En man med ett skägg

Tag: progg

Vem låg med vem i Tältprojektet?


Ett av de Hej domstol!-inslag jag helst minns är den långa, namnstinna spekulationen om vem som egentligen låg med vem i Tältprojektet. Det är mej en djupt känd glädje att ägna minuter av public service-tid åt toksmala resonemang.

Lärde sej en enda av den förmodade publiken av sjuttonåringar vem den gamle saxofonisten Christer Boustedt är, så kan man t.o.m. beteckna inslaget som infotainment.

Upprinnelsen kom utifrån Marianne Lindberg De Geer-dokumentären Jag tänker på mig själv och vänstern, i vilken hon intervjuade gamla reskamrater från Tältprojektet 1977 om den där Magiska Sommaren då ett gäng fria teatergrupper och lösa frifräsare inom kulturvänstern åkte land och rike runt med en fyra timmars pjäs om den svenska arbetarrörelsens uppgång (=den socialistiska väckelsen på 1880-talet) och fall (=sosserevisionisternas svek mot den sanna socialismen).

Michael Segerström var med och ville gärna minnas ”knullandet”:

Detta var innan AIDS tid. Alla knullade som kaniner med varandra.

Detta späddes sen på med att filmen om Tältprojektet (Tältet – vem tillhör historien?) släpptes på dvd. Som film betraktad värdelös; man önskar en dokumentation av det storslagna musikteaterprojektet och får istället 1977 års samhällsanalys utifrån innehållet i pjäsen. Istället för storslagna körer, dekorer och masscener (som det ju faktiskt rörde sej om), får man tidstypiska bilder på sparkade jobbare i blåställ och fabriker i motljus, som försöker vara en förlängning av dom resonemang som förs i själva föreställningen.

Men Sven Wollter är så klart med i det nyinspelade extramaterialet. Han ville också gärna dra sej köttsvärdsrastandet till minnes:

Sen var det en massa intriger inom kärleksbranschen och man visste ibland inte vem som sov i vilken husvagn och såna saker. Men vad var att vänta?

Utifrån detta försökte vi sen lägga ett pussel. Vi visste att Anki Rahlskog (a.k.a. Gudrun i Kurt Olsson) och Hasse Mosesson (nyss sparkad från På spåret eftersom han är så förknippad med ICA-Stig) var ihop under Nationalteatern-åren.

Och likaså Med Reventberg (Undis i Ronja Rövardotter) och Hans Wiktorsson (Arne hos Kurt Olsson).

Och Sonja Lund – mamma till Regina – dejtade Håkan Wennberg, som sedermera regisserade det mesta Kurt Olsson-relaterat.

I övrigt var fältet fritt för spekulationer. Nog tänds en särskild glimt i Wollters ögon när han pratar om Eva Remaeus? Kan man tänka sej att Totta Näslund gick fram som en jordfräs? Valde han i så fall bland sina egna – göteborgstjejerna i Nationalteatern – eller tog han tillfället i akt att kolla upp vad skånska Musikteatergruppen Oktober eller stockholmska Narren hade att erbjuda?

För säkerhets skull ringde Ola upp Michael Segerström för att dubbelkolla. Denne ville, av skäl vi aldrig får reda på, inte riktigt medverka. Och då gav Ola honom ändå chansen att bara svara med tystnader och harklingar.

Inslaget mynnade i alla fall ut i en sång med text av undertecknad. Valle komponerade, och petade in den vackra moogslingan från föreställningens ”Vi äro tusenden” som mellanspel.
Det här är humor för mej. Pyttepyttesmalt, kvasiakademiskt och helt klart integritetskränkande.


Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem kopplade skamgrepp på Björn Granath?
Och för vem gick Totta Näslund ner i spagat?

I varje liten husvagn längs med hela Sveriges land
Låg det några proggare och pillade på varann
I en jättelik härva ifrån Ystad och opp
låg Per Eggers och Johannes Brost med fanan i topp

Michael Segerström såg sej som en kåt kanin på fältet
när han reste upp masten och stagade upp tältet
Ämnet för projektet var arbetarrörelsen
och man arbetade och rörde på sej under förförelsen

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Med vem delade Christer Boustedt den djuriska fröjden?
Och vem tog på Sven Wollter så han rosslade i höjden?

Det kan vara svårt att hålla reda på var amorös intrig
men vi vet att Kurtan-Gudrun ofta låg med ICA-Stig
och Kurtan-Arne hade Ronja-Undis som sin flamma
och han som skrev Kurtan låg med Regina Lunds mamma

Men i övrigt så kan vi faktiskt bara spekulera
med vem som Fem myror-Eva kopulera
Och vi kan bara gissa vem Uffe Dageby
fick att skrika av vällust och stöna och gny

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem tog på Marianne Lindberg, alltså senare De Geer?
Och på vem gick vem i Nationalteatern ner?

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Knutna nävar del 1.


När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av de förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I Upp till kamp! figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när de sjunger Nationalteaterns ”Ut i kylan” (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig).

