen?
Att inte få avdrag för frack och kostnad i valen.
Frid över staten,
förbarme er över den folkvalde Skåneprelaten.
Mr Rimfrost

 
10 dec 1992 19.37
Från Tuve Skånberg (KDS)

Dyra kollegor,
Jag ber om tillgift att jag missbrukar er uppmärksamhet, men ert
sinne för heder och ära ger mig måhända rätt att ta till orda.
Riddar (S)ilfverstrand af LO-borgen har nu trenne gånger med sin
vassa käpp stuckit mig för mitt misslyckade avdrag av en frack vid
kungamiddagen. Led vid sin instängdhet i LO-borgen har han velat
driva gäck med mig, en medskånsk gråbroder, och missunnat mig
min nya dräkt. Eller är det kanhända min frihet riddar
(S)ilfverstrand avundas, där han framlever sina dagar instängd i
den dystra LO-borgen? Då kanske en liten visa kan muntra den
kittslige riddaren?
En liten visa om frihet
(mel.: Vem kan segla…)
Vem kan leva förutan frack,
vem kan avvara avdrag?
Vem kan gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval?
Jag kan visst leva förutan frack,
och jag kan avvara avdrag!
Och jag kan gästa på kungens slott
utan att riskera mitt omval.
Herr (S)ilfverstrand äger ju ingen frack
– så han kan väl avvara avdrag.
Men han kan ej gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval!
God Jul, Bengt Silfverstrand. Och minns på julafton skaldens ord: "Nidvisenattens köld är hård…." Måtte din dystra borg upplysas av glädjens ljus!
 
10 dec 1992 20.30
Från Bengt Silfverstrand (S)

Broder Tuve!
Liten tuve stjälper ofta stort lass!
10 dec 1992 21.13 
Från Bengt Silfverstrand (S)  

Ode till KDS!
Du har tappat din frack och din själ ljus och klar,
Guds barn i politiska livet.
Så sitter du där med en rumpa så bar,
och allt heligt du övergivit.
Båd vård
nadsbidrag och herr Einhorns modell,
allt är borta, tillspillogivet.
Tänk efter fort, förrn vi föser dig bort.
Guds barn i politiska livet
Mr Rimfrost

 
11 dec 1992 02.11
Från Maud Ekendahl (M)

Jag är inte den som sänder EP hur som helst, men nu får det vara ett slut på riksdagsmännens trams. God Jul och Gott Nytt År. Tänk om massmedia fick information vad ni män!!! håller på med. Det är urlöjligt!!
Maud Ekendal
 
11 dec 1992 02.21
Från Maud Ekendahl (M)
Sluta NU alla med detta! Kom ihåg att Ni var och en representerar
Vårt land!
Maud Ekendahl
 
Från Birgitta Hambraeus (C)
11 dec 1992 10.11

Tack Maud! Birgitta Hambraeus.
Från Wiggo Komstedt (M)
11 dec 1992 13.58

Till Riksdagsledamöterna
"Lustigkurrarna" firar tidig julafton i "burken". Vi är faktiskt ett antal ledamöter som har annat att syssla med än att tvingas vara med i Era jullekar. Så inför fortsättningen – för det blir väl en sådan – ta reda på vilka som vill vara med Er och leka och låt oss andra slippa. Vi som är här för våra väljares skull.
Julhälsningar
Wiggo Komstedt
 
Från Bengt Silfverstrand (S)
11 dec 1992 15.35

Julen är vänlighetens och omtankens högtid. Därför måste jag ändå få kvittera herr Komstedts vänliga julhälsning. Här kommer den.
Vinterfrost
Vilken prakt naturen skänker
ögat i sin vinterskrud.
Busken som av glitter blänker,
lik en översnöad brud.
Rimfrost är det dock som sprider
denna prakt i bistra tider.
Så jag tänker, så jag drömmer
ensam vid mitt diktarbord.
Medan gråa dimman tömmer
regn och glopp å hemmets jord.
Snö tycks knappast vara inne.
Skalden har dock frost i sinne!
God Jul önskar
Mr. Rimfrost

