En man med ett skägg

Tag: män som heter hans

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim – och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.

Numret ”Telefonnumret” i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter (”det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt”).

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa (”J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON”).

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent (”Kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag”).

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka (”EN VECKA!” skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).

Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film Att angöra en brygga, som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.

Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Skratta Picasso!


En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås Picassos äventyr. Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, ”en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga” enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.

För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik – bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska – med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men –

i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, Hasse & Tage och deras Svenska Ord).

Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten – särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.

När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sej med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sej. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sej. Och Jacqueline själv sköt sej i huvet.

Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sej, och i synnerhet dem han också låg med.

Han hämnades på sin målande exfru – som gjort misstaget att gifta sej med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne – genom att skrämma konsthandlarna från henne.

Han gifte sej med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.

Han föraktade sin älskarinna – med den något halta motiveringen ”jag hatar sjuka kvinnor” – sen hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.

Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.

Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.

Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?

”1000 kärleksfulla lögner” är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet ”käreksfull” i samma sammanhang som Picasso.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hej Hasse hej.


En av min barndoms många idoler var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.

Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter – Hasseåtage, Povel, Cornelis – men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.

Grejen med Hasse Kvinnaböske och den genre han företräder – skåntryn – är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus (”Jennys sång”) och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar (”Fiskefänge”). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.

Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.

En av de knasigaste låtarna i en ganska skiftande visskatt är ”Hej Hasse hej”. Den går i stompig boogie-woogie-takt med fullt ställ och tjejkörer. Den har allsångsrefräng, Robert Wells på maniskt elfenbenskliande och en kille som kallas Blöffe på sköna rockriff. Den handlar om hur Hasse Kvinnaböske fick en hjärtinfarkt vid 36 års ålder och nästan nästan dog.

Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:

Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt

Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund

Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:

Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: ”Hur e’ de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?” För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.

Han kunde lagt till ”en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim”.

Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Delikateshöökarn.


Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten ”Katt bland hermelinerna”: ”herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt”).

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt – sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv – för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet har nu antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

– Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.

Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Trokonstnärskap.


I en gammal sketch från 1961, ”Tusenkonstnären”, intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare cv. Han har bl.a. varit ”hoj-sångare i ett zigenarband” (alltså han som skriker HOJ!) och ”tro-konstnär”.

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom – ”1 plus 1 är lika med 87” och ”kungen heter Axel Välling” – och Alfredson svarar efter betänketid ”ja, det kan jag gott tro”.

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant – östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta – måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte – som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid – hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dem till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon ”smygföraktar religiösa”.

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots – eller möjligen på grund av – den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

De subversiva svenska orden.


Hasseåtage har i historieskrivningen gärna framställts som nåt slags halvstatlig folkhemshumor, med aktiebolaget Svenska Ord som en myndighet bredvid Postverket och SJ, en konsensuskomik kring vilken svenska förortsbor kunde samlas som fordom runt legendförtäljare vid lägerelden.

En sån beskrivning är att förneka en viktig bit i Hasseåtage-pusslet: samhällskritiken. Visst brukar man påpeka vilken enastående humanist Tage Danielsson var, och vilket käckt engagemang han hade i kärnkraftsfrågan etc, men fortfarande får man intrycket av en lojal statlig tjänsteman som inte längre kan stilla tiga utan slår larm om att myndigheten köpt för lite karbonpapper till årsredovisningen.

Min bild är att Alfredson och Danielsson var större oroshärdar än så. Och de var det faktiskt från början.

Även om de själva konsekvent försökte tona ner sina samhällsomstörtande ambitioner och trycka på den inte alls självklara rätten att sprida glädje, så säjer oss innehållet i deras revyer något annat.

Redan i sin första revy, Gröna Hund på Gröna Lund 1962, gjorde Alfredson sin monolog Ringaren i Pålsjö damm, som ganska explicit ifrågasätter Den Heliga Statskyrkan. Monologen beskriver en pastor som är mer intresserad av att behålla sitt jobb än att sprida Kristi evangelium, och en kyrka som gapar tom utan att det omkringliggande samhället verkar må sämre av det.

1966 gjorde de revyn Åh, vilken härlig fred! på Dramaten (inbjudna av chefen Bergman), där de förde åtskilliga kontroversiella resonemang om Sveriges påstådda neutralitet under andra världskriget.

