En man med ett skägg

Tag: pythonesque

Herr Gurka, Cowboysele och Kamahenk.

blogg henk bokmässa
Så här glad – och pittögd – blev jag tydligen när jag hittade ett nyutgivet Cowboy Henk-album på Bokmässan. Runt millennieskiftet gick denna belgiska serie sporadiskt i Ordfront och Galago och jag lät mig fascineras. När vi var i Belgien för några somrar sen tog vi en familjepromenad längs en skogsslinga, som visade sig vara kantad med Cowboy Henk-sidor i A1-format. Det var som ett primitivt Disneyland, men med en absurdistisk naivistisk vuxenserie istället.

blogg cowboy henk

I Belgien har dess skapare, med de helt logiska tilltalsnamnen Kamagurka (manus) och herr Seele (bild), samma status som, säg, Carl Johan De Geer här. Sen sjuttiotalets begynnelse har de varit verksamma inom bildkonst, serier, teve, radio, musik och förmodligen också jazzbalett.
blogg cowboy henk skapare
blogg henk skaparna
Cowboy Henk-serien är uppenbart skapad av människor som kan sin konsthistoria. Cowboy Henk har en tre veckors blå period, besöker museet för samtidskonst, blir jagad av polis för att han försöker sig på surrealism på tjugohundratalet och ringer upp pipan på Magrittes Det här är inte en pipa-tavla och möts av meddelandet ”Det här är inte ett pip”.
blogg henk pipe
Liksom surrealisterna, dadaisterna, undergroundtecknarna och Jag Vill Vara Farlig-gänget rotar Kamagurka och herr Seele i själens alla smutsiga skrymslen och vrår. Cowboy Henk jobbar som frisör och har glömt saxen. Istället drar han kundens hud över huvudet och målar ett nytt ansikte på huden.
blogg henk frisör

En annan gång blir han ombedd av en kvinna att smörja henne på ryggen:
blogg cowboy henk 3

Mycket är av sådan karaktär att en tonåring hade fnittrat målbrottsnervöst och skyndat sig att gömma för föräldrarna:
blogg henk pung

blogg henk telefonsex

blogg henk punghuvud
Det är inte alltid roligt men ofta konstigt. Som all annan konst och humor som försöker utmana blir det ofta sökt. Men jag har väldigt lätt för att låta mig tjusas av den popkonstiga janlööfska kombinationen av barnsligt rena teckningar och ett innehåll som vittnar om förtrogenhet med Freud, Dalí, Robert Crumb, Monty Python, konsthistoria, skräckfilmsromantik och slapstick.

Inte minst förstår man, när man inser att den här serien har gjorts sen 1981, att det finns ganska mycket att upptäcka om man tar ett aldrig så kort steg över den anglosaxiska språkbarriären. Jag blir förstås lite sugen på att införskaffa singlarna med Kamagurka en de Vlaamse Primitieven: ”Oh Sabrina, wat heb je met mijn snor gedaan?” och ”Nee, mijn lief: je bent niet te dik.” Jag gissar att det låter som om bob hund möter Frank Zappa på ett operationsbord. Förmodligen inte särskilt bra, men åtminstone som Nånting Annat.
blogg kärlek 3 1

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Godisarna.

blogg python
När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.
blogg goodies 2
The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.
blogg 1948 show
Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.
blogg young ones
Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.
blogg goon show
Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.
blogg goodies!
Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sej till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sej de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mej nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För 1025 kronor blandat roligt.


Jag var och såg John Cleese på Malmö Konserthus. Han pratade om sin onda exfru och sin karriär. Han läste innantill från en fullt synlig prompter. Han berättade anekdoter om Graham Chapman och sin imbecilla mamma. Jag har läst dem förr i diverse intervjuböcker. Han visade klipp från At last the 1948 Show, Monty Python’s Flying Circus och Fawlty Towers. Jag är övertygad om att samtliga finns på Youtube. Annars står de i min dvd-hylla.

Ändå var det en fascinerande upplevelse. Det var för fanken John Cleese som stod där, 71 år gammal, med neuroserna intakta och samma obearbetade förhållande till sin mor och sin hemstad Weston-super-Mare som suttit som en motor i ryggen på honom genom en karriär som pendlat mellan Världsklass och Likgiltigt. Oaktat om poängerna är väl prövade levererades de med den tyngd som sätter sej i kroppen på genuina gamla komiker.

Tanken gick till Schyfferts fascinerande intervju med Gösta Ekman häromsistens, men framför allt till Groucho Marx legendariska framträdande i Dick Cavett Show 1969. Iförd cigarr och golfmössa bevisar Groucho där för eventuella tvivlare att han var den roligaste homo sapiens som nånsin kommer att existera. Humorn sitter i ryggmärgen, som en obetvinglig reflex, med ett absolut gehör och hantverkarens känsla för rätt verktyg till varje tillfälle.

Det spelar ingen roll om vitsarna kommit till USA med Mayflower, det spelar ingen roll om varje pausering är klockad och inrepad, schemalagd och så långt ifrån den spontanitet man inbillar sej förutsätter humor. För det känns så.

John Cleese på Konserthuset var en trött man. Det sa han själv. Han hade annat att göra än att uppträda vid ett brofäste. Han var uttvingad på vägarna av en kalifornisk skilsmässolag som anmodat honom att pröjsa x antal miljoner till en kvinna som inte längre vill ha honom. Men allt det – det jobbiga, det bittra, det smärtsamma – stöptes om till skämt. Så skrattade vi åt Cleeses i-landsproblem, dirigerade av Cleese själv.

