En man med ett skägg

Tag: pornografi

Gunilla af Halmstad bloggar …

… stod det i ämnesfältet på ett mejl som oförhappandes låg och skvalpade i min inbox. Jag får såna mejl ibland. Vänner, bekanta och folk som borde vara mina vänner men som jag aldrig fått tid att lära känna skickar tips och frågor om perifera och daterade halvfigurer i den offentliga halvvärlden (”Hur var det nu med Cornelis och transorna?”, ”Känner du till barnboksfiguren Snigge Snopp?” etc.)

Det här tipset kom från Martin Kristenson. Gunilla af Halmstad känner de flesta så klart redan till, åtminstone vi som är intresserade av gammal hederlig stripteasekonst och tycker att den moderna pornografin blivit så ytlig och sexfixerad.

Kvinnan hade lätt Sveriges bästa artistnamn efter Gonza Blatteskånska och poserade på tivoliscenerna när hon inte blev upplärd i klassisk musik av Sten Broman. Hennes fascinerande levnadssaga kan man också läsa om i Bo Sjökvists fantastiska ”Bland strippor och fakirer”.

Läs alltså Gunilla af Halmstad så länge medan jag samlar kraft för att skriva de där inläggen om Tony Curtis erektion och Anna-Clara Tidholms förstlingsverk som jag så länge planerat. Och när ni plöjt hennes strövisa minnen av Snoddas så ge er på överkursen: varietéartisten Curtelles trip down Memory Lane. (Som jag f.ö. också bör ha blivit tipsad om via Martin Kristenson – skyll på honom om ni fastnar.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare.

”Mera ur Kärlekens språk” (Torgny Wickman, 1970).

”Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna” (Torgny Wickman igen, 1973).

”Inkräktarna” (Torgny Wickman igen!, 1974).

”Jorden runt med Fanny Hill” (Mac Ahlberg, 1975).

”Justine och Juliette” (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 – och ja, det är den Harry Reems).

”Den k— familjen” (Heinz Arlach, 1976).

”Veckända i Stockholm” (Ann Mari Berglund, 1976).

”Ta mej i dalen” (Torgny ”Sjukt produktiv” Wickman igen, 1977).

”Kärleksön” (Joseph Sarno, mannen bakom ”Fäbodjäntan”, f.ö. nyss avliden, 1978).

”Monas hemliga sexdrömmar”, Charles Kaufman – nej, inte han med ”Adaptation” – 1979.

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ack du ljuva sjuttital.

Det kommer väl inte som nån chock för nån som regelbundet följer den här bloggen att jag är lite fascinerad av sjuttitalet. För tillfället fyller jag ut varje ledig tid av dygnet med research inför en bok som kommer ut i höst – Proggiga barnböcker. Därför blev vi som vi blev – och stöter längs vägen på böcker som … kanske inte riktigt skulle se likadana ut idag.

Det där med blommor och bin (tredje upplagan 1974) gavs ut via RFSU och var tänkt som studiematerial i skolans sexualundervisning. Den är saklig, rättfram och helt renons på krusiduller. Den är också väldigt sjuttital (inte bara för att den ser ut som ett paket statliga gula Blend). Och väldigt dansk.

Författaren och läkaren Bent H. Claësson skrev också en sexualupplysningsbok för mindre barn, Elle belle bolle (ung. Ole dole knulla), men den godbiten sparar jag till höstens utgåva. Så länge kan ni ta del av ett antal beskrivande och upplysande bilder.







I en föreställning jag gjorde i höstas visade jag bilder från diverse sexualupplysningsböcker från min barndom och resonerade kring sjuttitalets syn på knulla, och inte minst på sjuttitalets syn på knulla och barn. Orkestern plockade fram en rytmiklåda och vi sjöng en tänkt barnvisa från ca 1976:

Nu knullar far och mor igen
Nu knullar far och mor igen
Först så går det sakta
sen går det jättefort

Nu ligger far ovanpå mor
och kissepinnen är så stor
Först så är den svullen
Sen är den jättekort

Nu ligger mor ovanpå far
För jämställdhet har vi ansvar
Och mamma är så frigjord
och pappa har somnat in

Nu ligger far med grannens fru
för tvåsamhet är borgligt ju
Och pappa är så lycklig
och mamma är depressiv

Nu skaffar mor en annan karl
och sätter sedan in pessar
så slipper hon fler ungar
som kräver en massa svar

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Någon gång i prepuberteten får pojkar lära sej att det är väldigt viktigt att ha ett rejält stycke kött i grenen. Andra pojkar hjälper en gärna till insikten, ofta de pojkarna som råkat pubertera något tidigare eller som inte går i ens klass och alltså inte har nån anledning att visa vad de själva besitter.

