En man med ett skägg

Tag: kultursyn

Ideologikritik.

När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:
peterson

peterson 1
De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:
peterson 2

Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:

Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.

peterson 5
I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:

Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.

Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.

Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:

Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.

Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.

Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:

Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.
peterson 3
Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:

Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.

Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.

Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ). Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.

Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:

Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.

Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

1980 hölls en kalkonfilmsfestival i New York, där filmen Mördartomaterna anfaller (Attack of the Killer Tomatoes, 1978) särskilt uppmärksammades. Apropå det ställde Aftonbladet frågan till en handfull svenska regissörer och recensenter: Vilken är den sämsta film som du har sett?
film MLDGB 5
Filmkrönikans Nils Petter Sundgren var påfallande diplomatisk: ”För att inte såra någon nu levande svensk regissör väljer jag Sound of Music. Den gjorde mig fruktansvärt illamående. Jag lämnade salongen efter en kvart, då hade jag fått nog.”

Av alla filmer Nils Petter NÅGONSIN sett – vi pratar ju ändå om mannen som såg all film som gjordes under flera decenniers tid och köpte in Åsa-Nisse till SVT – intog Sound of Music en särställning.

Sundgrens kollegor kritikerna är inte lika försiktiga, utan uttalar sig mer än gärna om svenska regissörers verk:
film MLDGB 3
Sydsvenskans ökänt hårde Jan Aghed passade på att klämma till Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (född Fuchs, sedermera Ekman):

”Den allra sämsta filmen kan jag inte komma på. Men den mest överskattade samtida svenska filmen är utan tvekan Marie-Louise De Geer-Bergenstråhles Barnförbjudet. En rekordartat livlös och dödstråkig historia. Ett cementblock från Svenska Filminstitutet.”

De Geer Bergenstråhle å sin sida hade en frapperande värdeliberal syn på filmkonsten:
film MLDGB
”Jag har nog inte sett någon riktigt dålig film. Däremot finns det förstås en massa likgiltig film, men jag vill inte peka ut någon speciell. Mördartomaterna som fått pris som sämsta film i USA har blivit misbedömd, så vitt jag förstår. Den verkar bra, tycker jag.”

Det var hon nog tämligen ensam om att tycka i det svenska kulturklimatet 1980, då amerikansk sci fi-satir metodiskt missuppfattades.

På Aftonbladet satt en annan ökänd hårding, Jurgen Schildt (för övrigt farbror till regissören Peter Schildt och farfars bror till Malik Bendjelloul). Schildt tyckte också att det var svenska filmarbetares inkompetens som borde uppmärksammas:
film MLDGB 4
”Att svara är lite som att tömma Atlanten med tesked. Ska man hålla sig till det senaste kan man tänka sig både Torbjörn Axelmans Flygnivå 450 och Janne Halldoffs Lämna mig inte ensam. Men jag går ännu längre tillbaka och väljer Halldoffs Bröllopet. En film utan varken manus, intrig, början, mitt eller slut.”

Även regissören Hans Dahlberg, mest (dvs. enbart) känd för Slas-filmatiseringen En vandring i solen med Gösta Ekman, tyckte det var på sin plats att tjyvnypa ett par svenska kollegor:
film MLDGB 2
”Jag skulle vilja nämna två filmer, som de sämsta jag någonsin har sett. Janne Halldoffs Stenansiktet och Ingmar Bergmans Viskningar och rop. De är visserligen totala kontraster, men båda utspelar sig i miljöer där ingen människa känner igen sig.”

Både Jurgen Schildt och Hans Dahlberg tyckte alltså att det var regissören Janne Halldoff som lämnat ifrån sig de värsta uppkastningarna till filmer. Schildt tyckte rentav att Halldoff stod bakom två av de tre sämsta filmerna någonsin.