I Hammarkullen lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars ”Sången om Stalin”.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat

Scenen gavs så klart en extra dimension av att de gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på ”Lär av historien”, den knäppaste låt som spelats in på svenska språket.

Till Creedence ”Proud Mary” sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien Häktet åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss.

Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: ”Det går egentligen inte att säja idag”.

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret ”Lär av historien”, kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda de än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i Vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur de lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). De besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti

Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att de har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. De älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. De gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och -fabriker, de beskriver gång på gång de som hatar dem som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister

Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. De var ju bråkstakar. De gjorde ju bråket till en livsluft. De såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att de hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och de andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av de tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar (”Hallå där bonde”, ”Rickard Dollarhjärta” m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. De lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att de skämdes håller vi som osannolikt).

Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med de vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln Stöd de strejkande hamnarbetarna, hur viktig kampen som sådan än var?

Hur ser det ut i huvet på en människa som ger ut dubbelkassetten 10 års i partiets tjänst?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan de ha trott på sej själva när de på fullaste allvar pratade om revolutionen som de snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[—]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!
En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.

Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!

22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bernt Andersson och Coca cola.


Bernt Andersson är munspelare, dragspelare, pianist, organist och gammal kommunist från Göteborg. Han spelade på sjuttitalet i Nynningen, som var det kanske allra argaste rockbandet i hela jävla arga Göteborg. Det är som att vara skäggigast i The Band eller nyktrast i pingstkyrkan.

Han var dessutom synnerligen aktiv i den politiska delen av proggen, pratade högt på stormöten, hade inflytande i musikrörelsens tidning Musikens makt och har gått till historien för att han under repitionerna av Tältprojektet lär ha sagt: ”Kamrater! Vi kan väl för fan inte rocka röven av högern med mandolin?”

Av Nynningen – som bl.a. gjorde låten ”Dom verkliga terroristerna” som handlade om att dom verkliga terroristerna inte spränger flygplan utan äger banker (vilket är en ologisk tankefigur eftersom de som spränger flygplan hursomhaver OCKSÅ är verkliga terrorister) – blev kanske aldrig nån ledande cell i den svenska revolutionen.

Det blev en nasare i ståupp som numera lär bo i Spanien (Bertil Goldberg), en Häjkon Bäjkon (Tomas Forsell) och en golfande mogenrockstjärna med hus i Mexiko (Totta Näslund).

Bernt Andersson spelar fortfarande. Jag såg honom 1996 som inhyrd organist när Hoola Bandoola gjorde sin comeback-turné. Då drack han Coca cola på scen. Nånting säger mej att Bernt Andersson aldrig gjorde det på sjuttitalet.

Då och då i livet gör man val. På sjuttitalet valde Bernt Andersson att vara förbannad på orättvisor. Han valde att bekämpa orättvisorna genom att spela klaviatur. Han valde – gissar jag – att inte stötta orättvisorna genom att dricka Coca cola. Åtminstone inte offentligt.

Nån gång har sen Bernt Andersson valt att göra ett nytt val: att dricka Coca cola – och dessutom offentligt. Antagligen inte för att på det viset medvetet stötta orättvisorna, utan antagligen för att Bernt Andersson gillar smaken av socker och kolsyra.

Jag vill understryka att allt det här bara är gissningar. Kanske stod Bernt Andersson på Sprängkullen och Hagahuset och eldade massorna med sitt revolutionära pianospel samtidigt som han hällde i sej litervis av imperialistisk förtryckarlemonad. Kanske har han aldrig bestämt sej för att absolut inte dricka Coca cola. Jag har ingen aning, jag bara gissar.

Jag vet att Björn Afzelius och Mikael Wiehe hade som policy att inte dricka Coca cola och inte skriva autografer när dom var fixstjärnor i Hoola Bandoola.

Autografpolicyn hade nog inget med förtryckarbekämpande att göra, det var bara ett sätt att understryka att de inte var rockstjärnor bara för att de spelade rock, drog fulla hus samt fick ligga. En gång gav Mikael Wiehe en liten pojke som ville ha hans autograf sitt kexchoklad istället. Det är ju bara i Wiehes huvud det skulle vara ekvivalent – papper med text håller ju sej normalt längre än kakaoblandat smör.

Så låt oss alltså anta att Bernt Andersson på sjuttitalet inte drack Coca cola. Vad vi vet är att han gjorde det på nittitalet.

Låt oss anta att en ung Bernt Andersson sagt till sej själv: ”Nä dö Bernt, nu är det änna slut på att drecka det här kapitalistpesset!”

Och låt oss anta att en gammal – förlåt, distingerad – Bernt Andersson sagt till sej själv: ”Hörrudu Bernt, nog är det la gott med en cola när man lirat trynorgel hela dan!”

Vad säjer då detta om Bernt Andersson och oss människor? Jo, att vi då och då gör val.

En dag bestämmer sej Sven-Bertil Taube för att det är tjusigt med plastrong. Sen bär han plastrong varje dag i resten av sitt liv (och antagligen också på nätterna).

