En man med ett skägg

Tag: låtsasjobb

Gästabud.

Det är nåt med kombinationen inställsamhet och finurlighet som får töntometern att gå i topp. Radarparet Ulf & Kicke – festtraktörer med passerkort till varenda svensk kändis utan självaktning – tog sej under nittitalet hem till diverse skådisar och politiker – och oproportionerligt många glaskonstnärer – för att traktera fest och slicka stjärt.

Detta resulterade i tre löjligt dyra kokböcker, där ”Gästabud” är dyrast och löjligast. Töntiga foton konkurrerar med töntiga rubriker om uppmärksamheten. Själva recepten försvinner ärligt talat i mängden.

Gamle fängelsechefen AnnBritt Grünewald poserar med sin man – som hon av allt att döma hittat innanför murarna – och Ulf & Kicke (alternativt deras spökskrivare) sätter rubriken ”AnnBritt fängslar alla med sin mat”.

Hemma hos talman Birgitta Dahl och hennes man är rubriken satt på förhand: ”Birgitta Dahl har Enn Kokk i köket”. Man har en stark känsla av att Ulf & Kicke (och deras spökskrivare) tagit sej hem till Birgitta och Enn bara för den rubrikens skull. Och, givetvis, för att få sola sej i glansen från människor som gjort nåt ordentligt med sina liv.

Hos tevemeteorologen Per Holmgren är rubriken naturligtvis ”Hur ser middagsprognosen ut, Per?”. Hos Rederiet-”stjärnan” Bengt Bauler heter det ”Från Rederiet till skafferiet”. Sanna Nielsen bjuder på kycklingpasta och får rubriken ”Sannas pasta smakar fågel”.

Och kopplingen hockeymål – matmål är Ulf & Kicke (och spökskrivaren) så nöjda med att de använder den både på Mats Näslund (”Mats Näslund ordnar målet”) och en hockey-VM-låt-kompositör Peter Karlsson (”Han glider in med ett festligt mål”).

Och för den som undrar – visst får Millesgårdens chef Staffan Carlén rubriken ”Mat – ingen konst för museichefen!”

Hos paret AugustBille och Pernilla – får man inte till nån vidare rubrik (”Julmiddag hos Bille och Pernilla” är inte så kul tycker jag, däremot är rätten ”Den goda viljans köttbullar” så knäpp att jag fnissar till). Det här besöket ska främst apostroferas för att man lyckats få den något pretentiöse Bille August att knäppa upp så till den milda grad att han ser riktigt bäng ut.

Hos glaskonstnären Martti Rytkönen är inte rubriken heller särskilt finurlig (”Vad är vatruska och karjalanp?” är mest förbryllande), men se så festligt glaskonstnären poserar med en cocktailtomat! Vem har sagt att glaskonstnärer måste vara ena skitnödiga uppblåsta typer bara för att de sysslar med glas och kallar det konst?

Festligast av alla i boken är hockeybasen Rickard Fagerlund, som dels ikläder sej festlig hockeymundering och står beredd med brandspruta när kompisen lagar mat, dels har en festlig kompis med ett förkläde med uppmaningen ”Tacka mig inte – DISKA!”. Så kul har man det inom hockeyn.

Och ja, rubriken lyder ”Ishockeybasen är offside vid spisen”.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är manierat!


För trogna bloggläsare är det ett kärt återseende: Ulf & Kicke! Sveriges bästa festtraktörer! Svensk kokkonsts svar på Siegfried und Roy! En gammal teaterbög och hans ännu äldre teaterbögpartner! Under nittitalet ett stående inslag i Aftonbladets söndagsbilaga, där de varje vecka for hem till random skådespelare, direktör eller glaskonstnär och trakterade fest så det stod härliga till.

Dessa ”reportage” gav avkastning i inte mindre än tre kokböcker. En av dem heter ”Det är serverat”. Den består av foton på kändisar och ”kändisar” (nån som har örnkoll på Lawrence Jasse?) samt samma kändisars bästa festrecept.

Allt – ALLT – är tillgjort, konstlat, onaturligt och uppstyltat. Allt – ALLT – i Ulfs & Kickes tillvaro ska ha guldkant och det där lilla extra och en doft av kärlek. En anknerskiten holme i utkanten av en sönderkalkad insjö är ett ”sommarparadis”, blandar man lite fulsprit i köttbullssmeten så gör man det ”vällustigt”.

Jag bläddrar med gapande mun. Jag har ingen relation till nånting i den här boken. Den hade lika gärna kunnat vara utgiven på 800-talet och vara skriven på sanskrit.