Aftonbladet insåg förstås att det var på sin plats att låta Janne Halldoff själv komma till tals. Vilken film skulle han då välja, i kontrast till sina belackares? Hur skulle han väga upp skitstormen som riktats mot honom? Tja, även han valde en film av Janne Halldoff:
film MLDGB 1
”Min egen Bröllopet. Den blev som den blev för vi hade så jävla lattjo under inspelningen. Skådisarna var helt enkelt inte kloka. Vi är egentligen skyldiga producenten en massa stålar för att filmen blev så taskig. Men en trevlig sommar hade vi som gjorde den.”

Mycket tyder alltså på att Janne Halldoff är den sämste regissören nånsin, i hela världshistorien. Men lika mycket tyder på att han är den mest insiktsfulle.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Nu sticker vi ut hakan!

Den enda princip jag lyckats hålla i livet är principen om att inte ha några principer. Igår torsdag körde jag trettio mil tur och retur för att säga några mindre väl valda fraser om barnprogram i SVT:s Debatt, ett program som jag tidigare offentligt vädrat mina bekymmer med. Det gjorde jag inte bara på grund av min ohämmade narcissism, utan också för att jag är maniskt intresserad av hur oika teveprogram görs och tar varje chans att kolla bakom kulisserna.

Samt för att ämnet så klart är viktigt. Malena Janson i HD och Martina Montelius i Expressen skriver texter som manar till eftertanke – men jag kommer inte ifrån att de är lite väl rädda för tempo och färg och glädje. Jag uppskattar att Barnkanalen lever efter Lars Molins gamla devis – en devis som alla kulturutövare överallt i alla tider bör ta till sig:

Jag behöver inte vara underhållande, jag behöver inte vara rolig, jag kan till och med vara tragisk. Men – jag får inte vara tråkig.

Mer i ämnet barnkultur inom snar framtid. Titta så länge på en kille som gillar att flaxa med armarna.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Ungkarslyan.

Jag hamnar emellanåt i Billy Wilder-perioder. Oftast infinner de sig när mina barn är bortresta och jag själv får bestämma över fjärrkontrollen.

Det som gör Wilders omfattande och ganska jämna filmproduktion så angelägen fortfarande, var hans förmåga att turnera delikata ämnen av moralisk art utan att någonsin syssla med chockverkan. Många komediämnen satt han och sög på i decennier, inväntande det ögonblick då publiken tycktes vara morgen. Påfallande ofta träffade han rätt. Wilder samlade på både publiksiffror och Oscarsstatyetter.

Den europeiska ironin, dessutom härdad i det judiska folkets elände, kombinerad med det amerikanska raktpåsakiga berättandet gav komedier – men också kriminalfilmer och dramer – som var intelligenta men aldrig knepiga. Och, har det visat sig, tidlösa. På ett tidsbundet sätt.

The apartment hette Ungkarlslyan på svenska och var den sista svartvita filmen (undantaget Schindler’s list 1993 och The Artist 2012) att få Oscar för bästa film. Men trots att den ekar av en begraven era där män bär hatt och ”tar hand” om ”sina” kvinnor, och där grannfrun kallar Jack Lemmon ”beatnik” när han inte har servetter utan bara pappershanddukar, känns den fräsch i sin vägran att stryka några fördomar medhårs. Den visar hur människan är, inte hur hon borde vara.

Ungkarlen Jack Lemmon jobbar i ett enormt kontorslandskap (där man lär ha använt låga skrivbord och dvärgar för att få det rätta djupperspektivet i bilden) i New York. För att ställa sig in hos sina chefer låter han dem begagna hans lägenhet för sina amorösa sidosprång.

Detta kommer till vd:ns kännedom, och strax har Lemmon gått från ett skrivbord i skrivbordshavet via eget rum till eget rum bredvid vd:ns. Dock med chefens konstanta hållhake på sig; när Lemmon börjar tveka om att låna ut sin nyckel påpekar Big Boss att det normalt tar många år att jobba sig upp inom företaget men bara trettio sekunder att komma därifrån.

Till saken hör att Lemmon kärar ner sig i vd:ns älskarinna, Shirley MacLaine, vilket komplicerar hans relation till chefen. Och hennes. Trots att hon har ett syndigt cv skulle det för övrigt aldrig falla Wilder in att döma eller fingerpeka.

