En man med ett skägg

Tag: medier

I ett kapitel i min nyutkomna bok "Människor som har haft fel" behandlar jag den mediala bevakningen av mordet på Olof Palme. Jag låter nattchefen på tidningen Smålandsposten – som på förstasidan 1 mars 1986 braskade med rubriker som ”DAGMAMMOR FÅR NYTT LÖNESYSTEM” och "KNEPIGT MED KNOPAR – SCOUTER JUBILERAR” – klä skott för dåtidens journalistiska eftersläpning. Det är inte helt rättvist. Smålandsposten var inte ensam. Bara två tredjedelar av svenska tidningar hade den inte helt oviktiga nyheten om ett statsministermord i sin upplaga den där morgonen.

Då sköts karln 23.21 på kvällen. 00.20 skickade TT ut ett s.k. IL-telegram. 00.27 kom ett längre telegram. 00.30 hade nyheten nått hälften av svenska dagspressredaktioner och 00.40 svensk tid kungjorde BBC att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Ändå drog Smålandsposten på de jubilerande scouterna. Ändå rapporterades Palmemordet i Sveriges Radio först 01.10.

Jag stöter på dessa intressanta upplysningar lite för sent, när andra upplagan av "Människor som har haft fel" redan är på väg från tryckeriet. I tegelstenen "Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet", en bok som varje gammal SVT-medarbetare med bristande heder har i sin bokhylla eftersom den ligger i travar överallt i korridorerna, ges en bakgrund som inte gör det hela mindre fascinerande.

1986 sände Sveriges Radio fortfarande inga nyheter nattetid. Mellan 23 och 03.30 fanns ingen reporter tillgänglig inom hela programbolaget. Troligen räknade man med att inget viktigt hände den tiden på dygnet. Det är tjugofem år sen men känns som tiden då budbärare red till häst mellan socknarna för att upplysa allmogen om att fogden utfärdat nya skatter.

Men tydligen fanns det ändå nån stackars ensam själ i det jättelika huset på Oxenstiernsgatan. En hallåman tog emot ett argt samtal från tidningen Arbetet vid 00.20. En journalist, sannolikt med socialdemokratiska sympatier, ondgjorde sig över att radion spelade populärmusik trots att regeringschefen just låg och dog. Hallåmannen noterade att den s.k. flash-lampan inte lyste i programkontrollen och avfärdade samtalet som ett skämt. Antagligen ansåg han det dessutom vara ett osedvanligt smaklöst skämt. Det tycker folk i allmänhet när man skämtar om prominenta personers död, fråga mig eller Hammarsson & Wiking.

Strax därpå ringde, symptomatiskt nog, en av SR:s utlandsmedarbetare. Denne hade blivit tillfrågad om en kommentar av BBC och hade antagligen inte haft nåt vettigt att säga.

Nu – när klockan över halv ett och Palme är dödförklarad på Sabbatsberg sen en timme tillbaka – anar hallåmannen att nåt är vajsing och bestämmer sig för att ringa Ekots chef, Björn Elmbrant. Han hittar dock inte Elmbrants nummer. Jo, det finns en larmlista, men sen den upprättades har Elmbrant flyttat och bytt telefon och uppenbarligen inte tyckt att han borde informera sin arbetsplats om saken. Och Sveriges Radios högste chef, Örjan Wallqvist, sover tydligen tungt.

Omsider mobiliseras dock lite personal och några journalister som snappat upp ryktet på krogen ramlar in på Radiohuset. Det sker dock lite mankemang och missförstånd innan ett första telegram kan läsas upp – troligen nån intern stridighet kring vem som sände senast och vems tur det var nu – så först vid ettsnåret kan landets enda radiobolag meddela flocken att deras herde ryckts ifrån dem.

Inte heller TV var riktigt på alerten. Då sände TV2 ändå reguljära program fram till 00.45. Hallåan hade alltså haft tid att slänga in ett "jo förresten, Palme är död" innan hon önskade godnatt. Men man hade alltså andra prioriteringar för tjugofem år sen och hallåan hade själv alltså ingen aning om att det första svenska statsmannamordet på hundranittiosex år skett tio minuter bort.

03.15 kunde man ta del av nyheten på text-TV. 04.00 sändes ett första extrainsatt Rapport. Då har nyheten sen länge nått hela Storbritannien.

1987 – efter nästan ett års blodiga strider mellan TT och Ekot om vem som borde få äran – började Sveriges Radio sända reguljära nyheter nattetid. Och kanske var det först då som Sverige verkligen förlorade sin oskuld.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Medieintern kritikkritik.


Johan Croneman minns jag som en läsvärd filmkritiker i tidningen Nöjesguiden. Nu vet jag inte riktigt. Han skriver i DN med allt vad därtill kommer – hyllningar från den kulturella övre medelklassen och Bonnierinstiftade priser – men jag vet inte om jag tycker kritik är samma sak som att vara kritisk. Är en gammal avskedad Kockumsarbetare som sitter och gnäller över elvaölen på Lorensborgs pizzeria en kritiker?

