En man med ett skägg

Tag: mer information än vi frågat efter

Liberal erotik.

Han för två fingrar över hennes kön, först mycket lätt, långsamt, sen hårdare och snabbare, han sitter över henne med ryggen mot hennes ansikte, vilar på knän och smalben medan han tänker på "Dr Mabuses testamente" därför att det dämpar hans egen upphetsning, hon öppnar sig just där hon kräver att han ska hålla sitt långfinger som han rör i en snabb cirkel runt clitoris. Det bultar i honom och han jämför den purpurgrå färgen på sitt eget uppsvullna ollon med de ljusröda slemhinnor som han nu masserar, sen försöker han lugna sig genom att minnas när planet till Paris lämnar Kastrup i morgon bitti, han byter hand för att orka fortsätta, han tänker inte alls längre. Plötsligt spänner hon låren i en båge, en snabb jämmer innan hon börjar andas häftigt, hon tar bort hans hand från sin kropp och pressar samman benen. Det spränger i honom.

Nu ser han andhämntingen som vågor över hennes mage och han lägger sig bredvid henne, smeker hennes bröstvårtor med fukten från hennes blygd, trycker sin mun mot hennes högra öga tills hon hårdhänt för honom bort från sig och stelt stirrar upp mot honom: varför, vad är avsikten?

Men just detta ansikte kan han inte ta emot. Det är härjat, på sin vakt, han ser ingen njutning i det utan enbart mörk, naken rädsla: varför gör du mig detta?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Pittmönstring.


August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet – för övrigt ej fösta gången – som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sej en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när …? Och runkar upp den inför …? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu – var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sej inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck – ”ridikyliserad” (förlöjligad), ”approbatur” (godkänd), ”sine laude” (utan beröm) – och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.

I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.

25 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: ”Han är färdig nu”. Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis De goda djuren. Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de tvungetvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på De goda djuren var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sej känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat ”obehagligheter”.

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:

Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:

Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:

Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse – till slut blir det slarvsylta av allihop:

Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:

Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin – ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mej.

27 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Expressen genom tarmsystemet.

Det här inlägget kan låta okänsligt och snaskigt. Jag utfärdar därför redan här en varning. Låt bli att läsa om ni ogillar a) fekalier, b) integritetskränkningar gentemot medelålders kvinnor i mediavärlden och framför allt c) kombinationen av desamma.

I senaste numret av tidskriften Vi intervjuas bl.a. Christina Jutterström i egenskap av pionjär som kvinnlig chef. Hon berättar om sin tid på Expressen, då hon gjorde misstaget att försöka föra in begreppet ”kvalitet” (”kvaloid” är en legendarisk jutterströmmare) hos alfahannarna som varit med och gjort tidningen till landets mest pålitliga när det gällde styckmord och tevebilagor.

Mycket kunde de tåla, de förhärdade gamla murvlarna, men att nån skulle tala om för dem att de skulle tänka i så medelklasspuritanska banor som att kolla källor och handskas varsamt med anhöriga var så klart för mycket. Och särskilt inte nån järnlady från DN, Fina Morgontidningen, Sveriges malligaste tidning.

Jutterström berättar … hur ska jag uttrycka mej …? ”Öppenhjärtigt” är nog ordet:

Min kropp gick sönder. Jag låg till sängs för att jag inte kunde gå. Jag hade världens diarré och klarade inte ens av att gå till toaletten.

Hon sammanfattar det i en mening som jag inte tänker argumentera mot: ”Det var hemskt”.

Samtidigt kan jag inte riktigt sudda bort bilderna som dyker upp i huvet. Om hon inte kunde gå på muggen samtidigt som magen krånglade … då fick hon alltså låta det gå i …? För att tala klarspråk: låg alltså Christina Jutterström, chefen för Rapport, Expressen, DN, SVT och numera Statens museer för världskultur, i sin egen … avföring? Hur länge gjorde hon i så fall det? Eller kom hennes make, f.d. Rapport-chefen Ingemar Odlander, med bäcken? Eller införskaffade han drag och fuktavstötande madrasser?

Inte för att jag egentligen vill veta, men har hon sagt A tycker jag liksom att hon bör säja B.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Morgan, mamman och massagen.


I senaste specialnumret av Föräldrar & barn (ingen av de tidningar jag samlar i årsnumrerade mappar) finns en intervju med Rapportchefen Morgan Olofsson och, på ett hörn, hans fru Joey Abraiyte.

Den handlar om spädbarnsmassage. Morgan Olofsson masserar sin tioveckorsson. Det är inget konstigt. Det är så klart bara trevligt – för Morgan och förhoppningsvis för barnet. Reportern verkar dock ha kommit till mötet i tron att det hela skulle kännas väldigt onaturligt. Dock kan hon lugna både sej själv och andra:

Det lustiga är att det känns lika naturligt att se honom utföra babymassage som att berätta om miljö, politik och brott på SVT.

Reportern har också en förklaring till varför hon inte tycker det är det minsta onaturligt att se en nyhetschef som tycker om sitt barn:

Babymassage är också en form av kommunikation visar det sig. Den är ordlös men väl så talande.

Så långt inget konstigt alltså. Morgan tycker om sitt barn och reportern tycker inte att det är onaturligt att han gör det, eftersom han är van att kommunicera.

Det konstiga är vad Morgan säjer sen. Läs gärna följande citat två gånger:

Jag fick fotmassage av min mamma ända från jag var ungefär 20 år till jag var över 40 år. Det var helt underbart och gav en mycket fin kontakt.