Här finns alltså två teman i en Hollywoodrulle från 1960 som säkert förvånar somliga: ett antytt feministiskt, och ett som starkt ifrågasätter storkapitalets hantering av människor. Både MacLaine och Lemmon blir marionettdockor i ett patriarkaliskt system där högste chefen utnyttjar sin makt och underhuggarna kliar ryggar, viftar svansar och vänder kappor.

Allt på ett mycket spirituellt och förtjusande vis. Ungkarslyan visar gamla tiders moralism och hierarkibildning när den var som mest motbjudande – men också som snyggast på bild.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ännu bättre sändningstid.

Sista avsnittet av den synnerligen ambitiösa teve-om-teveserien Bästa sändningstid (mer om den här) visades i SVT förra veckan, och nu har också jag hunnit ikapp via SVT Play (mitt kulturintag har alltid byggt på idén att vara minst en vecka, helst fem decennier, efter).

Det känns som att varje (amerikansk) teveserie jag nånsin har inrättat mitt liv efter är representerad, och att samtliga centrala upphovsmänniskor är intervjuade. 

I det sista avsnittet – som kretsade kring "cruisaders", halvbra översatt till "förkämpar" – var det särskilt tre uttalanden som gjorde mig på extra gott humör. Tre – vad ska man kalla dem? Idoler? Är jag tolv år? Husgudar? Nja, det är trångt på den där altaren bredvid Hasseåtage, Cornelis och Woody Allen – konstnärer jag hyser den största respekt för sa saker som gjorde att min respekt bara växte.

1) Judd Apatow – mannen som via "40 year old virgin", "Knocked up", "Bridesmaids" och särskilt teveserien "Freaks and geeks" banat ny väg för Den Intelligenta Komedin – hävdade att han faktiskt blivit en bättre människa genom teve. Han var fullkomligt övertygad om att ett-två avsnitt av "M*A*S*H" om dagen under hela hans uppväxt faktiskt gett honom humanistiska perspektiv på världen och en grundläggande avsky mot kriget som han (underförstått) inte hade fått annars. 

Jag, som själv satt fjättrad framför teven under hela åttiotalet medan olika vuxna råmade om frisk luft och fyrkantiga ögon omkring mig, kände mig stärkt i min övertygelse.

2) David Simon – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, "The Wire" – visade än en gång hur konsekvent och kompromisslös han är i sitt moraltänkande när han uttryckte sin skepsis mot "Dexter". Jag är själv en vanekonsument av "Dexter", främst för att jag tycker den är spännande, men också för att det är moraliskt intressant att känna sympati för en seriemördare. Icke desto mindre var det befriande att någon, i den allmänt kuksugande kontexten och särskilt i den långa skaran av folk som exploaterat våld, mord och mänskligt elände på teveskärmen, faktiskt tog moraliskt avstånd från något. 

David Simon må vara en träbock, men en träbock som inte ruckar på sina moraliska principer. Till dem hör att det faktiskt finns gott och ont och att ingen är betjänt av att göra ondskan sexig.

3) David Chase – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, "The Sopranos" – svor högt i kyrkan och kastade en jättelik sten i glashuset när han ifrågasatte teves kvaliteter framför långfilmens. Det har under de gångna åren – och inte minst i serien "Bästa sändningstid" – upphöjts till en allmän sanning att teveserien, med dess möjligheter till karaktärsutveckling och -fördjupning, kan nå längre in till tittaren. Nä, sa Chase. Varför skulle fem år vara bättre än två timmar? "Mildred Pierce?" Inte fan behöver mer sägas när filmen är slut? "Casablanca"? Allt som finns att veta om Rick och Ilsa är färdigberättat efter en timme och fyrtiotvå minuter!

Kanske håller jag inte med Chase – frågan är lite för komplex för att ha ett entydigt svar – men jag uppskattar att det senaste decenniets mest gouterade teveskapare ifrågasätter sin egen verksamhet. Kanske är teve inte roman mot långfilmens novell? Kanske är teve den gaggige ordbajsaren mot den stringente aforistikern? Ulf Lundell mot Torgny Lindgren?

