En man med ett skägg

Tag: omöjliga intervjuoffer


Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons Ett hål i mitt hjärta 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

– vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det säjs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

– vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sej medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sej fram genom tuppruskning? Tänker han sej att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt – i den mån han är ett sanningsvittne – att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Silberskys selektiva minne.


1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sej an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sej när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säjer inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säjer är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sej själv.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I, Robert.


Jag fascineras av omöjliga intervjupersoner. En packad Lundell som sluddrar om vattumannens tidsålder, en överhettad Per Morberg som skäller ut journalisten, en arrogant Wille Craaford i sin glans dagar, som drack konjak till lunch och växlade mellan att hugga på alla journalistens formuleringar och förolämpa kollegor i rublikvänliga ordalag.

Den kanske knepigaste jäveln är Robert De Niro. Tidningen Playboy – som gjort några av världens bästa intervjuer när dom inte försökt återupprätta stenåldern – jobbade i flera år på att få till ett samtal. I intervjun som slutligen kom till skott (återgivet i tidningen Prat 3/89), tittar De Niro på klockan för första gången efter tredje frågan. Det blir otaliga gånger till.

Nio gånger stänger De Niro av intervjuarens bandspelare, ibland för att få ett utbrott, ibland för att berätta poängen på sin historia. Däremellan reser han sej åtta gånger som för att gå.

Saker De Niro inte vill tala om:

* huruvida Rocky kommer att glömmas bort av filmhistorien
* huruvida De Niro tillhört ett street gang
* varför han en gång kallats Bobby Milk (”kanske därför att jag drack mjölk”)
* vem han är och var han kommer ifrån
* vem han är och var han kommer ifrån en gång till (och den här gången blir han arg)
* vilket pris berömmelsen har
* Jane Fondas kvaliteter som skådespelare
* hur han undvek inkallelse till Vietnamkriget
* filmprojektet Stolen Flowers som han vill regissera
* varför han hoppade av filmen The Goodbye Girl
* huruvida han sagt att Deer Hunter är hans största rollprestation
* huruvida han tog heroin med John Belushi
* huruvida han funderat på att skriva en bok
* att han inte gillar Bogart
* att han gillar Stella Adler (berömd dramalärare på Actor´s studio)
* varför han, Brando och Pacino gör bäst ifrån sej mot okända aktriser
* huruvida Clint Eastwood är mer stjärna än aktör
* sin dotter
* sin son
* nånting positivt om sin ex-fru Diahnne Abbot
* huruvida han ska regissera en Whitney Houston-musikal

Till De Niros försvar berättar han också några intressanta saker, bl.a. att han förberedde sej för rollen som Travis Bickle genom att simma under vatten (han föreställde sej nämligen Bickle som en krabba).
… den här texten har en fortsättning. Läs så det ryker i Människor som gått till överdrift.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.

För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.

Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som ”Grötbögen” och ”VD” och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms ”Skärbrännaren” var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.

1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna – Jan Guillou kallade honom ”pedofil” vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för ”pederast”) – och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.

2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan ”Chaplin 95-98” och ”div. magasin 80-tal”).

Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.

Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): ”Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det”.

Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om ”den barnsliga hand” som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mej till medbrottsling.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken ”Människor som gått till överdrift”. Den finns i handeln från april 2010.

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hos Slasmästaren.


Stig Claesson, Slas, var på nåt vis det tacksammaste av alla otacksamma intervjuoffer. Han vägrade konsekvent att bli intervjuad, och när han väl satte sej framför en kamera eller en journalist så var han så avig och associativ att resultatet gärna blev en orgie i ofrivillig komik.

I min favoritfilm – Tom Ahlands dokumentär om Cornelis – skymtar Slas förbi i några sekunder, men lyckas genom sin vägran att följa en rak linje i resonemanget sätta guldkant på en guldtallrik.

– Han var svår. En svår människa. Antingen tyckte han om en eller tyckte han inte om en. Han hade inga mellankänslor. Och jag är inte så förtjust i trubadurer.
– Vad tyckte du om Cornelis då?
– Som trubadur menar du? Som diktare tyckte jag om honom. Jag har inget emot trubadurer, men det är det gamla talesättet: sätter de väl igång så slutar de ju aldrig.

Läs det gärna en gång till. Det hänger inte ihop. Intervjuaren frågar ingenting om trubadurer, det är Slas själv som hela tiden kommer in på fenomenet.

En intervju i ETC från 1992 bekräftar att Slas gärna svarar på en annan fråga än den som ställts. Intervjuaren kämpar med ett intervjuoffer som är tvärt och motvalls och svarar ”jag vill inte ha några jävla bullar” när han blir bjuden på kanelbullar och, ombedd att berätta om sina resor, fräser: ”Jag har ju inte gjort annat än berättat om den där skiten. Du får läsa de där jävla böckerna”.

Enda gången Slas blir igångtriggad är när intervjuaren frågar om alkohol. Då vill Slas å andra sidan inte släppa ämnet under hela återstoden av intervjun:

– Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du… hur gammal är du egentligen?
– 22 år.
– Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
– Jo.
– Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
– Nej det har jag aldrig…
– …när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.

