En man med ett skägg

Tag: skägg

Jag och grabben tittar på Dunderklumpen och jag sitter med en dunderklump i halsen från öppningsscenen med Ströms vattudal i motljus till den sista fantastiska stormdansen över jätten Jorm medan solen stiger upp över knytt och oknytt.

Det blåser en storm över Jorm
Glädjestorm, lyckostorm

Det är ärligt talat en ganska krattig film. Blandtekniken med skådespelare och animationer funkar illa, mycket beroende på att manusförfattaren/ huvudrollsinnehavaren Beppe Wolgers inte riktigt ville skriva nåt manus, vilket så klart skapade problem åt animatören Per Åhlin och hans skosnörebudget.

Till detta kommer att man bara uppfattar ca 12% av vad som sägs, beroende på att alla skådisar pratar på mystifika dialekter (jämtska, falsettskånska och belgisk brytning) och svenska ljudteknikers patologiska ovilja att sköta sitt arbete.

Manusmässigt är det en ganska orytmisk road-movie där olika människor jagar olika figurer i olika slags kvällsljus utan att man riktigt hänger med, uppblandat med Beppe-slapstick.

Och man kan säga mycket om Beppe Wolgers, men inte fan var han Chaplin.

Däremot var han poet. En ytterst ovanlig poet. En poet som faktiskt diktade sig in i folkhemmets bull´s eye, som var en av sjuttiotalets populäraste lördagsvärdar i teve och gjorde barnprogram som kokade av mänsklig värme. Detta samtidigt som han paradoxalt nog fick sitt folkliga genombrott i de provokativa Skäggen-programmen, som med över hundra inringda samtal till klagomuren skapade de första stora ”Tittarna rasar”-löpsedlarna.

Det som berör i Dunderklumpen är Beppe Wolgers alldeles enastående förmåga att se sina figurer. Liksom den ensamme figuren Dunderklumpen bryter sig in på Camilla Wolgers flickrum och blåser liv i hennes leksaker, besjälar Beppe själv leksaker, humlor, hus, vattenfall och berg, låter dem prata och berätta sin historia, lyssnar på dem, bryr sej om dem.

Det är klart att ett gammalt ensamt pörte i den jämtska skogen känner sig ensamt. Det är klart att också gamla hus känner att ingen längre bryr sig om dem, och det är klart att det spricker upp när Dunderklumpens gäng dansar på dess gistna brädor.

Det är klart att man kan prata med ett vattenfall. Och det är klart att vattenfallet har svårt att höra eftersom det dundrar och har vatten i örat.

Och framför allt är det klart att skurken inte är ond. Bara besviken på människorna, som inte tänker på annat än pengar. Men det är lika klart att skurken kan övertygas när han öppnar ett barns skattekista och finner – och nu blir jag tårögd när jag skriver – ”en liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och luft – frihetens luft”.

Det är klart att det är jolmigt, patetiskt och verklighetsfrånvänt. Mitt eget barns skattekista innehåller plastsvärd, mynt han stulit från mig, löjligt dyra plastdjur och rent skräp. Men filmens skattekista innehåller inget barns skatt. Det innehåller Beppes skatt. Och ingen annan än han kunde ärligt se skatter i en sten, en blomma, en fjäder och luft.

I sin Beppe-biografi skriver Klas Gustafson om hur snart sagt alla märkliga figurer som Beppe befolkade sina världar med – flodhästar, trasdockor, kossor och löjligt många humlor – är illa maskerade självporträtt. Han var en tjock man med skägg som stammat sig igenom barndomen, och som hanterade sina framgångar med en oändlig ödmjukhet.

Och som aldrig glömde hur det var att vara ett ensamt hus, en ensam dunderklump, en ensam skurk.

I slutscenerna går den gamla Elvira Fattigan upp på berget och hittar den ledsne skurken Enöga, som sitter med den fångade nallebjörnen Pellegnillot och känner hat mot människorna och deras gemenskap.