Mer än något annat bekräftar "Bästa sändningstid", en teveserie om teveserier, min gamla tes om att fiktionen alltid överträffar dokumentären, men att dokumentären om fiktionen ändå alltid smäller högst. 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

I mörkret traktorn man ger melass
och häller olja på kvigan
D'e lika vanskligt att gå på dass
som att skilja kärringen från pigan
 
Okej gammeltackor – förklara för mig exakt var finessrikedomen ligger. Jag är ärligt nyfiken för själv har jag svårt att hitta den bland dialekterna, kroppsoset och det muntra nuppandet.
 
Den sista versen funderade jag mycket på som barn. Tage Danielsson hävdar själv i sin insjungning att den är placerad sist "för den är nämligen roligast". Som liten förstod jag aldrig vad det var som var så infernaliskt festligt:
 
Man nu ej längre kan rakad bli
med en kontakt i en elvägg
Min apparat går på batteri
men alla andra har helskägg
Jag raka' farfar i förgår natt
När jag var klar med mustaschen
ur mörkret utropar farmor glatt:
"Åh tack så hjärtligt för massagen!"
 
Jag har egentligen svårt att föreställa mig ett mindre finessrikt scenario än att en vuxen karl står i mörkret och underredsbehandlnar sin farmor med en rakapparat. Man kan möjligen framhålla att det faktum att själva situationen är något dunkel – som barn lyckades jag aldrig uttolka händelseförloppet och min mor vägrade att hjälpa mig – gör det hela mer finurligt än om farmor hade utropat "Åh vad skönt det var på fittan!". Det hade ju inte heller rimmat och rim hjälper alltid till att öka finurligheten.
 
Men i övrigt kan jag faktiskt inte se finessen hur mycket jag än letar.
 
Man kan tycka att Hasseåtage var roligare än Hasse Brontén. Man kan tycka att Svenska Ord hade mer att säga om sin samtid än Sean Banan. Men att det skulle ha rört sig om mer sofistikerade skämt för en kräsnare publik finns det alldeles för många undantag för att slå fast som en regel.
22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Buskis.

Läser en ganska tveksam recension av min senaste bok, "Människor som har haft fel". Det är aldrig direkt lustfyllt att ta del av kritik, även om man har byggt upp hundratals försvarsstrategier och intalar sig att det där bara är en (enfaldig) människas åsikt och säger till sig själv att folk med humor i alla fall begriper. Men i just den här recensionens fall zoomar jag in ett ord som gör mig ovanligt irriterad: "buskis".

Recensenten påstår alltså att jag skriver buskis. Låt oss närgranska det. Menar hon att den här boken är en pjäs framförd på en friluftsteater? Anser hon att den är nån form av situationskomedi med ett commedia del arte-aktigt typgalleri och teman av typen "dotter från tidigare äktenskap dyker plötsligt upp och ställer till det för storbonden"? Det gör hon rimligen inte, försåvitt hon inte är spritt språngande från vettet.

Hon använder ordet "buskis" som ett skällsord. Vilket naturligtvis är djupt förolämpande både för mig och buskisen.

För några veckor sen använde DN:s Jonas Thente ordet på ett likartat vis, i en artikel om det svenska serieklimatet: "På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an." I fallet 91:an kan man möjligen prata om buskis som en neutral genrebestämning, stretchar man begreppet till max så får man kanske in Lilla Fridolf, men när han drar in Bamse är det uppenbart att Thente skiter i buskisbegreppets faktiska innebörd. Buskis är sånt som en i raden av bittra killar på DN tycker är dåligt (ja, även Johan Croneman har använt det).

Buskis är sånt som folk på landet gillar. Buskis är lösmustasch och dialekt. Buskis är humor utan ambitioner och svårmod. Buskis är farbröder som drar snuskiga vitsar. Mer än något annat är buskis nåt som gör innerstadshipsters nervösa eftersom det påminner dem om den landsort de lämnat några veckor innan de börjat skriva klubbrecensioner för Stockholms lokaltidningar.