Får man tro dessa pojkar – vilket det inte finns några synbara skäl att göra; samma figurer brukar också hävda att matteläraren är pedofil – frågar jordens damer inte efter något annat än centimeterantal när de väljer sina partners.

Pojkarna i fråga får en del uppbackning också av expertisen. Kändissexologen Malena Ivarsson, känd för åttitalets tevepublik via teveproduktionerna Sköna söndag (ett ”kvinnomagasin”, som alltså handlade om flärd, krukväxter, stickning och G-punkten) och Fräcka fredag (ett erotikmagasin, som alltså innehöll en dekor bestående av tygkukar samt en levande haremseunuck, och som gästades av sin tids sexkändisar, bl.a. den italienska porrstjärnan/ parlamentsledamoten Cicciolina och barnprogramsfiguren Ulla-Bella), får ofta frågan i sina rådgivningsspalter.

Malenas återkommande svar är att nej, längden har ingen betydelse – det hänger på tjockleken.

Vilket säkert är lugnande för dem med penisar formade som snusdosor, och inte ett dugg lugnande för nån annan.

En SIFO-undersökning 2008 visade dock att för merparten av svenska kvinnor är styvnaden viktigare än storleken. Det vill säja att merparten av svenska kvinnor greppat penetrationens förutsättningar. Ett statistiskt faktum jag inte riktigt vet vad man ska göra med, är att en specifik grupp kvinnor svarade att mängden lem trots allt är viktigare än att den alls fungerar: kristdemokrater.

29 procent av de kristdemokratiska kvinnorna framhåller storleken, endast 28 procent hårdheten. Bland övriga kvinnor håller 8 procent på storlek och 53 på hårdhet (AB 7/2 2008).
Frågan om verktygets storlek har sysselsatt noblare figurer än både högstadiekids, Malena och högerkristna. Om den engelske kungen Karl II (1630-1685, till höger på bilden) diktade en samtida lord, givetvis på ett mycket förfinat och höviskt sätt:

Ej blir hans höga lusta alltför ansträngd
Hans spira är ju av precis hans kuklängd

(Spiran till vänster på bilden.)

Så blev Karl II också far till fjorton barn. Eller rättare sagt: han erkände faderskap till fjorton barn. Dock råkade han aldrig befrukta just sin egen hustru, Katarina av Braganza. Allt sköttes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.

Eventuellt ska man dock ta uppgiften om Karl II:s mandom med en nypa salt. Den kom från hans älskarinna Barbara Villain av Castlemaine, som verkar ha haft en viss fixering vid just penisar. När mumien efter en trehundra år gammal biskop hittades och uppvisades i London, bad hon att få vara ensam med liket. Kyrkvaktmästaren kunde därefter konstatera att det nu satt bitmärken där biskopsstaven fordom suttit. (Allt utfördes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.)

… nu inser jag att jag skrivit nån spaltmeter utan att komma till saken, det vill säja John Holmes sak. Det blir lätt så när ämnet engagerar. Vi återkommer till porrens svar på Ulf Brunnberg när tid (och inte minst plats!) finnes.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bondskt, mustigt och skabröst.


Fula visboken är en vetenskaplig antologi sammanställd av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och visforskaren Christina Mattsson. Det är alltså inte fråga om nåt pornografiskt eller snaskigt, utan om en ren dokumentation av visor som traderats i drängkammare, på logement och så fort prästen varit utom synhåll.

Somliga av visorna – och fler därtill – sjöngs in av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på den klassiska LP:n Folklår, som Konsum på sin tid vägrade distribuera pga det pornografiska innehållet (de fortsatte dock att sälja herrmagasin).

För oss med lite enklare sinne för humor är det bitvis en fröjd att läsa. Det är väldigt folkligt. Jag såg en gång Bengt Sändh sjunga snapsvisan om Sjöbloms dass i teve. Han introducerade vers 2 med att varna för att den var ”lite ekivok”:

När kukarna stå som hammarskaft
och fittorna rinna som hallonsaft
Ja, då är det vår
– Se upp där inne! Nu kommer den!
Ja, dåååå är det vååår!