En dag bestämmer sej Staffan BengtssonBästa formen för att odla ett litet trekantigt skägg på underläppen. De första dagarna går han väl själv och tycker att han ser ut som Mefisto, men efter att ha sett sej själv i spegeln tillräckligt många gånger blir han van.

En dag bestämmer sej Mikael Wiehe för att han nog är rockstjärna trots allt. Och det är ju ganska smickrande att nån vill ha ens signatur på nån snorig krogservett.

En dag bestämmer sej Bernt Andersson för att bekämpa förtryckarna. Och en annan dag bestämmer han sej för att sluta. Eller åtminstone att inte bekämpa dem så aktivt.

Jag klandrar inte Bernt Andersson för hans beslut. Coca cola är gott, och det märks nog inte på boksluten i Atlanta huruvida det druckits några burkar mer eller mindre i Västsverige. Och det är klart att det är en ganska futtig protest mot ett system att förvägra sej själv det goda systemet faktiskt frambringat.

Men det jag minns tydligast från den där Hoola-konserten 96 – förutom att Björn Afzelius var noga med att upplysa var bordet där de krängde sina boxar stod – är faktiskt att det stod en farbror bakom orgeln och sörplade cola medan två andra farbröder sjöng om att bekämpa förtryckarna.

Förutom att det tydligt understryker hur selektivt mitt minne är, så måste det väl också säja nåt annat? Frågan är bara: vad?

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Apropå 67.

Jan Gradvall skriver sant, apropå kvällens tokhajpade Birro/Marcimain-serie Upp till kamp!, i Dagens industri (jag läser normalt bara DI när jag bajsar på främmande företag, men Gradvalls krönikor och artiklar finns på www.gradvall.se).

Vad Gradvall skriver är i princip att år 1967 – det där jävla årtalet som Ulf Lundell tjatat om i ganska exakt 40 år, senast i två timmar Sommar-svammel – inte var så fantastiskt vänstersinnat, tokliberalt och vidöppet som (den fyrtiotalistiska)historieskrivningen gärna vill påskina. Några mil från Monterey-festivalen blev Ronald Reagan samtidigt Kaliforniens senator. 47 nya republikanska kongressmän – varav en pappa Bush – tillträdde.

Det påminde mej om när Ulf Lundell och Carl Bildt bägge var gäster hos Dabrowski en gång i begynnelsen. Lundell var ännu mer mumlande osäkert halvmutistisk än vanligt bredvid Mannen Med Dom Stora Glasögonen (en av dom största politiska myterna är att det är GP som blivit känd för sina monstruösa glojärn när Bildt hade minst lika stora – dock skuggade av hans gargantuanska öron).

Inte blev det bättre av att Bildt tog över hela samtalet och började prata om hur mycket han kände igen sej i boken Jack. Lundell fick nåt paniskt i dom himmelsblå, skruvade besvärat på sej, glodde ner i golvet, ångrade antagligen att han slutat supa. Dabrowski sa att Bildt antagligen var den siste hon trodde kunde relatera till Jack. Bildt såg på henne med humorlös fiskblick (en annan av dom största politiska myterna är att Carl Bildt har humor) och sa att han också varit ung på 70-talet. Visst, det kom som en chock för oss alla, men Bildt har också varit ung.

Och visst – till skillnad från Lundell var nog Bildt aldrig ”en ung rebell/ kväll efter kväll”, ”en gud som kiknade av skratt” och ”Rimbaud i min egen apokalyps”, som satt uppe ”i mitt omoderna hus/ till klockan tre varenda natt”. Bildt kan nog inte relatera till rader som

Dom sa: Ta dej i kragen
men jag gav fan i lagen
och mitt hår kom aldrig i närheten av en kam
(Dagar utan slut, 1987)

Jag tror Bildts hår kom i närheten av en kam, och gjorde den inte det kände han nog inget behov av att skriva en låt om saken tjugo år senare. Men faktum är att Bildt, GP och Lundell är jämngamla (och det är knappast Bildt som verkar äldst år 2007). Och medan andra sprang omkring på Gärdetfestivalen 71 och hällde ärtor i muggrullar (vilket man på fullaste allvar uppmanades att göra i flygbladen), gick Bildt runt några kvarter därifrån, frynte på näsan och bidade sin tid.

Ikväll börjar Upp till kamp! Jag älskade serien redan när jag första gången hörde talas om den. Jag hade velat skriva exakt den serien. Jag har sprungit barbröstad och vildögd i skogen och skrikit ”Jävla Birro!” Jag har skaffat extra kortvuxna voodoo-dockor. Jag lovar att hur serien än ser ut är det nåt av det bästa jag sett.

Men samtidigt retar det mej hur fyrtiotalistklustret kommer att få sprutt på nostalgitarmen och på diverse fyrtiotalistkontrollerade kultursidor skrika ut hur bra dom var och vilka fantastiska drömmar dom vävde. Som kommer att fortsätta vägra se alla förbehåll, alla dissonanser, alla dumheter, all förljugenhet. Som kommer att fortsätta att tro att det betyder nåt att man inte kammar sej. Som kommer att fortsätta blunda för att Bildt är en av dom och att det är deras eget fel att det aldrig blev revolution.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]