En man med ett skägg

Tag: nöjesfält

Marknadsvarietéekonomi.


Man kan ha många synpunkter på porrbranschen – jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring – men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.

Pionjärerna inom alla medier är alltid – alltid! – den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.

Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dej ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.

Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.

Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.

Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.

Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.

På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter – som var forat för naken hud innan vhs och Internet – ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej – för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa – så begick man ett lagbrott.

Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.

I boken Bland strippor och fakirer: Den svenska marknadsvarietén söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana – enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) – som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:

När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)

Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. ”Lilla Havsfrun” och ”Våren”. Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och – Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.

Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad ”Kåtbomben Venusmattan” (”ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem”) och ”Banantricket” (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).

Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornograferna har alltid lett utvecklingen framåt.

OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Apkvinnan.


En av de stora hetsdebatterna under det senaste decenniet har riktat sej mot vad Jan Malmsjö kallar [doo:kusåpor] och andra belackare kallar ”förnedrings-tv”. Som så ofta har klassperspektivet varit påtagligt; kvinnor med kiselimplantat och snubbar med tribaler från småstadens arbetarklass har visat upp sej i all sin skröplighet i teve, medan folk med akademiska titlar och innerstadslägenheter har brett ut sej i spalterna om hur dåligt dessa Grums- och Flen- och Hjobor har mått.

Vara hur det vill med den saken; offentlig förnedring var inget Adam Alsing uppfann. Så länge det funnits tid för människor att göra annat än att jaga mat och ligga med varann, har det funnits figurer som visat upp sej eller visats upp som underhållning.

I den fascinerande essäsamlingen Orienterarsjukan (2001) berättar författarna om apkvinnan Julia Pastrana. Hon föddes med abnormt stora käkar och var från topp till tå klädd med pälsliknande hår. Född i Mexiko på 1830-talet togs hon till New York i tjugoårsåldern, där en läkare raskt konstaterade att hon var 50% människa och 50% orangutang (och möjligtvis ”all a cop”).
Pastrana gifte sej med sin tids Brinkenstjärna, impressarion Theodor Lent, som visade sin kärlek genom att skeppa runt sin fru och visa upp henne på cirkusar och tivolin. Hon fick bära klänning och dansa lite, ungefär som hennes påstådda halvsyskon aporna får göra på vykort. Julia Pastrana födde sitt och Lents barn, drabbad av samma märkliga syndrom som sin mor. Både hon och sonen dog snart efter förlossningen.

Där andra nyblivna barnlösa änkemän hade gråtit och ordnat en värdig begravning, såg Lent tillvaron ur ett mer praktiskt perspektiv. Istället för att gräva ner sin fru och sitt spädbarn, lät han stoppa upp dom hos en rysk konservator. Kanske för att slippa anklagelser om att vara hjärtlös, spenderade han mycket pengar på att ge sin familj en uppstoppning i absolut toppklass.

Lent insåg snart det fina i den nya kråksången: nu kunde han visa upp både fru och son – utan att behöva dela med sej av pengarna till dom. Där han tidigare varit tvungen att slänga till Pastrana en och annan banan, kunde han nu låta alla inkomster glida rätt ner i fickan. Och faktum är att den döda Pastrana med barn drog ännu mer folk än den levande utan.

Dom fraktades från marknadsscen till marknadsscen, där människor glatt stoppade en slant i handen på Lent för att se dessa avvikande anatomier. Långt efter Lents död visades mumierna upp: under andra världskriget var dom i Sverige på turné, 1959 såg 700 000 besökare dom på en lantbruksutställning i Norge (exakt vilken kopplingen mellan skördetröskor och apmänniskor var står skrivet i stjärnorna) och så sent som 1973 visades apmänniskorna upp i svenska folkparker på turné arrangerad av Björkmans tivoli. Enligt odefinierade källor drog dom lika mycket folk som Lill-Babs och Thore Skogman.

Nu hade dock begreppet ”etik” trängt sej in i det mänskliga medvetandet. Hälsovårdsmyndigheten i Hudiksvall hörde av sej till justitieminister Geijer och visningarna stoppades.

Efter diverse turer hamnade till slut statyerna på ett norskt tivolilager, där de stals. Bebisen kastades i ett dike och åts upp av möss. Pastrana hittades så småningom i en husvagn, utan arm och utan klänning men i övrigt intakt. Hon togs till Rettsmedisinskt institutt i Oslo, där den svenske medicinhistorikern Jan Bondeson hittade henne och började rota i hennes bisarra öde.

Pastranas änkling, Teodor Lent, gifte för övrigt om sej. Med en skäggig flicka från Österrike. För att kunna slå mynt också av den rena och självuppoffrande kärleken döpte han om henne till Zenora Pastrana och hävdade att hon var Julia Pastranas syster.

