En man med ett skägg

Tag: skägg

På sjuttitalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas ”hålet” i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.

Redan 1971 kom Sådan får man ett barn till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att ”morens revne (spricka) hedder kussen” och att ”tisse-manden (kissmannen) hedder pikken” och att ”den lille pose” som far har mellan benen ”hedder pungen”.

Nu ska det bli åka av. ”Moren og faren kan godt lide hinanden” och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.


Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och ”putter pikken ind i kussen”.

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.


Sen ställer sej far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall – och den danska folksjälen – är ”hygge”. Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått ”mange, mange dave” så börjar far och mor prata med varandra:

”Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen”,
siger moren til faren.
”Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende.”


Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.

Och sen är mor og far glada och far klipper av ”navle-snoren” och mor ”hviler sig nogle dage” och barnet äter från ”morens bryster”.

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag vet inget om den här tidskriften:
Jag gissar att den ser som sin uppgift att upplysa folk om ungefär vilken säsong av Friends som just nu repriseras på Femman. Måhända inget antikt hjältekall, men ett uppsåt betydligt godare än Jack Uppskärarens.

Det är givetvis inte mycket att bråka om, men ändå rätt symptomatiskt, att de på omslaget påstår följande:

Teveserien som Per Myrberg-bilden är hämtad ifrån, och som också är den som repriseras på SVT, heter som bekant inte Hemsöborna. Den heter Hedebyborna. Den är skriven av Sven Delblanc och inte av August Strindberg och även om båda var gubbar med lustig ansiktsbehåring så var de olika gubbar med olika slags ansiktsbehåring. Det är skillnad på pipskägg och fjolliga mustascher.

För ett modernt öga är det ungefär samma slags serie – jag tror genrebeteckningen är ”den typ av tevedramatik som Peter Harryson gillar” (dels för att han var med och därmed får pröjs när den repriseras, dels för att han är gammal och därmed automatiskt sörjer ”teveteater”) – men det är faktiskt inte samma serie.

Den ena handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Allan Edwall i huvudrollen. Den andra handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Per Myrberg i huvudrollen. För åttitalister är det ingen skillnad: gubbe som gubbe, tråkigt som tråkigt, brist på textremsor som brist på textremsor. För mej finns det en liten betydelsebärande skillnad i bokstavskombinationerna ”deby” och ”msö”.

Och skulle jag nu faktiskt köpa en tidning för att få veta att det inte är nåt på teve idag heller, så vill jag väl ändå veta att det är rätt program jag inte tänker se.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: ”bjussade”.

(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)

Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.

Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.

När Cornelis var som mest ute – bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne – baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.

Silas producerade – proddade – två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 – mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion – men försörjer fortfarande Silas.

Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.

Efter Silas-producerade comebackplattan ”I elfte timmen” 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga – i samma veva populariserad av Imperiet – på holländska.

Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.

Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: ”bast”). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:

Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag

Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.

Silas Bäckström – för det är om honom detta egentligen handlar – driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar – arrar – Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.

Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sej av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettitreåring från obygden har skaffat sej skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.

Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.

Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.

I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Skäggets bästa fräckisar.


Teveserien med ”skäggen”
, det vill säga sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.

Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.

Skäggets bästa fräckisar var den första av de senare. Två uppföljare blev det plus Skäggets bästa snapsisar och Skäggets bästa matisar.

Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna, knapplösa knull och Ulf Lundells dröppel.

Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.

Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).

Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”

Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.

Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
– Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
– Jompa Jompa!
– Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
– Fel hål, svarade överstyrman.

(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)

Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.

(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)

Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.

(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)

En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
– Slog han er?
– Nej, han sparkade till mej.
– Var sparkade han er då?
– På Kiviks marknad.
– Jaa, det förstås, men var?
– Mitt på nöjesfältet.

(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad på fittan.)

En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säjer sej heta ”Bäääärtil”.

(Skämtet: att en kvinna har legat med en get.)

En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.

(Skämtet: att en bonde har legat med en gris.)

En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.

(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)

En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.

(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)

Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sig:
– Det var värst vilken stor torva syster har.
– Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.

(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)

En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.

(Skämtet: en våldtäkt.)

En man beklagar sig: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.

(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är horor. Men jag är inte riktigt säker.)

På nåt vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.

På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sig för goda för misogyna fittvitsar.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hej Hasse hej.


En av min barndoms många idoler var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.

Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter – Hasseåtage, Povel, Cornelis – men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.

Grejen med Hasse Kvinnaböske och den genre han företräder – skåntryn – är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus (”Jennys sång”) och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar (”Fiskefänge”). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.

Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.

En av de knasigaste låtarna i en ganska skiftande visskatt är ”Hej Hasse hej”. Den går i stompig boogie-woogie-takt med fullt ställ och tjejkörer. Den har allsångsrefräng, Robert Wells på maniskt elfenbenskliande och en kille som kallas Blöffe på sköna rockriff. Den handlar om hur Hasse Kvinnaböske fick en hjärtinfarkt vid 36 års ålder och nästan nästan dog.

Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:

Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt

Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund

Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:

Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: ”Hur e’ de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?” För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.

Han kunde lagt till ”en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim”.

Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mig till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin Lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!

Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sig själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i ”Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säger – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner – eller om det möjligen är Werner – sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.

Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som ”årets best selleri”. Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:

OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!

Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.

FOTNOT: tack till den finurliga signaturen ”anonym” för tipset.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.


James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, ”Barnlåtar” (1974), är mer proggig i betydelsen ”vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen” (jfr Blå Tåget) än ”vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död” (jfr Knutna Nävar).

Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt – ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt – nej.

James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.

Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är ”dags att skaffa katt igen” (med motiveringen: ”det var så länge sedan sist”) eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.

Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, ”Älgarna demonstrerar”, läser älgarna upp sina paroller:

Vi älgar kräver:
För det första – totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra – stoppa alla kalhyggen
och för det tredje – fri passage över alla vägar

Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som ”demonstrationer” och ”paroller” nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.

Jag förutsätter att ”Älgarna demonstrerar” fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.

Mer implicit är den associativa ”Har du grävt någon grop idag?” där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:

Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se …
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
– just för dig

Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:

Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
– ingen glad

Den kommer dock tydligast till uttryck i ”Sagan om Stefan”, det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:

Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?

Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.

”Barnlåtar” är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.

Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med ”knäppmoj”, ”tandborste” och ”nagelfil”, och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm – samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.

Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta för sjuttitalistföräldrar som haft seriösa funderingar på att åka hem till Kerstin Andeby och köra ner hennes synthkompade blomdyrkande jävla barnkörer i diafragman på henne, är den omistlig.

FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet ”Djurens brevlåda”. Hollingworth gjorde också ”Halvfemhuset” innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sej ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Inte en Harning.


Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva ”Vad var det jag sa?” på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon – tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:

Att skämtet – att en machohanne har en nalle under bordet – nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

”Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!”

(”Räven”)

Det är alltså inte Azelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till de nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med de tuffa aknekillarna. De sex silverryggarna representerar i Afzelius låt ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet” och ”de som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid”.

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:

Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har de som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket – Stålbadet och Asfåglarna – som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade – Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor – inte längre finns. Satiren över Mogadondalen och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

Jag hör till dem som hävdar att Röda rummet är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mej är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sej hans påhopp bör man kunna relatera till ett slags sjuttitalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast de där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så giltiga idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]