Men Elvira Fattigan ser. Hon ser tåren i Enögas enda öga.

Jag gissar att man kan se Elvira Fattigan som den vuxne Beppe, som ser den unge Beppe i Enögas skamfilade gestalt. Som slutligen försonade honom med sig själv, som skrattade bort hans bitterhet och lärde honom att vända förnedringen mot en gränslös kärlek till allt levande.

Bland annat därför gråter jag när vi tittar på Dunderklumpen. Och så klart för att sonen ligger bredvid och hans varma fingrar gräver i mitt armveck och han lutar sin kind mot min tjocka mage och river mig i skägget och jag vet att tack vare honom är det värt att försonas.

För vinden torkar tåren på min kind
En glädjevind jag aldrig trodde fanns

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det här förbryllar mej. Den här bilden på Torkel Selin – ja, det tarvas väl ingen närmare presentation, han är ett av de stora namnen inom den frikyrkliga sfären och har bl.a. tolkat Lapp-Lisa – ligger på hans hemsida.

Bredvid bilden står: ”Får användas som reklam”. Utan närmare precisering.

Okej, det låter ju behjärtansvärt. Torkel vill gärna hjälpa den borttynande reklambranschen, dessa kyrkråttor i Acne-jeans som sitter och suger på sina överdesignade ramar, utblottade, utfattiga, utsålda. De ska inte behöva pröjsa eller ens ansöka om tillstånd om de vill ta Torkels bild till hjälp för att kränga skräp till folket. Gott så. Tummen upp, Torkel!

Men har han inga betänkligheter alls? Tänk om nåt riktigt genomruttet cyniskt bolag vill göra reklam? Vapenindustrin? Carl Serung? Berra Fultjack? Satanistförbundet? Katolska kyrkan? Är valet helt och hållet deras? Ser Torkel inga som helst problem i den dealen?

Det lämnar mej verkligen ingen ro. Kan man inte ens lita på frikyrkan längre?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hjälp.


Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan ”Kvalite och arbete”).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar – de medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till – men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet ”Hjälp!” från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

”HJäLP!” var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet ”sjuk humor” i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen ”den vanliga hopern fårskallar” och ”åkerbock”.

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mej glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid – när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet – kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som Tarzan super, säger aporna och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som ”konstiga”.

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om de ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer ”du har skrivit hit – ja, du fick väl hjälp förstås”, en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer ”åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!”

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad – som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden – funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. De nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Backstabber!

Nya Galago är ute. En tidning jag läst i snart tjugo år. Jag har samtliga nummer från typ 8 prydligt samlade i mappar. Står det ”anal” på ens visitkort så gör det.

De första numren av tidskriften gavs ut typ 1978. Det första nummer jag har är från 1985. Jag började givetvis inte köpa obskyra artsy-fartsy-serier med flumvänsteristiska undertoner som tioåring. Jag var kanske tretton. Men de gamla numren fick man – långt innan Internet – sitta och leta upp från baklagret längst bak i tidningen, och sen gå till ett postkontor och postgirera i förskott och sen få numren kanske ett halvår senare. Om man alls fick dem, varken Galago eller postverket var några jag skulle anförtro åt barnpassning eller ens soptömning.

Nuförtiden är det kanske inte en högtidsstund omgivet av ett magiskt skimmer, med burkig åttitalspunk på stereon (givetvis tio-femton år för sent) och tre timmars minutiöst bläddrande som gäller. Men tidskriften har sina kvaliteter, och det har varit en ynnest att följa talanger som Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall, Anneli Furmark, Mats Jonsson, Henrik Bromander och på sista tiden Sara Granér från första parkett.

Men vad nu! Jag var visserligen förberedd, men det slår mej ändå som ett knytnävsslag i underredet! Liv Strömquist, kollega och ”vän”, breder ut sig på tre sidor om Cornelis famösa natt 1975 med två transvestiter, den som började som en vanlig glad/tragisk spritkväll och slutade med att karln rispade en transa med brödkniv och sen dömdes till fängelse.

