En man med ett skägg

Tag: lösryckta henning sjöström-citat

I min nästan purfärska bok – om man nu kan kalla en bok om Bosse Parnevik, Vilgot Sjöman, Gustaf von Platen och Tove Janssons mamma purfärsk – ”Människor som gått till överdrift” ägnar jag ett kapitel åt Henning Sjöström.

Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka ”är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?”

Tillsammans med sin bror Ernst – som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna – skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet ”i byn”. De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.

Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men … berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?

Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mig: sammanhanget gör ingenting begripligare.

Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)

Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)

Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)

Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Henning Sjöström ger ordet ”renässansmänniska” helt nya – och lite smutsiga – dimensioner. När han inte kört Rolls, köpt öar, burit monokel, dragit igenom Platon-monologer för att träna retoriken, sjungit opera (tolkningen av ”Blowin´ in the wind” är en minor classic), uteslutits ur olika advokatsamfund samt drivit några av efterkrigstidens mest uppmärksammade mål, har han regelbundet kastat ut diverse skrifter på marknaden.

Mest etablerade är en serie böcker med suffixet ”- i byn”. De skildrar delvis Sjöströms ungdoms fattigförhållanden i Burträsk, men utmärks inte av stringens, logik och sammanhang. Utmärkande är däremot den höga frekvensen mustigheter.

Minsta avståndet från dasset till boningshuset fick inte vara under trettio meter. Det var för att lukten inte skulle märkas. Men också för att eventuella ljudbangar från hemlighuset inte skulle nå fram till folket på gården.

Det hade berättats om en storbonde söröver som på sitt kalas hade så storslagna gäster som en friherrinna och hennes gemål. Storbonden hade orda speciell service för de blåblodiga när de skulle ut på dasset. Han hade för att visa husets burgenhet ställt en dräng med en långskaftad sop bredvid tunnan under dasshålet.

När han trodde friherrinnan var klar med sitt ärende drog han till med borsten i ändan på henne för att snygga till henne. Friherrinnan hoppade i förskräckelsen upp från sittplatsen och skrek. Så tittade hon ner genom hålet för att utröna vad som fanns i mörkret därunder. Då sa drängen: ”Blev det inte bra?” Och så drog han till med sopen en gång till – rakt över ansiktet på friherrinnan.

Detta kunde tänkas vara en påhittad historia. Det var det däremot inte i fråga om skogsarbetaren Måns Uttern. Hans ord kunde direkt citeras av de bybor som var på tinget i Gammelbyn i Burträsk när han stod instämd för stöld.

Den magre och senige och något skygge skogskarlen var tjuv. Och han hade stulit på självaste påskdagen.

– Tala nu utan omsvep om vad ni har stulit, uppmanade domaren.

Efter en stunds stirrade i golvtiljorna, viskade han fram:

– Ett seltyg.

Och det stal ni i kyrkstallet på påskdagen under pågående högmässa, har ni inget samvete, människa! röt domaren.

Måns Uttern hade uppfattat domaren fel. Han trodde att domaren frågade: ”Har ni inget prevete”. Och prevete var detsamma som dass.

Måns Uttern hade med sin ynkliga stämma svarat:

– Nä, vi skiter från en stock.

(Henning och Ernst Sjöström: Pigorna i byn, 1976).

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.

I boken Vägen förbi – i vilken Henning inledde sitt ”samförfattarskap” med brodern Ernst – görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur ”två baroner, en friherre och en greve” skjuter lerduvor:

– Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell – min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? … Jo, han hade löskuk.

Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.

– Han hade det, säger jag.

Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:

– Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden – struphuvudet, kukhuvudet och … det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.

Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.

På baksidan till boken skriver någon – gissningsvis Henning eller Ernst:

Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!

Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet ” – Byn”. Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

Så fortsatte vägen från Byn – skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst – handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

– Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

– Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

– Våldta mig, sa flickan.

