En man med ett skägg

Tag: lustigheter

Är inte den som recenserar mina egna insatser, varken på scen eller nån annanstans (jfr Sven-Bertils sorg över att inte längre vara en god älskare). ”Hej livet (och döden)!” spelades fyra gånger förra veckan, och många av numren var roliga.

Mest nytänkande var nog det Westesson-signerade numret om dom två obsyra malmökändisarna Tony Kaplan (världens sämste nöjesjournalist, skriver i Kvällsposten) och Britt Bass (Sven Tumbas och Lasse Holmqvists ex, Kaplans nuvarande).

Roligast att göra var Rat Pack-numret ”Minnenas boulevard”, där vi gick igenom vårt åttital: stora politiska händelser (Valle), teveprogram (jag) och hur man en gång fastnade med snoppen i blixtlåset (Ola – obs! påhittat!)

Men störst personligt ögonblick var att få gå ut och möta publiken, sjungande till struttigt Jules Sylvain-plock på piano, om olika halvaktuella fenomen – dvs sjunga en Kuplett.

Numret inleddes med några foton på storbildsduk som visar hur mina scenkollegor sitter på mej när jag ber att få sjunga en kuplett. Sen kom själva sången.

Melodin är den gamla trettitalsschlagern ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Texten, för den som undrar, lyder:

Mina kollegor har bönat och bett
tjatat och insisterat
på att jag ska sjunga en liten kuplett
som jag själv formulerat
Skriva kupletter det kräver dock stil!
Och själv är jag helt debil

Ja, jag är dum, dum, dum
dum som ett soffbord i ett vardagrum, rum, rum
Dum, dum, dum
dum som en lutfisk i akvarium, jum, jum
Nya Filmkrönikan e
en själslig utmaning för mej att se, se, se
och så e’
Hans Wiklunds ”krönikor” i Café, fé, fé

Jag tror att Arn är på sant
liksom Wallander och Pellefant
och att irländsk maltwhisky
faktiskt är intressant

Jag är stupid, pid, pid
En gibbon på zoo gjorde mamma gravid, vid, vid
Dum, dum,
så dum att jag tror att Kay Pollack har hajat ett hum, hum, hum

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.


Skrev en text som av olika anledningar inte kommer att rymmas i höstens föreställning Hej livet (och döden)! Vill av olika anledningar inte att den ska förmultna i min dokumentmapp ”Saker jag skrivit istället för att vara med mitt barn alldeles i onödan”.

Inspirerades av en debattartikel skriven apropå Upp till kamp!, där en mycket gammal man från anno dazumal, innehavande någon latinsk titel vid Roskilde universitet, hävdade att på hans tid slogs man med snuten för att man ville förändra världen, idag slåss man bara efter fotbollsmatcher.

Det tragiska är att den mycket gamle mannen 1) tjänar mer än jag, 2) tjänar mer än jag nånsin kommer att göra, 3) antagligen lär olika danskar dumheter.

FYRTITALISTENS NÅGOT BITTRA VISA

Jag är en första klassens fyrtitalist
Gammal marxist-leninist-maoist
Jag kammade inte håret, jag odlade skägg
och stod vid ambassader och kastade ägg
och slogs med snuten med full frenesi
men dagens unga skränar inte – så rebelliskt som vi

Och vi hatade staten och gick med plakaten
och låg med varann mot stencilapparaten
Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dar
och låg med varann under våra standar
Och sen låg vi igen med full energi
men dagens unga knullar inte – så rebelliskt som vi

Och vi var engagerade, organiserade
Vi visste allt om världen där vi gick och marscherade
och slogs mot allt våld och alla oförrätter
i Vietnamesien eller vad det nu hette
Och tack vare oss blev världen nästan fri
men dagens unga skryter inte – så rebelliskt som vi

Och vi hade all svaren och vi hade aldrig fel
Visst diggade vi Mao och Stalin en del
men fast det var fel var det ändå typ rätt
på ett ganska komplicerat och invecklat sätt
och exakt hur det funkade fattar aldrig ni
för unga har inte fel – så rebelliskt som vi

Och vi räddade några almar och vi tog oss ton
och sen gjorde vi minsann revolution!
(avbryter spelet)
Eller ja. det kanske är att ta i.
(sjunger igen)
Sen gjorde vi avbön och avkall och sa
att kapitalism går precis lika bra
och nu är jag VD inom vapenindustri
men unga byter inte sida – så rebelliskt som vi

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Ode till en grannkanal/ grann kanal.

Ett av dom mer lyckade tossiga upptågen vi gjorde som SR-anställda (jag sitter och genomsöker gammalt material och tar en tripp ner för Minnenas boulevard) var Rädda P2-kampanjen.

P2 var nerläggningshotat. Jag kan ärligt säja att mitt liv inte hade påverkats ett ögonblick om P2 en dag inte fanns. Jag hade ätit samma mat, sett samma teveprogram, druckit samma kaffe, dragit i samma strut och lyssnat på samma radiokanaler som nu.

Men jag är samtidigt glad att det finns en kanal helt inriktad på klassiskt, folk, jazz och atonala elektroniska ljudexperiment. En kanal med fler medarbetare än lyssnare. Jag gillar det obskyra.

Så vi drog igång en gala i radio. En insamlingsgala. Man kunde skänka pengar och vi auktionerade ut exklusiva saker vi tiggt ihop. Nån handelsträdgård skänkte en hallonbuske, nån bilfirma skänkte nog t.o.m. en bil, jag minns faktiskt inte så noga, vi försökte få en frisersalong i Värmland att ge bort en gratis klippning. Nic & the Family och Niccokick var i studion och spelade, operasångaren Imre György kom förbi och sjöng en P2-aria på melodi Toreadorarian.

Sen bjöd vi in de lokala bladen till SR:s personalmatsal, den kanske mest människofientliga platsen på jorden nu sen Gulag inte är i bruk. Där hade vi med oss P2-chefen Elle-Kari Höjeberg (se bild) på högtalartelefon och delade ut en check av mastodontformat (rent fysiskt alltså, summan var på lite över två papp).

Det var roligt. Främst för att folk faktiskt blev glada. Humormakares uppgift är inte bara att oroa, utan också att roa.

Själv läste jag en dikt som jag fortfarande inte tycker är helt oäven. Min studentikosa sida stack upp sitt fula tryne, men det kändes inte alldeles vanvettigt i just det sammanhanget.

Det är svårt att skratta och det är svårt att le då
man hör hurudana som planerna
e å
vad man fått för sej att göra med små
kanaler som spelar barock och Bolero
och som sprider kulturen till Åmål och Sveg så
även dom som bor där kan sin beskärda del få
av klassisk musik som exempelvis Beetho-
vens månskenssonat och Verdis Rigoletto

Kultur är inte bara TV, ET och T2
Allt kan inte köpas av Ullared-Gekå

Man kan inte stå där, darrig och blek å
man kan inte vara livrädd och vek då
någon utnyttjar rollen som chef så
att han på sikt sitt rykte kan rentvå
fast han fattat beslut som inte är
PK

Vi tror den kanalen har mera att
ge å
vi lägger med eftertryck in vårat veto
Vi kan inte säja ”vad är det med det då?”
Vi kan inte tigande stå där och se på
Vi slår näven i bordet och ryter ett seså!
Högt ärade chefer! Nu räddar vi P2!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]