Och den något otympliga löpsedeln ”Känd trubadur i knivslagsmål med män som var utklädda till kvinnor”.

(En parentes: Cornelis Vreeswijk råkar ha en särskild plats i mitt hjärta och min bokhylla. Min son heter Cornelis i andranamn. Det är kanske att överpsykologisera, men jag är inte helt säker på att jag haft skägg om det inte vore för Cornelis. Det är över huvud taget den ende offentlige person som jag är på förstanamnsbasis med – jag är t.o.m. mycket noga med att säja ”Plura Jonsson” och ”Bantar-Björn Thoresen” för att ingen ska tro att jag försöker kokettera med att jag känner dem. Cornelis får på mycket goda grunder vara undantaget från en av mitt livs många märkliga principer.)

Det värsta är inte att jag själv bidragit med researchen. Det värsta är inte att Liv antyder att Cornelis var fysiskt motbjudande. Det värsta är det oförlåtliga sakfelet som smugit sig in i serien: Liv påstår att Cornelis hittar på ”Sportiga Marie” samma kväll som han träffar transorna! Alla vet ju att den skrevs tio år tidigare!

Jag ligger chockad och förlamad i fosterställning på golvet. Tungan ringlar sej ner på hakan, kallsvetten går från tårna upp till det flyende hårfästet. Jag är spastisk och paralyserad om vartannat. Jag har en vilopuls på 300 och blod i avföringen. Så här måste Caesar ha känt sej när han såg att Brutus höll i kniven. Jag hoppas att du fick betalt, Liv! Tretti silvermynt!

Nja, jag skojar bara (nåt jag hatar att behöva skriva, men i skrift syns ju inte ens tonfall). Alla ikoner mår bra av att svärtas ner.

Cornelis Vreeswijk var en man med dubbel moralisk bokföring. Som höll vpk kvar i riksdagen genom att följa med partiledare CH Hermansson på valturné och som samtidigt hade ett mycket kluvet förhållande till skatt. Visst, staten kunde kanske få några allmosor, men först sen Cees själv impulsköpt en guldpenna och kanske en motorbåt.

Men det var människan Vreeswijk. I skalden Vreeswijk märks faktiskt ganska lite av den minst sagt tveksamma kvinnosyn som både hans systrar och f.d. fruar vittnar om. Nog sjunger han om horor, men han ger dem verkligen sin sympati (”Sportiga Marie har min sympati, hon är toppen”).

Samma slags sympati som han ger tjyvar, ungdomsbrottslingar, heroinister, alkisar, socialbidragstagare och fångar, samma rätt till respekt och människovärde.

Att han sen med stor sannolikhet inte problematiserade det patriarkat och den könsmaktsordning som håller de prostituerade på botten, och som han själv var en ganska stolt del av, komplicerar så klart bilden.

Däri ligger också en del av mystiken kring denne osannolike folkhjälte. Han var en slugger och en rucklare som ramlade mellan stödspelningar för almarna i Kungsan och krogshower med Ernst-Hugo och Östen Warnerbring, lika desperat beroende av cash som av bekräftelse, lika böjlig i moralen som han var rakryggad i attityden till sitt arbete.

Ett kräk, men ett ömkligt kräk hellre än ett avskyvärt kräk.

Som nog tålte att skrattas åt. Men mera att hedras ändå.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det finns ett antal människor man skulle vilja byta liv med. Det gäller antagligen inte Bob Balaban. Jag förutsätter att han är lika neurotisk, självupptagen och freudianskt mammafixerad som alla andra judar i showbiz verkar vara. Men hans karriär skulle jag gärna offra några invärtes organ och hela min samling Cornelis-memorabilia för.