Poängen är inte huruvida buskis – Eva Rydberg, Stefan & Krister, Sten-Åke Cederhök, folkkomik framförd under bar sommarhimmel – är bra eller ej. Poängen är att en levande folkkultur oreflekterat används som en kränkning.

På ett likartat sätt förhåller sig folk till begreppet "studentikos". Studentikost används aldrig värdeneutralt. Det betyder alltid att något är dåligt, i det fallet för att någon av upphovsmakarna kan tänkas ha en akademisk bakgrund.

Jag talar i någon mån i egen sak här. Det har hänt att jag har skyllts för studentikos. Det hade varit helt okej – mina månatliga betalningsanmärkningar från CSN tyder på att jag legat lite för länge i Lund – om det hade betytt "något med rötter i en akademisk tradition". Då hade jag rentav kunnat bli smickrad. I praktiken betyder det alltid "putslustig och självgod". Putslustig och självgod hade jag för all del också fått tugga i mig – det är den försåtliga oreflekterade undertexten som stör mig.

Och nu har jag alltså även beskyllts för att skriva buskis. Vilket hade varit helt okej om jag hade skrivit nåt som hetat typ "Fruntimmer & pitepalt" och framförts i en amfiteater i Falkenberg. Det har jag inte gjort. Jag har skrivit nåt som en människa inte tycker är roligt.

Då menar jag att den människan behöver se över sin syn på landsortsbefolkningen. (Om hon på kuppen skaffar sig humor är det bara ett plus.)

Tage Danielsson – ofta framhävd som en särdeles fin och genomtänkt och varm komiker, en som också ville säga nåt – hade sina rötter i a) buskis och b) den studentikosa världen. Detta genomsyrade i hög grad hans produktion, som var smal i referenserna men bred i tilltalet.

Sin barndoms somrar tillbringade han med att plocka skräp och sälja gott i Linköpings Folkets park. Där såg han tidens operettstjärnor och bondkomiker sprida glädjeyra och eskapism över Luthers och Jantes barn. Tacksamheten över att han, ättling till en busschaufför och en hemmafru, kunde ta del av detta satt i honom genom hela livet:

Tror ni inte vi hade något sinne för ironier och löjligheter och nyanser och proportioner i allt det vi tittade på? Det hade vi nämligen, men vi tyckte det var kul. I alla fall. Eller just därför att det var en sådan skev men samtidigt vacker och ändå larvig värld vi såg framför oss. Det var kort sagt en glädjekälla för alla oss Linköpingsbor.

Att avfärda något som buskis vittnar inte i första hand om god smak. Det vittnar om klassförakt.

23 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga – men kanske något okritiska – kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 – "Akta huvet" – gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på
ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten.

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

Först segla vi med copra till Marseille
och därifrån med brådska till Bombay.
Vi seglade med byxor från Portland till Madrid
och sen till Babel Mandeb med migrän och tyfoid.
 
Vi seglade för fyra famnars hals.
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.
När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsaren gå i krås.

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Blås på det onda” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Från skrapare till hackare.

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:

Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: Från skrapare till hackare (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk – men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

– Varför tror du egentligen att folk skriver musik?
– Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.
– Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.

Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas ”svensktoppsmusik”, vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är ”amerikanska, italienska och tyska”. Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

– Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?
– Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.

Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som ”folk” faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

– Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

– Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som ”ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur” (givetvis följt av Olle Adolphsons ”Okända djur”) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar ”en ingenjör” som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

– Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säja … (letar länge efter lämpligt exempel) Strauss-musik eller nåt liknande.

Nånting säjer mej att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en ”hemmafru” intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: … på lördag.

En av de två knastertorra män som leder programmet heter Jan Ling. Han har bland annat varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin – gissar jag – banbrytande doktorsavhandling Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument.

Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Det andra (knappt) levande vedträet heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gammal Groll.

