En man med ett skägg

Tag: skägg

Rätta lösningen.


I förra veckan blev jag alltså trebarnsfar. Som den moderne man jag är initierade jag en namndiskussion via de sociala medierna. 87 kommentarer har influtit och nåt som såg ut som vatten har siktats i min ögonvrå. Stort och äkta tack för ert engagemang. Många av förslagen var fantastiska. Gits! Gus! Knas! Peps! Pugh! Loffe! Brasse! Fingal! Och Rulle Lövgren hade jag inte funderat på på säkert ett halvår – tack för påminnelsen!

Till Petter B som ansåg mig vara en dålig förhandlare: jag håller inte med. Jag har för håken fått igenom två skäggiga tjockisar från anno dazumal! Det är knappast nåt min nästanhustru själv hade tagit initiativet till.

Nu har juryn hursomhelst kommit tillbaka från överläggningarna och jag sitter här med kuvertet i handen. Jag kan redan nu hinta att ingen träffade rätt, vilket också beror på att reglerna ändrades lite efterhand. Med längst i diskussionerna var Tage, men det stoppades eftersom risken befanns vara för stor att folk skulle tro att han var döpt efter den värmländske författaren Aurell.

Det namn vi nu kungör för världen är – trumvirvel: Julius Fritiof Månsson.

Julius efter Groucho Marx. Fritiof efter en sjöman och en pirat.

Tyck vad ni vill, men vi är nöjda.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För evigheter sen – när tid inte var en bristvara i mitt liv – satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet – för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte Ocean’s eleven så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt Apocalypse now och Citizen Kane – två av historiens mest sönderhyllade filmer – på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot Ett anständigt liv. Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med Ett anständigt liv – och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd – så hade jag gjort det.

Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

”Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?”

”Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart.”

”Hur fan kan man bo i Umeå?”
”Det är lätt hänt.”

”Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!”

”Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset.”

”Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?”

”Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!”

”Ska du ner på Torget?”
”Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen.”

”Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?”

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten ”Sverige hjälper”.

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild.

På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng – ”Utan att fråga” – är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglunds orkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Minnesgoda bloggläsare minns ”Skäggets bästa fräckisar” (1965) – en av ganska få spinoff-produkter från skandalteveserien med det inofficiella namnet Skäggen (1963). Det rörde sej alltså om en snuskissamling vilken som helst, dock sammanställd av Åke Söderqvist, som bara några år dessförinnan varit exceptionellt ung Aktuellt-chef och alltså bör ha haft nån sorts status.

Jag har nu kommit över uppföljaren med den lagom inspirerade titeln Skäggets andra fräckisar (1965) (med den överpedagogiska underrubriken ”Del 2”). Den är, till ingens förvåning, inte riktigt lika bra. Och då var ettan så klart ingen höjdare.

Vad som fascinerar mej, som ofta när man tar del av sextitalets kultur, är den märkliga blandningen av oskuld och cynism, folklighet och exklusivitet. Idag är fräckisar nåt Bert Karlsson sysslar med. På sextitalet fanns det uppenbarligen nåt kittlande och vågat i att samla på sej några gamla fittskämt.

Böckerna illustrerades av Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som både var verksamma som formexperimentella konstnärer och psykedeliskt slapstickpar. Tonen i kapitelrubriker och fräckistitlar – ”Ang. jungfrurs ändamålsenlighet”, ”Ang. trötta hingstars rehabilitering” – är studentikost kvasiintellektuell.

Söderqvist hävdar själv i förordet – och här tror jag inte att han är ironisk – att han anser fräckisen vara ”en elegant oanständighet och har ingenting med fula historier att göra”.

Påståendet motsägs en smula av fräckisarnas faktiska innehåll.

För så jävla elegant är väl inte historien om två torpargrannar, där den ene påstår sej vara immun mot mygg och den andre därför får binda honom naken runt ett träd så att han inte kan vifta bort myggen. På morgonen hittar den ene torparen sin granne alldeles utslagen i repet. Den utslagne torparen förklarar: ”Myggen har inte varit något problem, men vad värre var: jag fick inte vara ifred för en kalv som bara ville dia hela natten”.

Skämtet, för bloggens prydare läsekrets, är att en kalv har sugit av en småbrukare.