Framför oss stod en man som haft humor som arbete, livsfilosofi men framför allt som ständig säkerhetsventil. Hade det inte blivit galna sketcher hade det blivit galna självmordsförsök. Två saker hade han konstaterat att han hade gemensamt med sin mor: 1) ingen av dem var uppfostrade av vargar och 2) svart humor. I vuxen ålder kände han för första gången nån sorts samhörighet med sin mamma när hon i vanlig ordning gnällde om sin depression och han i irritation svarade ”men du, jag känner en liten kille i Fulham. Jag kan be honom döda dej”. Ett ljud han aldrig hört förut strömmade ur telefonluren. Hans mor skrattade.

Det händer fortfarande att man möter människor som ser humor som en lägre konstform, ett sämre sätt att formulera människans villkor, en billigare väg till kommunikation. Jag kommer aldrig att förstå dem. Det finns ingenting allvarligt som inte går att göra till humor. Och nej, man skämtar inte automatiskt bort nånting. Man skämtar lika gärna fram.

1025 riksdaler kostade det alltså att få bekräftat vad jag sen länge bestämt mej för att tycka. Det var det värt, särskilt som jag inte betalade själv. Jag undrar däremot hur såna människor fungerar som hostar upp samma summa, klär sej i sina dyraste kostymer och sen sätter sej att tugga tacos och upprepa allt gubben på scen säjer till sina kompisar. Det finns ju redan en arena där den sortens figurer tagit makten. Den heter biograf.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I den senaste i den långa raden av hela-historien-om-Monty-Python-intervjuer – dvd-boxen Almost the truth – The Lawyer´s cut – får vi åter igen anekdoterna, skrönorna, påståendena som raskt blir motsagda av nån annan. Det är en fröjd att titta på brittiska välformulerade gentlemen med de grå tinningarnas charm som lägger ut texten om silly walks och dead parrots.

Jag har hört allt men hör det gärna igen. Jag gillar att notera hur Monty Python för John Cleese har varit ömsom en boja och ömsom en trampolin, för Terry Jones själva meningen med livet och för Eric Idle några glada struttiga minnen från en påtagligt flydd ungdom.

De mest fascinerande anekdoterna handlar om censur. Särskilt Terrierna Jones och Gilliam hade uppenbara auktoritetsproblem och slogs med näbbar och klor för varje deciliter blod och varje sexuell antydan. Graham Chapman listar sina hobbies i ”The All-England Summarize Proust Competition”-sketchen: ”golf, strangle small animals and masturbation”.

BBC drev igenom att masturbationen klipptes bort, Python-pojkarna var uppe på nåt kontor och argumenterade för att alla – inkluderat BBC-chefen själv – masturberade, och Terry Jones har plockat de poänger han kunnat på att masturberandet snöptes men djurstrypandet blev kvar.

Den bästa anekdoten är den om den famösa ”wee wee”-sketchen. En sketch som jag tror skrevs av Eric Idle och som de obstinata Jones och Gilliam snabbt var framme och slogs för gentemot de förtorkade imbecilla kostymerna på BBC, alltmedan John Cleese alldeles uppenbart backstabbade sketchen genom att ta censorernas parti eftersom han tyckte det hela var barnsligt.

Det var det naturligtvis också. Sketchen går ut på att två män provar vin. Den ene tar en klunk, sköljer runt den på Bengt Frithiofson-manér mellan kinderna och gör en lång gissning utifrån bouquet och arom. Den andre svarar ”no, it´s wee wee”. Den ene tar en ny klunk ur ett nytt glas, smackar lite extra, gissar på Chardonnay – den andra svarar ”no, it´s wee wee”. And so on.

Ja, ni fattar galoppen. För gamla Python-fans är den legendomspunnen på samma sätt som det där avsnittet av Tårtan där Janos och Hilding börjar smiska Frasse med kavlar på den uppstoppade baken och alla tre upptäcker att de gillar det – ett avsnitt som lär ha spelats in men aldrig sänts.

Wee wee-sketchen lär också ha spelats in men klippts bort. Jag har själv aldrig sett den och inte ens i den enorma floran av best ofs och completes och ultimates har jag noterat den. Av berättelserna att döma var det en inspelad sketch och inte ett manus som BBC-bossarna bråkade om.

Antagligen är den bättre som legend. Jag gillar den upproriska buspojksglimten som tänds i Terry Gilliams ögon när han förklarar exakt hur dumma i huvet mellancheferna var. Ett av glasen de båda vinprovarna drack ur innehöll rosévin – enligt en lika generad som indignerad gatekeeper på den stora public service-kolossen betydde det ”menstrual urine”. Och det var sannerligen ingenting BBC stod bakom!

På samma vis tolkade de ett avhugget ben i en makaber läkarsketch som en avhuggen penis. Vilket så klart säjer en del om vilka vanföreställningar den viktorianska sexualrädslan kan leda till.

Och i vanlig ordning kan vi konstatera att censor aldrig har varit nåt hedervärt och respektingivande yrke. Bland de egenskaper som krävts – tråkighet, oförståelse och förnekande av andras sanningar – har man påfallande ofta kunnat addera också synnerligen sjuk fantasi.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers – som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna ”No hugging, no learning” med sexton år – ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

Amanda´s house – med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare – lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.

1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern – numera mest känd som Drrramaaaaten – för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var ”farligt för folket” att se kungligheter bete sej ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sej ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

De rester av ursprungstexten som fanns kvar – troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes – ”förskönade” Åkerhielm för säkerhets skull.

Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen ”det är lite mycket grönt i bilderna”.

Det står dem naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är de som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rapport från en resa: Spamalot


Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej – Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt (bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel – svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön – ”vem fan är Nisse Hult?” – hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var – och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa ”lemon curry?” – så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk) teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs. stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det – en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga – eller i mitt fall halvgamla – humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja ”ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet” eller ”visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?” eller ”jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?”

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett ”vi”. Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där vhs-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.

* Detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]