Annars kan man konstatera att populära figurer som Pablo Fransisco eller Petra Mede antagligen skulle ha gått hem även för hundra och tvåhundra år sen. Snusket är väldigt explicit och oneurotiskt. Det är många kukar som liknas vid olika styva föremål i naturen, många kuttor som rinner och dryper och grinar och flinar.

Intressant är att många visor uppenbart kommer från en tvekönad miljö. Man föreställer sej gärna att snuskfaktorn är som högst på båtar och regementen där karlar kan gå runt och vara primitiva utan att störas av kvinnors krav på civilisation. Men många visor beskriver könsakten ur bägges perspektiv:

Och flickan börjar känna
emellan gossens lår
– Vad är det för ett oxehorn
som här emellan står?

– Det är väl inget oxehorn
fast att du tycker så
Det är den bästa fålan
som finns på far mins gård

Och gossen börjar känna
emellan flickans lår
– Vad är det för en enebusk
som här emellan står?

– Det är väl ingen enebusk
fast att du tycker så
Det är den bästa källan
som finns på far mins gård

Och är din fåla törstig
så vattna’n i min damm
Och tar du av han grimman
så går han längre fram

Kvinnorna är sexuella subjekt som inte tvungetvis retas och lockar och inte tvungetvis behöver övertalas, utan som initiavtagande uppskattar köttsamban:

När du kommer på min buk
juckeligreina
tar du fram din tolv tums kuk
emellan beina

När du är emellan lår
juckeligreina
får du allt se hur taskan slår
emellan beina

Och när du har pumpat kuttan full
juckeligreina
så tag i röven och stjälp omkull
emellan beina
Juckeligreina emellan beina
Tjilivilivppan boj hurra!

Och mer än en visa beskriver hustrur som tröttnat på sina makars sviktande prestationsförmåga och som därför med gott samvete går och lägger sej med knektar och husarer (som genomgående beskrivs som särskilt potenta).

– Jag tror att satan rider dej,
sade bonden
– Ja, rider han mej, så bor han i dej,
för att du så lite gängar mej,
svarade bondens hustru

Andra visor vittnar, mitt i sin frispråkighet, om en sexualmoral vi eventuellt har gjort oss kvitt. ”Tre pigor på Kinnesta gål” får besök av ”tre djäknar” som, efter vad jag förstår, våldtar dem. Mot slutet av visan är det pigorna och inte djäknarna som blivit dömda för fördärv:

Och när nu dagen på himlen blev ljus,
hej visp upp i knappen!
så stodo tre horor och torkade sin mus
för de var stuckna på lappen
och runkade på busken
för bullerumbum fallallerilej

I en annan visa är det tre sjömän som förgriper sej på tre jungfrur. Sjömännen straffas visserligen genom att sjökapten låter dem smaka daggen, men tröstar sej i slutstrofen:

– Snart bliver vårt ryggskinn helt igen,
men flickan får aldrig sin mödom igen
Sjung hopp faraderalla sin mödom igen

Festligast är de hädiska visorna – ”jungfru Maria var helig och kåt”, ”Israels barn hade kukar små” – och den bildrika historien om hur den store och starke gossen hämnas på polisen som avbryter omfamningen med en ung och fager flicka:

Han kokade en soppa på kuttan av ett bi
och lade femton tuppkukar och stånkanpulver i

I stadens alla brunnar han hällde sin mixtur
och snart så märktes verkan på människor och djur
På varje gammal kärring och varje gammal märr
stod kuttan våt och slaskig och alltid uppå spärr

Resten av visan kan ni säkert: priset stiger på ljus, ”prosten stod på torget och slog en stilla runk” och till slut spikas ”en kutta och en kuk” upp på rådhusporten där allmänheten för en, förhoppningsvis överkomlig, penning kan göra sej av med byxklådan.

Jag vill än en gång understryka att det hela är hämtat från en vetenskaplig skrift.

Tommy Nilsson var inte först (även om han veterligt är den enda som har sjungit om att knulla med just Malin Berghagen). Så länge folk har jufsat har jufsandet benämnts och besjungits.

1800-talets förljugna skönandar till folkkulturbevarare – bröderna Grimm i Tyskland, Richard Dybeck här – hade en tendens att censurera, i sin fåfänga jakt på den ädla sunda ursprungliga folksjälen. I gamla uppteckningar har åtskilliga verser ersatts med korthuggna kommentarer: ”otryckbart”, ”olämplig text” etc.