Jag kan inte heller se elegansen – men för all del oanständigheten – i historien om generalen i Främlingslegionen som frågar översten ute på fältet: ”Hur klarar ni er i långa loppet utan kvinnor?” Översten börjar svara: ”Tja, vi har ju kamelerna …”
Generalen vill genast visa att han kan leva samma sorts hårda soldatliv som de underlydande, varför en kamel kommenderas fram och en stege reses:

Efter att under mycket komplicerade former ha betygat kamelen sin påtagliga kärlek klättrar han ner och säger till översten:
– Ja, nu kan jag realistiskt beskriva på högkvarteret hur ni löst kvinnohungern. För det är väl så ni gör?
– Nja, inte precis, svarar översten. Vi sätter oss på dem och rider in till stan.

Men på sextitalet kunde alltså tidelag nånstans sorteras in under rubriken ”elegans”. Och inte bara djursex – även våldtäkter kunde skildras glatt, frejdigt och elegant:

Det hände sig under kriget att några soldater gick på landsbygden. En dag kom de till en större gård där de steg in. Efter att ha våldfört sig på frun i huset frågade de om det fanns flera kvinnor.
– Ja, svarade kvinnan, hushållerskan, men hon är så klen så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara, sa soldaterna och våldtog hushållerskan.
– Finns här flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, vår fjortonåriga dotter, men hon är så ung så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt, svarade soldaterna och dottern fick dela de andras öden.
– Finns här ännu flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, gamla mormor, som ligger uppe på vinden, men hon är nittio år och mycket klen så henne kan ni väl i alla fall skona.
– Ja, henne skonar vi, svarade soldaterna.
Då hördes en röst från vinden:
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt.

Skämtet här är alltså att gamla kvinnor är kåta och äckliga.

Jag skulle väl själv inte välja just ordet ”elegant”. ”Bondsk” ligger många gånger närmre till hands. Inte minst i historien om hur pigan som ”låtit instämma familjens 15-årige son till tinget för att få fastställt att han var far till det barn hon väntade”.

I historien framställs som den naturligaste sak i världen att pojkens mamma för grabbens talan och att hon ”river upp gylfen på sin son, och säger till domaren: – Tror någon att denna lilla sak kan bli upphov till vad han beskyllts för?” Slutklämmen är naturligtvis att sonen viskar till modern: ”Släpp greppet, morsan, annars förlorar vi målet.”

Skämtet här är alltså att en femtonåring blir ofrivilligt upprunkad av sin mamma.

Påfallande ofta förekommer alltså djur, våldtäkter och gamla tanter i historierna. Särskilt elegant blir det naturligtvis när de kombineras, som i historien om tanten som våldtas av en gorilla och kommer utspringande från äldreboendet: ”Vilken karl, vilken karl! Fyra nummer utan att ta av sig pälsen!”

Annars är ju ett klassiskt upplägg för eleganta skratt unga kvinnors promiskuitet. Jag har inga moraliska problem med tvåradingen mellan de båda flickorna – ”Ska du gå med till parken på lördag?”,”Nej, jag tror inte det – jag blir bara på smällen!” – men letar fortfarande efter finurligheten.

Likaså i kortisen om flickan som, när det är amerikanskt flottbesök, drömmande suckar: ”Den som ändå vore skapt som en schweizerost”. Skämtet här är alltså att en kvinna längtar efter fler kroppsöppningar.

I kapitlet ”Några avvikande företeelser” hittar vi också några trevliga homoskämt. Särskilt fastnar jag för den långa historien om ”tjocke herr Fredriksson” som går till ett ”avmagringsinstitut” där det finns två kurer att välja på: en för 100 kronor och en för 500. Hundrakronorskuren visar sej utgöras av att en naken flicka ropar ”Om du får tag i mig står jag helt till ditt förfogande” och springer iväg. Femhundrakronorskuren utgörs av att ”en kraftig neger helt naken” ropar: ”Om jag får tag i dig, står du helt till mitt förfogande.”

Skämtet här är väl, om jag fattar saken rätt, att en man löper risk att bli rektalt våldtagen av en afrikan.

Som sagt: det är fascinerande läsning. Man ska naturligtvis ha i åtanke att somliga ord hade en annan laddning då än nu och att dåtidens politiska korrekthet ännu inte komplicerat begrepp som ”genus” och ”queer”. Nånstans tror jag mej ha hört att Åke Söderqvist själv var homosexuell, om än säkert inte öppet dåförtiden.