Nu har han skrivit en krönika om SVT:s humorsajt SVT Humor. Jag kan vara skeptisk till den för att jag inte riktigt begriper vad han vill ha sagt. Det kan vara mitt fel, det kan vara Cronemans.

Det börjar redan när han kallar Grotesco för ”gruppen som skall stå för det breda roliga för tillfället”. Man kan tycka si eller så om Grotesco – jag tillhör fanbasen – men kallar man deras tilltal för ”brett” så har man en mycket exklusiv smak. Att ett program samlar många tittare – vilket Grotesco inte gjorde, åtminstone inte innan den oväntade Tingeling-hitten i Melodifestivalen – är inte samma sak som att humorn är bred.

Grotesco är ett av ytterst få humorprogram som vågar vara smala, nördiga, interna, som förutsätter förkunskaper hos tittarna, som slår sönder formen och bygger upp den associativt på nytt – till formen blott jämförbart med Klungans geniförklarade men osedda Ingen bor i skogen som Croneman lyfter fram som Det Goda Exemplet (även om inte heller de, surprise surprise, är roliga på det sättet Croneman tycker man ska vara rolig på).

Croneman verkar obekväm med att medelklassmänniskorna i Grotesco gör skämt på ”svennens” bekostnad. Klassperspektivet är inte ointressant, men hade Croneman tittat noggrannare hade han också sett spår av självironi: när Henrik Dorsin som svennen väljer bästa ”garvfilm” tar han Parlamentet. Där en viss Henrik Dorsin skördat stora framgångar.

Men det största frågetecknet i Cronemans krönika gäller hans stycken om ”Evelyns dagbok”, små sketcher om misslyckad dejting som specialproducerats för nätet. Croneman säger sig ”förgäves försökt få ett efternamn på” huvudpersonen Evelyn.

Jag googlade: ”Evelyn komiker”. Den första träffen, och de nio övriga på sidan, gav ”Evelyn Mok”. Evelyn Mok är också, det kanske något udda, namnet på kvinnan som gör dagböckerna.

Så avslutningsvis den något tarvliga frågan: har de inte Google på DN?

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar ”förstås” och ”naturligtvis” hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln ”expert” (ett lite snitsigare ord för ”man med hävdelsebehov”).

Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sig i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sig icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar – och folkets eventuella vilja.

Tänker jag när jag ser mig omkring i 2010. Sen läser jag – tro’t eller ej – en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.

Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt (detta trots att han ibland poserade vid gigantiska fallosar). Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sig.

Inne på Radiotjänst – nuförtiden Sveriges Radio – fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter – men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander – statsminister och partiledare – drog sig inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina ”betänkligheter”.

Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sig för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).

I sin dagbok irriterade sig Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: ”Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst”.

Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs. en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:

Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!

Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst – vilket han på riktigt verkar ha funderat på – trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: ”Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett”.

Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs. de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs. de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. ”Är det inte alldeles förskräckligt?” frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.

I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst ”för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning”. Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander – eller frågade sin kollega Kurt Andersson – vilka bitar som egentligen var rätt.

Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.

(Källa: Göran Elgemyrs Får jag be om en kommentar?, 2005).

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ztaël von Holztein.


Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden – pionjärtiden! – i sin bok Blåsningen (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! ”Hurra”, ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag vet inget om den här tidskriften:
Jag gissar att den ser som sin uppgift att upplysa folk om ungefär vilken säsong av Friends som just nu repriseras på Femman. Måhända inget antikt hjältekall, men ett uppsåt betydligt godare än Jack Uppskärarens.

Det är givetvis inte mycket att bråka om, men ändå rätt symptomatiskt, att de på omslaget påstår följande:

Teveserien som Per Myrberg-bilden är hämtad ifrån, och som också är den som repriseras på SVT, heter som bekant inte Hemsöborna. Den heter Hedebyborna. Den är skriven av Sven Delblanc och inte av August Strindberg och även om båda var gubbar med lustig ansiktsbehåring så var de olika gubbar med olika slags ansiktsbehåring. Det är skillnad på pipskägg och fjolliga mustascher.

För ett modernt öga är det ungefär samma slags serie – jag tror genrebeteckningen är ”den typ av tevedramatik som Peter Harryson gillar” (dels för att han var med och därmed får pröjs när den repriseras, dels för att han är gammal och därmed automatiskt sörjer ”teveteater”) – men det är faktiskt inte samma serie.

Den ena handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Allan Edwall i huvudrollen. Den andra handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Per Myrberg i huvudrollen. För åttitalister är det ingen skillnad: gubbe som gubbe, tråkigt som tråkigt, brist på textremsor som brist på textremsor. För mej finns det en liten betydelsebärande skillnad i bokstavskombinationerna ”deby” och ”msö”.

Och skulle jag nu faktiskt köpa en tidning för att få veta att det inte är nåt på teve idag heller, så vill jag väl ändå veta att det är rätt program jag inte tänker se.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.

Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.

I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga – kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag – presenterar tidningen ett antal skribenter som ”de största profilerna”.

Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.

Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.

Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.

Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?