Och sen återkommer Slas gång på gång till Forssells tydligen helt horribla utsaga och understryker med tjocka streck hur mycket Forssell tutat i sej under arbetet. Och när han ändå är igång, pratar han om hur mycket William Faulkner (”en jääevel på att dricka!”), Ulf Lundell (”han hade två flaskor rödvin med sig som han slog i sig med en jävla fart”) och – lite otippat – Torgny Lindgren (”super så in-i-helvete”) hällt i sej genom åren.

Och engagerad av ämnet kommer han in på hur fula kvinnor blir när de super:

Dom börjar med vitt vin, sen blir det gin, och sen vet du själv… det går åt helvete. Dom blir fula som fan.

Över huvud taget kan man säja att fylla är det ämne som engagerar Slas mest. Försöker intervjuaren fråga om nåt annat blir svaren väldigt inexakta:

– Några ord om kvinnliga författare?
– Det finns många. En helvetes många bra.
– Som t.ex?
– …nja… jag kommer inte på någon. Det finns en italienska som är jävligt duktig. Men jag kommer inte på namnet.

Allra knäppast blir stämningen när Slas börjar prata om hur jävla trevligt det är på Söder, fast att det inte är så trevligt längre som det var förr, och apropå det kommer in på ännu fler kollegor:

Det är ingen idé att vara stöddig här inte. På Östermalm bor ju alla jävla … titta på Per Wästberg t.ex. Den fegaste jävla östermalmare som finns för helvete. Han skriver om Afrika vet du, men han är så in-i-helvete rädd för negrer. Vi var i Kairo tillsammans en gång, Per och jag, och han vågade sig aldrig ut på gatan. Så rädd var han.

Så nu vet vi det. Även Lars Gyllensten är för övrigt ”en sån där överlärd jävla östermalmare”. Och Bildt som statsminister avfärdar han med ”killar som gått Östra Real vet du, har jag ingen större känsla för”. Och så avslutar han hela intervjun med ytterligare en fullkomligt osammnhängande tirad:

Det fanns en påve som hette Johannes. Han sa att det finns tre saker som bryter ner en man; kvinnor, sprit och jordbruksarbete. Hur rätt hade han inte? Fortsätter du att supa, så slår spriten hårdare. Det blir alltid hårdare. Men du skall ha roligt så länge du kan.

Man mer än anar att det finns empiri bakom de orden.

För min del är det omöjligt att inte älska karln, även om jag kanske inte velat ha honom som pappa. Över huvud taget tror jag det är den roligaste intervju jag läst, undantaget en med raggarkungen Eddie Meduza i en gammal Slitz (som jag hittade!!!!) I den kommer intervjuaren hem till Eddie mitt på dagen och råkar då väcka honom. Eddie tittar frågande på honom tills han förklarat att de bokat tid för intervju. Eddie sveper då igen dörren i ansiktet på intervjuaren med orden:

Vänta här, jag ska bara tvätta rövhålet.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Idag vet ingen under femti (och nej, trots 32 fyllda räknas jag inte dit) vem Georg Rydeberg var. Fortfarande för tjufem år sen var han vad säj Erland Josephson eller Jan Malmsjö är idag: Den Störste. Den Oförliknelige. Han som läste Ringklocka ring vid apburen.

Han gjorde misstaget att inte medverka i nån barnproduktion. Det är alltid de som överlever; jag kan fortfarande förklara för min treåring vem Stig Järrel eller Sigge Fürst var eftersom de medverkade i Trolltider. Det gör både hans och min tillvaro enklare.

Däremot hann Rydeberg faktiskt göra en roll i en annan produktion som – mot alla tänkbara odds – har överlevt genom decennierna: slussvakten som fyller år i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?). Den lilla skissen till roll fick bli Den Store Georg Rydebergs enda konkreta testamente. Memento mori.

Du kan spela Hamlet två miljoner gånger på Drrramaaaten. Vill du bli ihågkommen efter din död måste du ta på dej trolldräkt eller göra actionkomedi.

Med Rydeberg är det ännu mer komplicerat. Förutom slussvakten fanns det främst två skäl att Rydeberg omtalades redan på den tiden han omtalades. Mest uppmärksammad i dom historiska annalerna är han för sitt sista officiella framträdande, som han gjorde som gäst när Viveca Lindfors (på tal om bortglömda) var huvudperson i Lasse Holmqvists (som sagt var…) Här är ditt liv 1983.

Ryktet sa att Rydeberg in i det sista vägrade tro att det inte var han som var huvudperson. Han var övertygad om att Holmqvist gäckade honom ett spratt, och att strålkastaren när som helst skulle vändas mot honom. Det gjorde den inte. Typ tre dagar senare hittades Rydeberg död i sin lägenhet.

Det andra Rydeberg var känd för var ett mycket ettrigt rykte om att han bitit bröstvårtan av just Viveca Lindfors. Faktum är att ryktet fortfarande inte är bortglömt; ett av tre ynka Rydeberg-klipp på Youtube rör sej just kring denna dentala fadäs som plågade Rydeberg i decennier.

… den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]