Aha! Han tokar sej! Hon tycker han är tokig! Så kul de har det! Allt som krävs för lite vardagsglädje är egentligen en serveringskupa, nån sorts direktör, hans fru och en fotograf med lite galna (rent kliniskt) idéer. Karln heter Bo Sillén och påstås vara riksbekant.

Bildtext: ”En optisk villa får ägget att sväva i luften. Göran Wärff demonstrerar sin sköna kristallskål”.

Alternativ bildtext: ”En optisk villa får inte alls ägget att sväva i luften utan låter det ligga i en helt vanlig skål. Göran Wärff demonstrerar sitt inåtvända leende”.

En klassisk snapshot. Innan de skildes stod Emilio ofta i mitten av köket med kokboken i ögonhöjd. Dock motsägs bilden av Emilios eget uttalande: ”Jag lagar aldrig efter recept. Jag experimenterar mig fram och våra vänner säger att jag kryddar bra”.

Här är egentligen det mest anmärkningsvärda att gamle Televerket-direktören Tony Hagström har gift sej med sin tvillingsyster utan att myndigheterna gripit in.

Du som trodde Robert Wells var en smula töntig – du hade fel! Han är supertöntig! Han har en herrklubb som regelbundet träffas, klär sej i smoking, dricker champagne, åker limousine och kallar sej Godingarna! ”Och som vanligt är det förbud mot tjejer. Fast man kan ju prata om dem i alla fall …”

Som sagt var: tönt.

Man kan ju givetvis inte göra en hel bok om kändisar som poserar som lallande byfånar utan att ta in Berghagen med fru. Se så roligt de har det. Eva tröttnar aldrig på hur Lasse tramsar sej. Titta! Han har en gitarr som han låtsas spela på! Vilken knasboll!

I utkanten av Eslöv, i ett i princip rivet hus, bodde den s.k. Mopedfamiljen. Den bestod av mor – som var tjock – och far – som var lika tjock som sin frus överarm – och sönerna Ingvar, Ingmar, Mats, Leif, Jimmy, Manolito och Lars. Jag har alltid undrat vart de tog vägen sen. Nu ser jag att de var kusiner med konstnärsfamiljen Beck-Fries.

Mannen i slokhatt och puffbyxor är Jarl Kulle. Den lilla flickan i klänning är traumatiserad för livet.

Ja, så där kan man hålla på och bläddra fram och tillbaka och låta sej fascineras av en värld av människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för stort uppmärksamhetsbehov. Och då har vi inte ens nämnt Bertil Valliens utläggning om hur sensuellt det är med rabarber.

21 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.

Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.

I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga – kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag – presenterar tidningen ett antal skribenter som ”de största profilerna”.

Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.

Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.

Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.

Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?

(För att förekomma ordmärkarna: även jag förstår egentligen att ”nanny” är en titel, om än på ett synnerligen tveksamt jobb som främst innebär att säja åt föräldrar att ge guldstjärnor till sina barn.)

Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet ”Löpp”. Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet ”Läpp” eller ”Lopp” på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse – utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.

Sol Brith Rönnqvist: ”Solbritt” är den lite mindre etablerade lillasystern till ”Solveig”, som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter ”Sol”. ”Stjärna” är ju ett vanligt namn på kossor och ”Måne” är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?

I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det ”Sol-Brith”) är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.

På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:

Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även ”spökerier”.

Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att ”Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer”.

Bara så att vi vet.

För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade ”Sol Brith Rönnqvist”:

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


TV4 gillar som bekant att framställa sej som Den Stora Familjen (Addams, frestas man gärna att tillägga). I små vinjetter ser man Timell och Kirchsteiger hälsa på von Sivers och Magnusson i kulisser som väl ska föreställa TV4:s mysiga härliga familjära redaktionskontor.

Vid ett skrivbord sitter Steffo Törnquist – enligt egen utsago ”lustjägare” och ”njutningsapostel”, bägge eufemismer för ”självgod besserwisser”. När Steffo inte försörjer sej på att vara dåligt påläst i intervjusoffan, ägnar han sej åt följande hobbies:

Åka Coronet 21:a (liten fin träbåt) i skärgården. Spela solon på Gibson Les Paul,
göra birdies på Fågelbro Golfb, dricka 17-årig Ardbeg, röka en Hoyo del Monterrey d-corona, köra nedcabbad Mustang -66:a och kela med hunden Millie (blandras).
(Allt enligt sitt manegementbolag.)