Få skådisar är i sej ett kvalitetsmärke. Jag har aldrig förstått människor som ser en film för att en specifik skådis står med på affischen. Det funkade kanske med Dustin Hoffman på sjuttitalet, men aktörskrået är inte kända för sitt goda omdöme. Den gamla vanliga mixen av opiater, scientologi och det faktum att de bor i en kuliss, gör att ganska få av dem i sej är en garant för en films attraktionskraft.

Den som säjer emot mej har inte tänkt igenom frågan.

Bob Balaban är undantaget. Liten, oansenlig, spelar ofta – tro det eller ej med tanke på hans semitiska ursprung – jagad, neurotisk, passivt aggressiv. Hans skådespelarinsatser är allihop förglömliga. Men han har en avundsvärd förmåga att hänga med exakt dom jag vill hänga med.

Han har spelat med i Seinfeld. Han har spelat med i Friends. Han har spelat med i Entourage.

Han har spelat mot Woody Allen i Deconstructing Harry.

Han har skrivit manus, samproducerat och spelat med i Gosford Park, Robert Altmans bästa film sen Short cuts.

Han har regisserat Oz – HBO:s mest underskattade serie genom tiderna.

Okej, vi håller där och smakar på det. Han har alltså medverkat i alla tiders bästa sitcom och några av de mest välskrivna. Han har arbetat med USA:s två bästa regissörer i efterkrigstid. Han har gått runt, kortväxt, mumlande, neurotisk, på setet till Oz och instruerat olika tatuerade skådisar hur de måste stå när dom ska gruppvåldta varann för att undvika oskärpa.

Gott jobb, Bob. Sagt i avund och inte i beundran.

Han debuterade som filmskådespelare i John Schlesingers Midnight cowboy – det vackraste dramat om två missanpassade särlingar som tyr sej till varann och åker till Florida ihop som gjorts.

Han medverkar i Tim Robbins Bob Roberts – den roligaste satir över republikaner och folksångare i oskön förening som gjorts.

Han spelar med i Terry Zwigoffs Ghost world – den bästa och smartaste adaption av en Daniel Clowes-serie som gjorts.

Och inte minst återkommer han i Christopher Guests cast. Guest har i en serie filmer – Waiting for Guffman, Best in show, A mighty wind, For your consideration – grupperat ett gäng lysande improvisatörer runt en mycket lös sammanhängande idé och på kuppen gjort några av de smartaste komedier som aldrig fått vettig distrubition i Sverige som gjorts.

Guests återkommande cast – bl.a. hans forna kompanjoner från Spinal Tap, Michael McKean och Harry Shearer – har svällt för varje film. I och med den senaste har Ricky Gervais äntrat troppen. Balaban har så klart varit med från början.

Hur gör karln? Han har karisma som ett hålfotsinlägg och syns inte i en folkmassa. Vilka trådar har han dragit i? Varför vill Amerikas största komiska begåvningar samarbeta med just honom? Och hur gör han för att varje gång satsa på rätt kort – flera av de här projekten hade få siat skulle få sån status med tiden?

De svaren har antagligen bara Bob själv. Och hans psykoanalytiker, för det förutsätter jag att han har en.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Fler män med skägg.


Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tre män med varsitt skägg.


Vi har tydligen bestämt oss för att göra en show. Vi har tydligen bestämt oss för att lansera oss
för malmöpubliken med den här bilden. Vi har också formulerat följande presentationstext för att verkligen understryka att vi inte har en aning om vad vi ska göra:

Kalle, Ola & Valle presenterar

HEJ LIVET!*

En humorföreställning om allt. Undantaget cyklande poliser, mineralull, tidningen Säkerhet & sekretess, debet och kredit, tyskebarn, Da Buzz, sport (utom ridsport), topografi, småbröd, östeuropeisk modernism, ”torrsex”, dom tre tenorerna samt hirs.

Victoriateatern, Malmö 7-8-9-10 november.

* och döden!

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]