Detta tycker jag låter betydligt konstigare än att Morgan masserar sin spädgris. Började Morgans mamma fotmassera honom efter att han flyttat hemifrån? Kom Morgan hem till mamma och slängde av sej raggsockorna och sa ”okej morsan – kör i i vind!”? Och varför slutade de efter fyrtiårsdan? Började det plötsligt lukta Fleksnes om arrangemanget?

Fast det allra konstigaste är så klart att reportern inte ställer en enda följdfråga på det när hon så uppenbart söker efter andra avvikelser i Morgans tillvaro.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lill-Babs förlossning.


Jag läser troligen fler biografier över svenska halvglömda offentlighetspersoner än folk i gemen. Det gör jag i en ständig jakt på kuriosa. I varje bok om gamla nyhetsankare eller bedagade revyprimadonnor finns en bisats, en parentes, ett tomrum mellan två rader som retar igång min nyfikenhet och mitt amatörpsykologiserande.

Lill-Babs skrev – med hjälp av mångbarnsmamman och därmed självutnämnde barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren – memoarerna Hon är jag. I den berättar hon om sin första förlossning. Sexton år, ogift, i princip ovetande om varför hon hade ett barn i magen. Efter krystvärkar och njurbäckeninflammation och tjockt fostervatten kommer då lilla Monica ut:

Och i ljuset av en stor lampa i taket får jag se henne. Men det jag ser är egentligen bara navelsträngen. Jag hade ju hört ordet, och för mig var en sträng en sträng, en sorts tjockare tråd. Plötsligt ser jag en tarm!

Jag tänkte på när mormor stoppade korv.

Jag är själv inte särskilt äckelmagad så det är inte så att jag sitter och mår dåligt när jag läser. Det är snarare en sorts förvåning som väcks i mej. Varför berättar Lill-Babs det här för mej? Vem är målgruppen? Är samma människor som intresserar sej för Simon Brehm och Itsy bitsy och Annie get your gun intresserade av Lill-Babs opåkallade matassociationer?

Egentligen förstår jag så klart. Lill-Babs vill visa att hon är en vanlig människa, och dessutom den kanske oskuldsfullaste barnföderska sen mor Maria. Det är ytterligare ett led i en strategi som lades upp på femtitalet: att i varje del och hela tiden och oavbrutet visa vilken jordnära kroppsdoftande matmor Lill-Babs är.

Men samtidigt gissar jag att en stor del av Lill-Babs publik vill ha henne ansiktslyft, solbränd och käckt vitaminknaprande. Visst, hon är ju fortfarande mamma, men jag inbillar mej att den sortens publik gärna blir besparad detaljerna.

Sedan kom de och tryckte på magen och skulle ha ut efterbörden, och då trodde jag att det var en tvilling som kom.

De visade mig moderkakan. Köttfärs! tyckte jag.

Det var längesen jag läste nåt som jag hade så svårt att ta ställning till. Får dessa partier Lill-Babs att framstå som mer oskuldsfull eller mer köttslig? Mer eller mindre effektsökande? Jag vet inte. Det går att se texten från så många håll. Och jag har egentligen inte tid med det här. Jag är instängd i Lill-Babs egen spegelsal och kommer inte ut.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Weise och den välutrustade dvärgen.

Fick en mejlfråga från Liv Strömquist om huruvida Arne Weise nånsin gått på bordell. I min värld ett normalt mejl en smutsgrå januaridag. Jag gick direkt till källan – Weises memoarvolym I blickpunkten – och fann även följande överflödiga information som jag nu i min tur delger er:

Vid Kungsportsbron stod en dvärg och spelade fiol. Han såg ruskig ut. Bland kamraterna på Hvitfeldtska läroverket gick vilda historier om fiolspelaren. Han skulle ha en enorm manslem till den lilla kroppen. Den skrämde han förbipasserande damer med. Sas det. […]

Mitt första försök till samlag blev en katastrof.

Vissa unga damer hade rykte om sig att vara frigjorda. Enligt ”experterna” bland oroliga tonårsgrabbar var de ”görkåta”.

En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty så frigjord var hon nu inte att hon hade velat ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt mål till dess hudsträngen mellan ollonet och förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont.

Förödmjukad och blodig lomade jag hem.

Några år senare bor han i Milano, där han strax lär sig identifiera en bordell och köpa sin kärlek för lire.

Jag vill understryka att det alltså är Arne Weise som berättar detta. Djur-Arne, Jul-Arne, Pensionärs-Arne, Trevlige Glad-Arne Med Leendet. Varför han gör det är en fråga för psykologin, att han gör det gör mig lika delar munter och illa till mods.

Kanske vill han vara role model för unga tonårsgrabbar av idag (eller igår, boken kom 1995) och berätta att även han, Arne Weise, har stått där med sönderskavd lem. Kanske vill han bara ha uppmärksamhet den här gången också.

Jag vet att jag ställt den här frågan förr i samband med Weises memoarer: varför, Arne? Vad vill du säga mig?

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons Ett hål i mitt hjärta 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

– vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det säjs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

– vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sej medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sej fram genom tuppruskning? Tänker han sej att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt – i den mån han är ett sanningsvittne – att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kalsingar och lyxporr.


1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste trettio åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mig att behöva säga det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten – som naturligtvis är dyngrak – tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra – underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

– Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]