En man med ett skägg

Tag: povel ramel


Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.

Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]

Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]

Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan

Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En av de teser jag med störst emfas försöker spika in i den här bloggen är att jag är gubbe i förtid. Ibland måste jag hejda mej själv och fråga mej försynt om det där inte bara är en image. Jag menar, jag håller mej trots allt någorlunda up to date med vad som händer även på dagens tevefront, det händer att jag läser böcker utgivna på 00-talet etc.

Men pro-gubbelistan är så mycket längre än contra-spalten:

1) innan jag fyllde tretti hade jag både njursten, diskbråck och hemorrojder

2) när jag en gång gick och lyssnade i mp3-spelare (se där – uppdaterad!) frågade min vän och kollega Ola Norén om jag lyssnade på Sean Paul. Detta var år 2002, när den jamaicanske dancehall-artisten hade en jättehit – ”Get Busy” – som vi dessutom tvingades spela dagligen i P3. Min förvirrade motfråga var: ”Sartre?”

3) när jag för tio minuter sen satt och slösurfade på Badlands.se blev jag alldeles själaglad när jag såg följande omslag:

Jag reste mej då till halvsittande i skrivbordsstolen och skrek: ”Wow! En ny fräsch Povel-samling!”

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Memoarer med finurliga titlar.

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: Här är ditt lik, Moster Olof, Röriga rummet (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) – och Yr eunuck åsså en me´ stålar.

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på ”Fyra bugg och en Coca-cola”. Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han – apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna – att ”jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare”) i boken som givetvis behäftats med titeln Ord och många visor.

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till Alla rosor ska inte tuktas (Anna-Greta Leijon), Så tänkte jag (Ingvar Carlsson) eller – lite mer otippat – Resan mot Mars (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dem till Schein.

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: Gösta Bernhards saga. Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen ”det blev succé – igen!”

14) Povel Ramel: Följ mej bakåt vägen. Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, ”Följ mej bortåt vägen”, som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln Som om inget hade hänt är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: Här är mitt liv. Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: Guld och gröna planer. Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: Hylands album – ett glatt liv i glada bilder. Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland – en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet – ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken Lek med Hyland och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg – han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: Tyg och otyg. Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.

9) Anders Gernandt: Hästminne. Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: Björnkramar. Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson – f.d. polischef och landshövding – så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta Björntjänster.

7) Bengt Bedrup: Torra fakta. Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: Kvartingen som sprängdes. Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.

Titeln – syftande på Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes – är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet ”kvarting”. Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi – den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna – och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: En crossad dröm. Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: Krantz från glädjevården. Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (de andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att ”Krantz från fattigvården” kommit, svarar sjuklingen ”ställ den i farstun, jag är inte död än”. Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga ”glädjevården” skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: Musikant med brutet gehör. Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär. Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan ”musikant” och ”soldat”, och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: Sidor till kaffet. Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet Skivor till kaffet, ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar – det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together…

1) Robert Wells: Mitt liv som komphund. Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar – och vill – det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar Yr eunuck åsså en me´ stålar. Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund.

Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns Hyss och allvar med Glenn Hysén – en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina ”hyss”, men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag cyklar ibland förbi en affisch med Lars Demian och känner genast en irritation springa över ryggraden.

Inte för att han sjunger nåt slags Brel/Brecht/Waits-pastisch med mycket brännvin och strippor och samhällskritik formulär 1A. Jag är ganska härdad mot genren och känner en viss klockarkärlek.

Inte heller för att han sjunger precis som Lasse Berghagen. Jag har ganska hög gubbtolerans.

Utan för att han sagt en av de mest irriterande saker jag hört nån säja.

Det var i nåt musikprogram för fem-sex år sen. Demian var grupperad runt ett bord med tre andra snubbar som påstods verka i samma genre: Stefan Sundström, Winnerbäck och Johan Johansson.

Johan Johansson – som jag håller för en intelligent karl med humor och integritet, inte bara för att han skrev ”Jag vill bara dansa” mitt under den svenska punkens brinnande ta-ställning-våg – framhöll Povel Ramel som ett geni och Sveriges bästa textförfattare. Med all rätt. Så klart. Det bör ju räknas som en objektiv sanning.

Demian rynkade chansonnäsan och utbrast: ”Skojar du? Sveriges bästa MODERATA textförfattare!”

?!?!?!?!?

Få saker retar mej mer än vänsterns självgodhet. Jag råkade läsa en Svenskan-intervju med Jan Guillou idag där han berättar att toleransnivån är mycket högre hos östermalmssocieteten än södermalmsbohemerna. Och är det nån som vet hur det är att vara vänster och intolerant så är det ju Jan Guillou.

I Demians förkrympta nyproggvärld, där man tror att man på allvar utmanar nån när man sjunger lite förpliktigande om H&M och Bindefeld, hör kvalitet och politik ihop. Du kan inte skriva nåt tänkvärt och träffande om du inte tycker som jag.

Med Demians tunnelseende är man automatiskt moderat om man hellre väljer att sjunga om livets glädjeämnen, naturbarn, gräsänklingar, lingonben och den gyngande vägen till Curacao än om hur full man vill bli och hur dumma i huvet direktörer är.

Jag står själv till vänster om nåt slags mittstreck. Jag tror att samhället bör förändras, och jag tror samhället ska tolkas efter klass-, genus- och etnicitetsmodeller. Jag tycker illa om rovgirighet på människor och natur. Jag tycker krig är dumt även när det utförs av israeler.

Fast mycket mer än jag nånsin skulle gilla Lars Ohly gillar jag Povel Ramel. Povel Ramel bedrev under sextio år i nöjesbranschens zenit ett krig – ett spralligt krig, ett valsande boogie woogie-krig, ett krig med piano och blommiga små hattar – mot fördumning och stelbent dogmatism, men framför allt FÖR fantasins förlösande kraft och musikens möjlighet att förena.

Povel Ramel fick ett folk som älskar att beskriva sej själva som jantelagslydande lutheraner att vallfärda till ett dragigt cirkustält för att se tjuvar jaga poliser och Martin Ljung leka sjörövare.

Oavsett vilket parti Povel Ramel la sin valsedel på – något han för övrigt såg till att vara tyst om – så gjorde han fan så mycket mer för att förbättra samhället än vad Lars Demian tror sej göra när han sjunger för några förvirrade gamla bolsjeviker på Röd dag i Karlshamn.

Därför blir jag irriterad när jag ser den där affischen.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]