En man med ett skägg

Tag: lundaspex

broman 1

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som – likt Lady Gaga – la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne – dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord (”dirigera” uttalas med hårt g) – och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster – högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) – och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.

broman 2

Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas – observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet ”instifta”. Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären – gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren – verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet – som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik – inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären – förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till – var historien om Carlhåkan Larséns recension.
broman larsen
Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, ”Musica catedralis”. I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: ”Musica catastrophalis”.

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ja, han till höger känner ju åtminstone sjuttitalisterna igen, även om han är mer bekant i Birgitta Dahl-utstyrsel. Han heter Christer Peterson men kallas Kryddan, vilket han säkert var glad för när en annan Christer Pettersson raglade förbi rampljuset.

En gång i tiden var Kryddan en del av Helt Apropå, ett humorgäng med ett antal bejublade tevesäsonger i bagaget, Stellan Sundahl i spetsen, en Montreux-ros i cv:t och ett gäng stötgroggar innanför västen.

Mannen till vänster är inte lika bekant. Han heter Anders Albien och är en grå eminens, en puppet master som sällan ställt sej framför kameran. Han skrev manus till Helt Apropå, var med och startade den ännu existerande rockklubben KB i Malmö och har under de gångna decennierna verkat som privatteaterregissör (kanske ser han Asiat i spa’t som sin fjäder i hatten, vad vet jag).

Men vem är då mannen i mitten? Är det inte … Jo, men visst … Träffade jag inte på honom när jag satt på Spandau … Det är ju för tusan bövlar Albert Speer! Nazi-Tysklands gamle rustningsminister! Arkitekten bakom den tänkta tyska huvudstaden Germania! Mannen med en ännu fylligare meritlista än Kryddan Peterson!

Vad pratar de tre om? Man kan gissa arkitektur, lundaspex, privatteaterfars och utrotande av icke önskade individer – allt i en salig blandning som det anstår en grupp intellektuella.

Kryddan och Albien träffade Speer på hemmaplan 1977 för en så kallad studentafton – en ärevördig lundainstitution som lockat både Kurt Vonnegut, prins Bertil och Åsa Domeij till Akademiska Föreningen.

Aftonen med Speer tog sej dock lite annorlunda uttryck. Där gången normalt ser ut så att celebriteten kommer till Lund och svarar på auditoriets frågor inne på AF-borgen, kom nu istället Kryddan och Albien till Heidelberg och ställde studenternas frågor hemma hos Speer. Säkert spännande för de utsända, mindre effektivt som publikunderhållning i en tid pre-Bambuzer.

Exakt hur Speer-samtalet nådde nyfikna lundensare framgår inte riktigt av mina källor, men jag antar att det alltså inte på nåt vis var fråga om en lajvupplevelse utan mer en klassisk intervju, vars resultat publicerades i tidningen Lundagård.

Varför det torde vara något oegentligt att kalla det studentafton. Visst, de blivande Helt Apropå-stjärnorna var för all del studenter, och samtalet skedde säkert delvis på aftonen, men om det är de enda definitionerna så hålls det ju tusentals studentaftnar varje dag i Lund.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]