– Vad sa du???

– Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

– Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

– Tänker du gå, frågade hon.

– Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

– Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

– Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

– Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

– Jag är oskuld.

– Det säger väl alla, sa jag.

– Men det är säkert att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

– Du får ta min oskuld, sa hon.

– Det säger du bara för att få anledning att slåss …

Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

– Men du måste lova en sak först, sa hon.

– Vad då?

– Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

– Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

– Vad skrattar du åt?

– Du sa ”släng hit den”.

– I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

– Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.

Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet ”störtkruka”? Eller att Henning bär sportmössa?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Stjärnjuristen Henning Sjöström har inte bara inspirerat västerbottenspornografen Nikanor Teratologen och skrönikören Mikael Niemi – han är också Sara Lidmans litteräre lillebror (och familjens svarta får). Klassmedvetenheten fanns också hos en burträskpojk som med tiden köpte sej både en skärgårsdö, en Rolls och en monokel.

– Så nu kanske du förstår att inget ges gratis till någon – en kamp är livet för någon som vill behålla det. Amsagor om människans godhet ska du inte tro på. En som inte är obstinat och kan slå tillbaks är inte värd mer än en skit – jag menar det – inte mer än en skit. En skit har samma värde som arbetaren, utan eld en död massa, men med eld i sig är det hoppets flamma. Se här, sa Olov. Men släck ljuset först.

Anselm bröt elektriska ljuset.

Plötsigt brassade Olov i väg en våldsam brakskit inåt rummet samtidigt som han satte en tändsticka mot stjärten. Det blev en eldsflamma som lyste upp rummet. Vi satt som förstenade och förbluffade. Var detta möjligt? Ljuset tändes.

– Precis så, sa Olov, tarmgas är osynlig och död till den får själ, en gnista av glöd och den flammar upp. Om all tarmgas i Västerbotten samlades upp skulle vi ha de eviga vinternätterna upplysta som av midnattssolen.

– Så mycket ärtsoppa, kål och pitepalt som vi äter så, fogade jag till.

– Jag menar, sa Olov, han nästan skrek ut det, att det finns krafter inom oss människor, osynliga och starka, men för den skull inte oförklarliga.

Alla ville nu pröva om Olovs experiment kunde göras om. Ljuset släcktes. Jag själv och alla de övriga brassade igång, så att håret höll på att antändas. Hela rummet sprakade och lyste som av julgransbloss.

– Norrländska nationalrätterna är tydligen nyttiga i sin yttersta konsekvens, tillade jag, utan att vänta något svar.

(Kvinnorna i byn, Henning Sjöström 1973.)

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ju mer man bläddrar i Henning (och emellanåt brodern Ernst) Sjöströms långa rad av ”i byn”-böcker, desto mer ser man vem som inspirerat både sleazeförfattaren Nikanor Teratologen och DN Kultur-omhuldade Mikael Niemi. Det är en lång rad av mycket bondska historier om kornmjölspruttar, strötattare och villiga pigor.

När man läser är det svårt att tänka bort att karln parallellt med detta körde runt i Rolls Royce mellan landets bäst betalda rättegångar.

Det hade framstått klart att flickan Sandra var havande. Hon skulle komma att föda innan hon fyllt fjorton år. Man nästan hukade sig vid tanken att något så fasansfullt skulle drabba byn.

[Pappan/ mjölnaren] Ruben Skog svor sig fri inför bönderna i byn. Men han var ängslig. Han fruktade att han skulle drabbas av bystryk. Därför svor han nästan hysteriskt på att han inte haft något med Sandra att göra. [—]

Det blev bestämt att pigan Tekla skulle göra ett försök att rädda flickan Sandra undan det grymma öde som väntade henne. Tekla var kunnig i användande av örter och hade vid en del tillfällen assisterat som barnmorska, när den eftersända inte hunnit fram i tid.