I Ingela Agardhs bok Den största nyheten – nyheten i titeln är f.ö. Agardhs frälsning – berättar det gamla nyhetsankaret om hur Margaretha Krook och Birgit Nilsson förolämpade intervjuaren Agardh genom att påpeka hur dåligt insatt hon var i ämnena teater och opera.

”Jag tror inte att du har sett tillräckligt med teater för att det ska vara intressant för mig att svara på det”, sa Krookskan mitt under intervjun.

”Ja, det var ju en trevlig flicka, men inte kunde hon något om opera”, sa La Nilsson efteråt.

Arrogant och nedlåtande måhända, men båda divorna tryckte på samma faktum: det är helt okej för en samhällsbevakande journalist att veta nada om kultur.

Och svänger ämnet över på nåt så urbota banalt som populärkultur – såna där nya förkastliga konstarter som ”film” och ”teve” – koketterar journalisterna till och med med sin okunskap.

Linus Wahlgren intervjuades i fredagens Studio Ett apropå sin nya mockumentär Scener ur ett kändisskap, där han spelar ”sej själv” som statuslysten och Dramatenkåt. Programledaren Helena Groll berättade för lyssnarna att Wahlgren är med i ”en fejkad dokumentär” och hon betonade bägge orden som om hon aldrig hade sett dem bredvid varandra tidigare.

De flesta människor med någorlunda pytteintresse för vad som rört sej på humor- och tevefronten det sista decenniet känner till fenomen som Larry Davids Curb your enthusiasm, Ricky Gervais Extras, Garry Shandlings Larry Sanders show, Christopher Guests filmer, Herngren & Ulveson, Felix Herngrens Sanningen bakom eller för den delen Borat eller Brüno.

Dock inte just hon som var satt att intervjua Wahlgren. Hon kunde liksom inte släppa idén att Wahlgren även på riktigt är beredd att offra allt för att få stå på Dramaten. När Wahlgren intygade att det verkligen inte förhåller sej så, lät hon närmast aggressiv:

Varför är du med i den här filmen? Vad vill du med den?

Stackars Wahlgren – som verkar lite för lycklig och lyckad för att falla mej personligen på läppen, men som ju heller inte ätit levande barn eller fistat Astrid Lindgrens kadaver – hamnade från sekund ett i försvarsställning och tvingades förklara basala saker som ”vi ville inte förändra världen, vi ville göra en rolig film”.

Mest fascinerad blev jag av Grolls skjutjärnsfråga:

Linus Wahlgren – är det så att idag så betraktas det ändå som finare att stå på Dramaten än att dansa och sjunga och spela Emil?

Nä, Helena Groll, just idag, dagen för den här intervjun, den sjuttonde juli 2009, så har steppdans och snickerboa mycket högre kulturell status än Hamlet och Bergman. Alla andra dagar, alla andra år, sen tidernas begynnelse, är det naturligtvis inte så. Det är liksom så grundläggande att de flesta låter bli att ställa frågan.

Och allra roligast blev det mot slutet, efter att Wahlgren upprepade gånger intygat att han inte drömmer om Dramaten, att han är stolt över att göra fars och musikal och att han bara LÅTSAS som nåt annat i den där filmen. Då berättar Wahlgren att han just spelar i en Astrid Lindgren-kavalkad som han själv skrivit.

Groll: Så du håller dej till den här genren i alla fall?
Wahlgren: Den här genren?
Groll: Ja? Dans och sång och Emil och …

Ni som inte kände till ”dans och sång och Emil och”-genren kan vara alldeles lugna. Den finns bara i Helena Grolls huvud. Där ligger den långt bak och skäms, medan resten av hjärnan ägnar sej åt Viktigheter och Sublimiteter (t.ex. Studio Etts därpå följande ämne: smutsiga pizzerior).

Groll gick och tvättade tungan med lut, spottade tre gånger över axeln och mumlade ”I´m Wahlgren-dirty, I´m Wahlgren-dirty”. Sen hade hon gjort sej ren från den förhatliga lågkulturen för den här gången.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]