Men nog är det en spännande bild av dåtidens borgerskap, som med lite fnissigt blossande kinder plockade upp Skäggets andra fräckisar efter avslutad tevemåltid och högläste festligheter av typen:

En stripteasedansös smorde in hela kroppen med olja som gjorde henne hal som en ål. Hon trodde därmed att ingen skulle få något grepp om henne. Självsäker erbjöd hon efter varje uppträdande en kärleksstund till den man som kunde bära upp henne till hennes loge. Allt gick efter beräkning till en dag då en bowlingspelare försökte.

22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Eleve Spanien!


Dessa spalter har tidigare tagit upp den numera utdöda musikgenren anti-Spanien-spanienschlager: den svenska vänstermusikrörelse som skrev hätska nidvisor till Francos diktatur, gjorde det gärna till melodier som luktade sangria. Som en medveten ironisk effekt naturligtvis.

För att det skulle finnas en antispansk spanienschlager krävdes förstås en prospansk spanienschlager. Och prospansk spanienschlager fanns därför att det fanns ett intresse för all den kultur Spanien kunde erbjuda – grisfest, sololja, otrohet – hos den stora massan. En av sextitalets största folkrörelser var förflyttningen från kalla Nord till den garanterade solbrännan på Kanarieholmarna och Mallåkra. Trots att politiska kommissarier hytte med pekfingret fortsatte de oupplysta klasserna att dra till fascistdiktaturen över vintern.

Intresset för den spanska kulturen, äkta eller turistanpassad kan kvitta, ledde till att Svensktoppen invaderades av låtsasspanska. Dansbandet Schytts sjöng ”Hasta la vista”, varje gång Stikkan Anderson var på solsemester kom han hem med Abba-texter om ”Fernando” och ”Hasta mañana”. Släng på lite syntetiska kastanjetter och nåt som vagt påminner om en flamencogitarr och du hade en garanterad hit i sjuttitalets begynnelse.

Störst av dem alla var naturligtvis Sylvia Vrethammars ”Eviva España!” (1973), känd inte minst för alla som brukade hänga på restaurang Möllan i Malmö i början av 2000-talet (hade man riktig tur kunde man få se den legendariskt buttre krögaren Sadetin i bolerohatt).

”Eviva España!” är inte den intelligantaste text som skrivits. Av barmhärtighetsskäl låter vi bli att nämna att författaren hette Leif Nilsson. Som så många andra svensktoppslåtar från tiden var det fråga om en översättning, originellt nog från flamländskan. Den belgiska schlagerstjärnan Samantha hade en enorm framgång i hemlandet, så enorm att låtens kompositör Leo Caerts fick skrivkramp för resten av livet.

Samantha fick dock se sej snuvad på de internationella framgångarna: i Holland och Tyskland var det holländskan Imca Marinas version som slog, i Skandinavien men också England var det vår egen bossadrottning Vrethammar som fick äran. I England hette dock låten ”Y viva España!”, för att åtminstone låtsas att upphovsmakarna hade nån orientering i spanskan.

Den svenska titeln lånades från det flamländska originalet, så det är inte den här Leif Nilssons fel att Sylvia sjunger hittepå-ordet ”eviva”. Resten av texten måste han dock förklaras skyldig till:

Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer español
Och mitt hem går mest i rödgult kan man säga,
själv har jag solbrännan som väl är i behåll
På spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till deras temperament

Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här ska dansas flamenco, ska ni se
Det ska smattra i parketten
när jag sätter igång en rivig grej med klackarna, olé!
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den är bättre opp

Sedan sitter man apatiskt här och deppar
när regnet öser ner och livet går i moll
Kommer på mig att forma mina läppar
till ord som ”playa” och ”Costa” och ”Del Sol”
Med banderillen stadigt i min hand,
jag jagar härmed kylan från vårt land

Vrethammar anade nog inte vad hon skulle utsättas för när hon sjöng in de eldigt enfaldiga raderna. Snälla fascisthatare upplyste henne på gatan att hon var en fascistjävel och ringde hem till henne på nätterna för att understryka det. ”Eviva España” fick strax ny text av protesttrubaduren Ewert Ljusberg, som med livsfarlig härjedalsbas kontrade:

Du har hört om nöd och lidanden i Spanien –
bara snack från nån tokig bolsjevik
Du är glad när du får känna sandens strand igen,
du har aldrig hört ett Francooffers skrik
Vad bryr du dej om våld och politik?