Tekla kände till ett effektivt medel mot havandeskap. Det var saffran. Hon gjorde en dekokt på ren saffran och tvingade den illasmakande vätskan i Sandra. Flickan kräktes i flera omgångar och Tekla hällde i henne på nytt av saffransblandningen. Tills hon ansåg att flickan fått i sig så pass mycket att det skulle få avsedd verkan.

Men ingenting hände. Sandras graviditet fortsatte. Och skvallret om situationen hos mjölnaren fortsatte. [—]

Till slut födde Sandra en son. Hon fick hjälp av en barnmorska. Till hands fanns också Tekla. Förlossningen gick förvånansvärt snabbt och utan komplikationer, trots flickans ringa ålder. Men barnet var saffransgult. Allt det saffran Tekla tvingat i flickan tycktes ha hamnat på fostret och gått in i dess blod. Till och med ögonvitorna var gula på den nyfödde.

Där satt så flickan Sandra och ammade sitt saffransgula barn. De skilde i ålder bara tretton och ett halvt år. Om mjölnaren var far till barnet eller inte så blev han förordnad av myndigheterna att under sin livstid ta hand om mor och barn.

(Pigorna i byn, Henning och Ernst Sjöström 1976.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Yes! Han är tillbaka! The man, the myth, the stjärnjurist! För minnesgoda bloggläsare känd som En Av Världens Galnaste Människor! Mannen som känner sej naken utan monokel! Buddhisten, operasångaren, kvinnotjusaren, mannen som släppte väder under älskog, mannen som gangbangade i Paris, mannen som försökte pruta på en hora i Paris, mannen som förväxlade en klitoris, mannen som älskade offentligt, mannen som drev en prinsessa till självmordstankar, mannen som nästan fylledödade sin kompis, mannen som plötsligt blev för fin för att ligga med horor, mannen som slutade runka vid åsynen av en älg – Henning Sjöström!

För övrigt också känd som Mannen Med Lite För Stor Hatt:


När han inte varit inblandad i spektakulära rättsfall, åkt dyra bilar, mediterat eller knullat, har han skrivit över fyrti böcker. Många av dem har titelsuffixet ”- i byn” och kretsar kring väderstinna norrlänningar på trettitalet. Det verkar självbiografiskt, men allt är lite diffust och man förstår aldrig riktigt hur böckerna ska genrebetecknas. Roman? Kanske. Skröna? Kanske. Vanvett? Absolut!

I den här serien kommer citaten att presenteras utan sammanhang. Inte för att göra Henning orättvisa, utan tvärtom. Ingen är rörigare än författaren Sjöström.

Medan Olov talade tog han fram en linjal och knäppte upp sina byxor.

– Tänk först på en kvinna, den du längtar efter och inte får på normalt sätt, klä av henne i tankarna och gör henne villig. Se, vad hon skrevar och flödar. Som en slåttermaskin.

Hans organ reste sig som en kobra ur byxöppningen. Som på inspiration av en flöjtton. Han mätte med sin linjal.

– Från roten till huvet 14 centimeter. Bravo, men det är inte bara längden som räknas, det är uthålligheten som är viktigare och små är ofta ettrigare, varnade han.

Plötsligt satt vi alla i samma löjliga ställning. Jag hade kopplat tankarna till min nakna lärarinna, och då fanns inget som kunde hejda. Linjalen gick runt.

– Gör så här, sa Olov och drog fram och åter.

Det ojades och drogs några tiotal minuter.

Alla såg slaka och skamsna ut. Vågade knappt titta på varandra.

– Visst är det bäst att få pröp när han rinn till, men när har dom i våra år, och bonnpojkar dessutom, någon villig i närheten. Om så är fallet, när vet man det? Men det tränger på och ut ska det. Tänk påna och görä. Då får man ro att arbet.

(Kvinnorna i byn, Sjöström & Sjöström 1973).

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]