Vad af Klintberg och Mattsson gjorde – boken är från 1977 – var naturligtvis en angelägen och vetenskapligt hederlig kulturgärning. Utan dem skulle få av oss använda ord som ”tolvtumskuk” och ”knektemansräl” på daglig basis.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Skäggets bästa fräckisar.


Teveserien med ”skäggen”
, det vill säga sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.

Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.

Skäggets bästa fräckisar var den första av de senare. Två uppföljare blev det plus Skäggets bästa snapsisar och Skäggets bästa matisar.

Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna, knapplösa knull och Ulf Lundells dröppel.

Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.

Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).

Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”

Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.

Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
– Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
– Jompa Jompa!
– Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
– Fel hål, svarade överstyrman.

(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)

Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.

(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)

Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.

(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)

En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
– Slog han er?
– Nej, han sparkade till mej.
– Var sparkade han er då?
– På Kiviks marknad.
– Jaa, det förstås, men var?
– Mitt på nöjesfältet.

(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad på fittan.)

En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säjer sej heta ”Bäääärtil”.

(Skämtet: att en kvinna har legat med en get.)

En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.

(Skämtet: att en bonde har legat med en gris.)

En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.

(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)

En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.

(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)

Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sig:
– Det var värst vilken stor torva syster har.
– Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.

(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)

En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.

(Skämtet: en våldtäkt.)

En man beklagar sig: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.

(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är horor. Men jag är inte riktigt säker.)

På nåt vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.

På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sig för goda för misogyna fittvitsar.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet ” – Byn”. Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

Så fortsatte vägen från Byn – skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst – handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

– Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

– Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

– Våldta mig, sa flickan.

– Vad sa du???

– Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

– Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

– Tänker du gå, frågade hon.

– Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

– Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

– Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

– Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

– Jag är oskuld.

– Det säger väl alla, sa jag.

– Men det är säkert att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

– Du får ta min oskuld, sa hon.

– Det säger du bara för att få anledning att slåss …

Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

– Men du måste lova en sak först, sa hon.

– Vad då?

– Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

– Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

– Vad skrattar du åt?

– Du sa ”släng hit den”.

– I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

– Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.

Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet ”störtkruka”? Eller att Henning bär sportmössa?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tysksnusk.

Vi flyttade till nytt hem för två månader sen, så med andra ord stod jag idag och tömde några flyttlådor. Glad som en speleman blev jag när jag hittade följande cd-omslag:

Min tyska är rostig, för att inte säja igenrostad, men jag kan tillräckligt för att förstå att detta är det musikaliska mötet mellan Ole Söltoft och Johnny Bode på ett bayerskt operationsbord. Frejdig umpa-umpaporr när den är som mest frigjort orakad.

Må så vara att ”In einer Gletcherspalte” (”I en glaciärspricka”) eller ”Ich bin ein Imker und suche Beinen” (”Jag är en biodlare och söker bina”) inte så låter så väldigt vågat, men ställda bredvid titlar som ”Wenn der Busen meiner Frau” (”När brösten på min fru”), ”Die Stripperin (”Strippan från Hinternsee/ baksjön”)och ”Leck mich am Arsch, Marie” (som jag knappt törs översätta) sätter de onekligen igång associationerna.

Jag har aldrig hört låtarna eftersom jag aldrig ägt själva cd:n. Omslaget stal jag nämligen – och här kommer den roligaste poängen i det här inlägget – på IKEA. Den stod liksom bara och väntade i nån Billy-hylla i ett exempelhem.

Ni förstår det roliga va? Den folkhemska möbelkrängaren skyltar med germanska slipprigheter!

Vilket är märkligt, eftersom jag förutsätter att Kamprad kan sin tyska.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.

Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som ”Nya Skratte”.

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Och vadå nya? Fanns det en gammal Skratte som betraktades som något förlegad?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan – eller motsvarande – hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, pga bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Marknadsvarietéekonomi.


Man kan ha många synpunkter på porrbranschen – jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring – men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.

Pionjärerna inom alla medier är alltid – alltid! – den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.

Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dej ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.

Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.

Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.

Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.

Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.

På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter – som var forat för naken hud innan vhs och Internet – ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej – för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa – så begick man ett lagbrott.

Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.

I boken Bland strippor och fakirer: Den svenska marknadsvarietén söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana – enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) – som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:

När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)

Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. ”Lilla Havsfrun” och ”Våren”. Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och – Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.

Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad ”Kåtbomben Venusmattan” (”ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem”) och ”Banantricket” (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).

Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornograferna har alltid lett utvecklingen framåt.

OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]