Det var känsligt det där med våld och politik, då på sjuttitalet. Nästan ännu känsligare var det där med musik. Vrethammar hävdade med emfas att det naturligtvis inte var hennes avsikt att hylla Västeuropas grymmaste diktatur, men samtidigt är det svårt att tolka utropet ”eviva España!” som något annat än en hyllning.

Även om jag har svårt att respektera folk som ringer hem och skäller ut människor de inte känner för politiska ställningstaganden de inte gjort, så förstår jag nog irritationen i sak. Nån måtta kunde det väl vara med aningslösheten också på Svensktoppen.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om – och här är det lämpligt med en standing ovation Åke Cato).

Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln Hej bröder – lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld. Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard.

Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon – det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita – föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen…

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOG: Under ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Cornelis leeft!


För den som råkar vara ohälsosamt intresserad av en sen 23 år tillbaka avliden trubadur med skägg och en viss fixering vid alkohol, finns den holländska dokumentären Cornelis leeft! på svensk dvd.

Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort – vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film Cornelis eller Klas Gustafsons bok Ett bluesliv – men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.

Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat ”Veronica” i översättning.

Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sej om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande – och efter sin död än mer levande – legend på andra sidan kontinenten.

Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säj, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sej och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sej att ”Ryska posten” hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.

Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.

Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?

Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, ”De nozem en de non”, ”Raggaren och nunnan” (förvirrande nog konsekvent kallad ”Flickan och nunnan” på textremsorna till ”Cornelis leeft”), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.

Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.

Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.

Den holländska blir i alla fall av – han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.

Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.

Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar – ”Skyddsrumsboogie” bl.a. – skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.

I ”Cornelis leeft!” hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.

De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.

Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}


Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

”Cornelis i mitt minne” handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan – jag låter bli att kommentera namnet – stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ole Dole Halldoff.


Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv – femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer – mellan 1965 och 1982 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sig kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är – anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa – och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag – en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunde ta till sig utan att vältra sig för mycket i omotiverad naken hud. (Halldoff hade verkligen inget emot flickbröst, men hans svarta komedi Rötmånad, med nakenstjärnan numero uno Christina Lindberg, har i alla fall ett manus.)

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säga om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns – trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes – relativt moderna.

Firmafesten är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm – en genre jag råkar ha en viss svaghet för – som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är ”helt raspig i roten”, på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att ”svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet”. Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra – ”jag läste att Jesus var astronaut” – och i gryningen säger ”fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två” – samt Lasse Berghagen, som verkar spela sig själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttiotalsmiljön – med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen – gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman – som på sextiotalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet – hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mig som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga ”på sitt hemlands vilda tungomål” och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda och språkligt inkorrekta budskap som ”Eviva Espania!”

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” besjungs inte bara Abba – ”lika döda som sillkonserver” – och Stikkan Anderson – ”ett cyniskt svin” – utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen


Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga Spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands ”Juanita”. På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett ”de andra kraft och glöd”, och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era slängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

”Juanita” lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde ”Po-rom-pom-pon”, som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad … jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot’en
så skjuter han ej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.

Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med ”Las Kvalmas” en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
– har du varit där nån gång? –
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund – en annan av den här bloggens följetonger – var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten 10 års kultur i partiets tjänst, utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten ”Juan Paredes”. Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:
När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
– man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan ”Juanita” drogs av förklarade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

37 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag är insmord i fett, Sara.


”Vilgot har ju aldrig kunnat filma”, säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls Liv till varje pris.

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film Tabu från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sej för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sej naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, vars mor visade tussen i ungefär hälften av sjuttitalets svenska filmer.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sej att försvara de sexuellt avvikande (”gränspersonerna”). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: ”Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället”. (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sej en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar – troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter – att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell ”Alfahannen” Bergqvist – och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell (alltså Macho-Kjell) dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk – mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm – upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!

Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Kjell (Alla balla snubbars Kjelle) testar sej fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sej bl.a. med bart underliv i en skog och drar sej i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttitalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sej, ömsom blir oroportionerligt arg (”DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!” gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors – hollywoodstjärnan – spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transor.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir ”den första sexsamariten” (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en transparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sej naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säja. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv – och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är Tabu outstanding.

Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]