I numret ”Om Hitler hade vunnit kriget” beskrivs ett naziockuperat Sverige som till alla yttre detaljer ser ut som Sverige gjorde 1966 – bl.a. går man och tittar på Hasseåtage-filmen Att angöra en brygga – och där egentligen bara två skillnader kan konstateras: Gert Fröbe är James Bond istället för skurken, och de som har synpunkter på samhällsskicket blir hämtade av uniformerade herrar.

En humor som inte räds de tunga frågorna och de komplicerade sammanhangen således. Vi ska komma ihåg att tjugo år efter kriget var såren fortfarande öppna; gamla nassar och medlöpare behövde inte vara så väldigt gamla och fanns emellanåt på höga samhällsposter, svenskarna under kriget levde på sentenser som visade sej vara lögner: ”Finlands sak är vår” och ”vår beredskap är god”.

Hasse och Tage, två lustigkurrar, skämtare, rolighetsministrar, pajasar, vågade peta i de såren.

Mest flagrant är revyn Gula Hund, som sattes upp på China, en av Stockholms största teatrar, 1964. Med stor ensemble och påkostad dekor – allt betalt ur egna fickor – får man nog säja att det var ett modigt projekt.

Revyn öppnade med ”Farfars tid”, ett Tom Lehrer-aktigt nummer där den falska nostalgin och sekelskiftesromantiken kördes ner i halsen på publiken:

Hör barnens arbetsglada skratt och skrik
från Liljeholmens stearinfabrik […]
Det var en festlig sak när kungen kom
och gjorde mor med barn och vände om […]
Det var en tjusig tid på Berns café
när allas Calle P fick TBC

Und so weiter.

I samma revys ”Gamle man” kritiserades den institutionaliserade åldringsvården – ”i en förtjusande modern miljö har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mej – fast i olika skåp” – samtidigt som upphovsmannen inte tvekade för element av svärta, smärta och sorg i den vemodiga skildringen av en man som har framtiden bakom sej.

I ”Folkspillran” tog man upp zigenarfrågan, alls icke okontroversiellt 1964 när romer inte nödvändigtvis bereddes plats i svenska skolor och bostadsområden. Numret avslutades med ”Du gamla, du fria” – och 1964 reste sej publiken per automatik när den sången tonade upp – som gick över i zigeunerrytm. Ett statement som inte nödvändigtvis var opportunt 1964. Ett statement som var att sticka ut hakan och riskera både sin popularitet och sina stålar.

Hasseåtage gjorde det.

De gjorde också ett nummer där Birgitta Andersson – några år senare hela svenska folkets Teskedsgumma – var dörrförsäljande luder, och inte minst hade Gösta Ekman Tourettes syndrom som lurade med sej hela publiken i ett rungande ”PITT!” 1300 människor, kväll efter kväll, primalskrek sej ur sexualneuroserna. När revyn gick i teve 1966 stängde min farmor av.

Miljöförstöringen var ännu inte uppskriven på samhällsagendan 1964. Ändå gjorde Tage Danielsson och Lizzi Ahland ett barockinspirerat cembalonummer om döda änder och ”röken från atomkraftverk” (han skulle bli mer insatt i kärnfusion längre fram).

Och i ”Varför ska jag vara med” kritiserade vokalgruppen Gals and Pals soffliggarna, axelryckarna, den svenska mätta attityden att andras bekymmer inte ska behöva vara mitt.

Under två timmar satt publiken och lät sej kritiseras. Världens bästa och ofelbaraste Sverige dissekerades och problematiserades:

Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sej att veta hut
D’e en nåd att stilla bedja om
– att få bli så jävla bra som dom

Att det trots allt blev en succé, och att Hasseåtages stjärna bara fortsatte att stiga, är i historiens perspektiv inte självklart.

Faktum är att tevesändningen av Gula Hund – den min farmor stängde av i chock – blev en riksdagsangelägenhet. Riksdagsman John Eriksson i Bäckmora (Bondeförbundet) pratade t.o.m. om ”tukt- och sedlighetssårande handling”).

Detta berättar för oss att Hasseåtage inte från första början var allas vänner och idoler, att även de – liksom alla humorister värda namnet sen dess – betraktats med misstro av reaktionärerna, att deras material var betydligt mer explosivt än vad deras samtida vill ha det till i efterhand.

Rent logiskt borde egentligen inte svenska folket ha öppnat stora famnen för dem. Att de trots allt gjorde det, måste ha berott på att de fortfarande kunde identifiera kvalitet.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]