11 dec 1992 23.58
Från Charlotte Cederschiöld (M)

Nu har det gått för långt. Om inte hr Silfverstrand omedelbart slutar stjäla andras tid samt missbruka EP:n måste vi som har annat att göra se till att spärra datorn för inkommande meddelanden från hr Silfverstrand och en del andra. De som deltagit i detta missbruk arbetar hårt på sin inkompetensförklaring. Tala om oral inkontinens eller logoré! Jag säger inget om att söka sin rock en gång, men detta! Sluta nu – annars får detta trams tråkiga konsekvenser!
Charlotte Cederschiöld

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kom idag på en idé jag, åtminstone just som den slog mig, betecknade som "lysande": att skriva en bok med titeln 100 festliga riksdagsledamöter. Sen funderade jag ett varv till och kom väl egentligen inte på nån mer än Per Bill – han som blev nerbrottad på Stadsgårdskajen när han var ute och joggade med sin barnvagn efter en vinprovning – och den där vänsterpartisten som skulle uppfinna en evighetsmaskin. "2 festliga riksdagsledamöter" låter som en ack så mycket torftigare bok.

En bildad läsekrets kan kanske bidra med några namn till? Eller ni är för fina för att låta er smickras?

26 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För Svitjod i dåtiden.


I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

27 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Info för kalenderbitare/aspergare.


Någon iakttagsam läsare har kanske noterat att jag finns med på ett hörn i det närmast sönderkramade Elfte timmen (alla program som jag alls petar på blir succéer, senast Grillad).

Under några bråda dagar i augusti satt jag och rotade bland gamla bilder på Ullsten och Adelsohn och kände mej som en fisk i ett perfekt ljummet vatten.

Det visade sej att fem dagar för att göra nio inslag var knappt tilltagen tid och jag hann inte riktigt vara med vid the final cut. På grund av vanlig enkel kommunikationsbrist smög sej därför ett sakfel in i gårdagens inslag om socialdemokratin: Enn Kokk har aldrig haft nåt sommarhus på Fårö. Bilden på Kokk skulle ligga i sjoket om baltiska såssar. Istället skulle Ove Rainer ligga jämte Lennart Bodström bland Fårö-bilderna.

Jag vill särskilt be om ursäkt till Enn Kokk som oförskyllt hängts ut som sommargotlänning (alla vet ju att han och Birgitta Dahl har sitt sommarresidens i Öregrund).

I tisdagens program gick mitt inslag om Kristdemokraterna, som stuvats om sen jag sist såg det och på det hela taget till det bättre. Jag vill dock gärna bevara till eftervärlden en bortklippt harang:

1987 bytte KDS namn till Kristdemokratiska samhällspartiet för att betona att man inte längre var kristna och demokratiska utan kristdemokratiska. 1996 bytte man sen namn till Kristdemokraterna, antagligen för att understryka att man inte längre var ett samhällsparti.

Partiets rötter i kristenheten har alltid varit ett problem för partiet, som å ena sidan vill betona kristna värderingar och kristen etik, men paradoxalt nog också framstå som moderna. Men här är det viktigt att komma ihåg: ”krist” i ”kristdemokratisk” har inget med kristendom att göra. Bara för att partiet består av pingstvänner är de naturligtvis inga pingstvänner.

Det är här alltså frågan om så kallad intellektuell satir, dvs skämt med svåra ord i, dvs humor som går hem hos fyrtitalister. Mycket riktigt har både mina föräldrar och svärföräldrar hört av sej och komplimenterat inslagen.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tidelag och ordning.

Okej – yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.

1963 gjorde Vilgot Sjöman – en man med en skepparkrans – film av Lars Görlings – sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör – roman ”491”. Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren – denna ärevördiga inrättning – ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var ”förråande och skadligt upphetsande”. En pastor i Filmcensurens styrelse – för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? – angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket ”vidrigt”.

Lewi Pethrus – den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris – inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: ”avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar”, ”kräftsvulst i välfärdssamhället”, ”denna kulturens bottensats”.

Slutligen släpptes filmen – efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior – nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]