(För att förekomma ordmärkarna: även jag förstår egentligen att ”nanny” är en titel, om än på ett synnerligen tveksamt jobb som främst innebär att säja åt föräldrar att ge guldstjärnor till sina barn.)

Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet ”Löpp”. Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet ”Läpp” eller ”Lopp” på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse – utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.

Sol Brith Rönnqvist: ”Solbritt” är den lite mindre etablerade lillasystern till ”Solveig”, som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter ”Sol”. ”Stjärna” är ju ett vanligt namn på kossor och ”Måne” är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?

I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det ”Sol-Brith”) är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.

På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:

Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även ”spökerier”.

Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att ”Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer”.

Bara så att vi vet.

För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade ”Sol Brith Rönnqvist”:

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Förklaring för upplänningar.

I föregående inlägg påstås att Olov Svedelid – mannen som gav oss Roland Hassel, Rosenbaum och Gösta Krantz memoarer – gör den så kallade ”Per T Ohlsson-gesten”.

Per T Ohlsson är politisk skribent på Malmös lokaltidning Sydsvenskan. Han skriver en helsida om USA varje söndag. Av någon anledning hade han länge en bild-byline där han sitter så här:

Det tycker jag är lite roligt att tänka på. Av uppenbara associationer.
bokmärke

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ikea i rutan.


Ingvar Kamprad får breda ut sej ikväll hos KG Bergström och KG Bergström får bre ut sej idag i kulturtidskriften Aftonbladet om att Kamprad ska bre ut sej hos KGB.

Enligt artikeln lär Kamprad åter igen falla i gråt när han tänker på hur dum han var när han var nazist under kriget (och en bit in på femtitalet) och hur nära det var att hans spånplatteimperium höll på att vittra samman. Kamprad ångrar sej jättejättemycket, men poängterar också att han nog inte var nazist utan fascist, en distinktion som säkert är viktigare för honom än för nån annan.

Att han nu trodde på den ariska rasens överlägsenhet under kriget (och en bit in på femtitalet) kan väl för all del vara honom förlåtet. Det var många som satsade på fel häst under kriget (dock inte lika många som satsade på fel häst in på femtitalet, men skit samma) och tidens pendel svänger ibland väldigt fort.

Men jag får den där magklumpen av oro när jag noterar en detalj i artikeln: i samband med avslöjandet om Kamprads bruna förflutna, fick han 398 underskrifter från 400 anställda vid IKEA i Älmhult – underskrifter som sa ”Vi står på din sida, Ingvar”.

Nånting säjer mej att Ingvar var ganska nyfiken på dom där två sista som inte skrev på. Och att deras Lebensraum i Älmhult i och med det blev kraftigt begränsat.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Känn ingen sorg för mej, Anders Borg.

I Bonniers skånska inkarnation Sydsvenskan skriver man idag om finansminister Borg och hans nya spännande sexiga budgetpropp. I sej inget märkligt med det; det gör gissningsvis alla tidningar idag. Det anmärkningsvärda är hur man valt att illustrera artikeln på framsidan.

Man har valt en bild på Anders Borg där han ser ut som en idiot. Som Ernst-Hugo säjer om sin son i Veberödsmannen: ”En riktig byidiot”.

Det kan man kanske argumentera för att Borg alltid gör, i hästsvans och öronring och andra rockattribut från det tidiga åttitalet. Men jag är övertygad om att det måste gå att ta bilder av karln där han inte ser ut som om han just upptäckt ett UFO komma svävande i rummet.

Olika associationer flimrar förbi – Berghagen på uppåttjack, clownen Krusty, en man som i fotoögonblicket får en spark på nötterna – men ”idiot” är fortfarande den mest adekvata beskrivningen.

Jag är den siste att försvara något Anders Borg gjort under sin sorgliga vandring genom karriären, men här anar jag att någon på Sydsvenskan vill honom ont. Pressfotografer bränner alltid iväg femti-sexti bilder på ett bräde. Något foto måste ha visat vår finansminister från en vinkel där han inte ser ut som om han poserar bredvid Helt Apropå-gänget.

Bläddrar man framåt i tidningen börjar man tvivla. Kanske är det faktiskt en omöjlighet att få Anders Borg att se normal ut framför kameran? Samtidigt ger konspirationsteoridetektorn starkare utslag än nånsin. Sydsvenskan vill desarmera sin egen allierade – tidningen är så kallat oberoende liberal – och göra honom till driftkucku.

Det är klart att det hade gått att publicera en bild av Anders Borg utan att powerpointen skriver honom på kinden.

Men Sydsvenskan valde inte att göra det. Tvärtom trummade dom bara in budskapet med starkare emfas: Anders Borg är en pajas.

Och samtidigt står en vuxen man som på fullaste allvar kallas Totto bredvid honom utan att texten nämner detta ens i en bisats. Sven-Otto lämnas helt ofredad medan Anders stolt odlade rockerstajl släpas i smutsen.

Jag tror att Anders Borg och Sydsvenskan har nåt otalt. Och hade de det inte innan, så bör de ha det nu.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]