Och ja, även hon fick visa upp sej på cirkus. Bland annat fick hon rida lite barbacka på en häst medan publiken jublade.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Barnföräldrar! Se hit! Har ni tröttnat på karuseller och Pippi Långstrump och vilda djur? Då är detta ett erbjudande för er!

Kör så långt ni kan ut i obygden och ta sen av till höger. Där ligger numera Dinoland. Som alla vet låg det tidigare vid Röstånga – i en annan lagom utvecklad del av Skåne – men sen snart ett decennium är det till Åstorp man ska ta sej om man vill njuta av 32 skräcködlor i tvättäkta skumplast, alla målade i samma neongröna nyanser.

Tyvärr är cirkusskolan inställd i år. Och tyvärr hann dom göra affischerna innan clownerna lämnade slutgiltigt återbud.
Tisdagar är familjedag. Till skillnad från veckans övriga dagar, då föräldrar och barn rimligen får gå på varsitt håll.
Som liten besökte jag Dinoland där det låg från början, på nåt som hette Konga ö i mitten av ingenstans. De hade en attraktion som förbryllade mej redan i prepuberteten. Efter att man tittat på dom 32 lagom välgjorda dinosaurierna och lyssnat till deras vrål från i träden upphängda högtalare, fanns ytterligare en sak att beskåda.

I slutet av den snitslade banan stod två störar. 2 meter och 42 centimeter upp låg en tvärslå. På en skylt stod: ”Så här högt hoppade Patrik Sjöberg i friidrotts-VM 1987″.

Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig om natten och undrar vad fan Sjöberg har med triceratopser att göra.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det är egentligen ingen direkt hemlighet. Liseberg nämner det själv på sin hemsida, liksom diverse sajter om Göteborg och dess historia av glädje, nöje och förlustelse.

Men man skyndar förbi det.

En bisats här, en parentes där, på sin höjd ett värdeord som ”makabert”. Sen går man direkt över på stoltheter som bergochdalbanan Balder och revykungen Hagge.

Man vill inte riktigt stå för att Lisebergs status som upplevelsearena tog sitt avstamp i 23 korta människor som stod och var korta medan feskarmadamerna jublade.

Sanningen är den här: när Liseberg 1923 fick status som nöjesfält – efter att länge ha fungerat som markadsplats och idrottsbana och allmän samlingsyta – var Lilleputtlandet den stora attraktionen. Tillsammans med bergochdalbanan och charleston-orkestern den stora publikmagneten och snackisen.

Konceptet var lika enkelt som genialt: en dvärgagentur i Wien importerade från Ungern och Balkan 23 småväxta människor, kompletterade dem med 23 ponnies och – som en persiljekvist på en dagobertmacka – adderade tre babyelefanter. Grunden för en succé var lagd och given.

Sen var det i princip bara att snickra ihop kulisser till en mindre stad i skala 1:1,5 och låta detta udda sällskap resa runt i världen. På Liseberg visade de kort och gott upp ett miniliv.

Och nåt mer lockande är ju svårt att föreställa sej: 23 korta människor som traskar runt i ett minilandskap, rider på minihästar, cyklar på minicyklar, spelar minigolf, snaskar minimorötter, lägger minibrev på minibrevlådor, torkar sina ministjärtar med minipapper, läser pixiböcker och dricker sej tokiga på souvernirflaskor.

Jag vill understryka att allt ovanstående är sant, med reservation för minitorkandet och souvenirflaskorna. Den österriskiske dvärgimpressarion hette Singer och försåg åtskilliga cirkusar, särskilt i USA, med kortvuxna som skickades till världens alla hörn för att – ja, mest stå rakt upp och ner och vara korta medan människor glodde och skrattade.

Jag vill också göra klart att man på den tiden också gjorde skillnad på dvärgar (stort huvud, korta armar och ben, insänkt näsrot) och lilleputtar (proportionerlig men liten kropp). Det var oftast lilleputtar som användes som uppvisningsföremål.

Folk hade ett något enklare sinne för underhållning då. Man behövde inte pyroteknik och THX-ljud och Alexander Bard i stödkrage. Det räckte med att små människor stod upp och var små. Hoppade dom lite upp och ner hade man fått valuta för pengarna med råge.

Vill man avsluta det här triviala inlägget på ett spetsfundigt vis enligt rådande satirisk modell så kan man avsluta med att säja att Liseberg genom åren har fortsatt hålla sin pysslingfana högt: 2004 spelade Magnus Uggla succéföreställningen Best in show just där.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]