Tillika drygar han ut (”dryg” är f.ö. ett nyckelord i sammanhanget) sin månadslön med att kuska land och rike runt och undervisa diverse män med obefintlig självkänsla hur de ska avnjuta sin whisky, röka sin cigarr och till och med äta sina popcorn – för att dessa i sin tur ska kunna docera inför sin krets av ännu självkänsligare manliga kamrater.

Allt detta är yesterday´s news. Vad jag sitter och fnular på för dagen är det här med Steffos pipa. I TV4-vinjetterna sitter ju karln och röker pipa vid skrivbordet. Man får för fan inte röka inne på TV4! Och inte heller i den där studion som ska föreställa TV4.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken ”Människor som gått till överdrift”. Den finns i handeln från april 2010.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vad hände med Ulf & Kicke?


En association föder en annan och plötsligt står jag och rotar i mina minutiöst ordnade tidskriftsmappar. Jag anade det. Jag hade inte slängt den: en sladdrig Aftonbladet-bilaga från 1997 med titeln ”Var så goda. En extra tidning med Ulf och Kickes 19 bästa kalas”.

Ulf är den otroligt glada mannen till höger. Han är glad för att han älskar teater och just här har gett ett stipendium till Anita Wall, Mats Bergman och Terese Brunnander (?). Ett stipendium som givetvis heter ”Förgyll din dag”.

Kicke är han längst till vänster. Han verkar inte lika glad. Kanske tänker han på att han glömt att färga håret. Kanske tänker han på det stora kändisbråket han och Ulf har med operaregissören Inger Åby nere på Österlen. Deras villa skymmer hennes kvällssol och dessutom har Kicke stått i bar överkropp och tvättat bilen. Plus att Inger Åby flera gånger har hört Ulfs & Kickes ljudliga toalettbestyr genom det öppna WC-fönstret.

Det sista var ett koncentrat av det senaste livstecknet från Ulf & Kicke. ”Kändisbråket” (jag upprepar: kändisarna är alltså Ulf, Kicke och Inger Åby) gick av stapeln sommaren 2006. För mer detaljer gällande detta bråk – och fler tarvligheter om Ulf & Kicke – köp boken ”Människor det varit synd om”.

På nittitalet var Ulf och Kicke ett stående inslag i kulturtidskriften Aftonbladets söndagsbilaga. De lanserades som festtraktörer. I varje nummer var de hemma hos nån kändis och trakterade en fest. De satte en festlig kockmössa på Ernst-Hugo, arrangerade en frukost-på-sängen-bild med Curre Lindström, såg till att fånga prinsessan Lilian, Kid Severin och Lill-Babs på samma bild.

Ulf och Kicke tillhör en typ av människor som man aldrig träffar om man kommer från Eslöv: de välbärgade teaterbögarna.

På gamla bilder i min sparade AB-bilaga hittar jag en bild från Kickes 40-årskalas 1979, där Kicke av Sickan Carlsson föräras ett signerat porträtt av – Sickan Carlsson. Vem mer än Kicke (och möjligen Ulf) vill ha ett sånt?

Ulf och Kicke arbetar gärna i glädjens tecken. ”Förgylla” och ”gästabud” är nyckelord.

Jag bläddrar vidare i bilagan och inser varför jag sparat den: just det, där lagar Curre Lindström ”tackling á la älgbiff” och ”play off surprise med varm hallonsås”. Just det, där ser den varggrinande Peter Haber ut att tränga in i Lena T Hansson bakifrån.


Och just det, där sitter Ranelid i fönstersmygen och har skrivit ett poem om matlagning:

Låter du en tomat mogna långsamt på en kvist i språket, kan du plocka den och smaka medan du läser. Barnet ligger vid moderns bröst. Du är aldrig ensam när du äter.

Vem mer än Ulf & Kicke (och möjligen några förvirrade svensklärare) tycker det är läsvärt?

Och vem mer än Ulf & Kicke tycker det är lite finurligt att låta Drramaaatenchefen Ingrid Dahlberg posera med en blomkål?

Jag kommer aldrig att förstå en levnadskultur där hörnstenarna är Dramaaaaten, gästabud, löjrom, mögliga hovreportrar och arrangerade snapshots med Ainbusk Singers.

Jag är dock innerligt glad att detta existerar. Det är ett lagom harmlöst mål för en ironiker med småstadskomplex.

Men var fan blev det av Ulf & Kicke? Var trakterar dom fester nu? Var står deras senaste gästabud? Och framför allt – vem ska nu upplysa oss hur Bibi Andersson steker sin gås?

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]