En man med ett skägg

Tag: sven wollter

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.
Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


”Blindtarmens sång” spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns ”en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner” (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: ”spårvagnsfabrik”; ett ännu ovanligare ord: ”Örnsköldsvik”; det kanske ovanligaste: ”Hägglund & söner”).

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
”Ja visst fan, visst behöver vi båtar” sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
”Hörru handelsministern!” sa jag
”Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?”
Och handelsministern bara satt där, stirrade
”Det var allt fan till påflugen arbetare” tänkte han
men han sa inte det
”Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!”
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär

Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti …

… där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?

Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.

Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över tretti gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sej aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vem låg med vem i Tältprojektet?


Ett av de Hej domstol!-inslag jag helst minns är den långa, namnstinna spekulationen om vem som egentligen låg med vem i Tältprojektet. Det är mej en djupt känd glädje att ägna minuter av public service-tid åt toksmala resonemang.

Lärde sej en enda av den förmodade publiken av sjuttonåringar vem den gamle saxofonisten Christer Boustedt är, så kan man t.o.m. beteckna inslaget som infotainment.

Upprinnelsen kom utifrån Marianne Lindberg De Geer-dokumentären Jag tänker på mig själv och vänstern, i vilken hon intervjuade gamla reskamrater från Tältprojektet 1977 om den där Magiska Sommaren då ett gäng fria teatergrupper och lösa frifräsare inom kulturvänstern åkte land och rike runt med en fyra timmars pjäs om den svenska arbetarrörelsens uppgång (=den socialistiska väckelsen på 1880-talet) och fall (=sosserevisionisternas svek mot den sanna socialismen).

Michael Segerström var med och ville gärna minnas ”knullandet”:

Detta var innan AIDS tid. Alla knullade som kaniner med varandra.

Detta späddes sen på med att filmen om Tältprojektet (Tältet – vem tillhör historien?) släpptes på dvd. Som film betraktad värdelös; man önskar en dokumentation av det storslagna musikteaterprojektet och får istället 1977 års samhällsanalys utifrån innehållet i pjäsen. Istället för storslagna körer, dekorer och masscener (som det ju faktiskt rörde sej om), får man tidstypiska bilder på sparkade jobbare i blåställ och fabriker i motljus, som försöker vara en förlängning av dom resonemang som förs i själva föreställningen.

Men Sven Wollter är så klart med i det nyinspelade extramaterialet. Han ville också gärna dra sej köttsvärdsrastandet till minnes:

Sen var det en massa intriger inom kärleksbranschen och man visste ibland inte vem som sov i vilken husvagn och såna saker. Men vad var att vänta?

Utifrån detta försökte vi sen lägga ett pussel. Vi visste att Anki Rahlskog (a.k.a. Gudrun i Kurt Olsson) och Hasse Mosesson (nyss sparkad från På spåret eftersom han är så förknippad med ICA-Stig) var ihop under Nationalteatern-åren.

Och likaså Med Reventberg (Undis i Ronja Rövardotter) och Hans Wiktorsson (Arne hos Kurt Olsson).

Och Sonja Lund – mamma till Regina – dejtade Håkan Wennberg, som sedermera regisserade det mesta Kurt Olsson-relaterat.

I övrigt var fältet fritt för spekulationer. Nog tänds en särskild glimt i Wollters ögon när han pratar om Eva Remaeus? Kan man tänka sej att Totta Näslund gick fram som en jordfräs? Valde han i så fall bland sina egna – göteborgstjejerna i Nationalteatern – eller tog han tillfället i akt att kolla upp vad skånska Musikteatergruppen Oktober eller stockholmska Narren hade att erbjuda?

För säkerhets skull ringde Ola upp Michael Segerström för att dubbelkolla. Denne ville, av skäl vi aldrig får reda på, inte riktigt medverka. Och då gav Ola honom ändå chansen att bara svara med tystnader och harklingar.

Inslaget mynnade i alla fall ut i en sång med text av undertecknad. Valle komponerade, och petade in den vackra moogslingan från föreställningens ”Vi äro tusenden” som mellanspel.
Det här är humor för mej. Pyttepyttesmalt, kvasiakademiskt och helt klart integritetskränkande.


Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem kopplade skamgrepp på Björn Granath?
Och för vem gick Totta Näslund ner i spagat?

I varje liten husvagn längs med hela Sveriges land
Låg det några proggare och pillade på varann
I en jättelik härva ifrån Ystad och opp
låg Per Eggers och Johannes Brost med fanan i topp

Michael Segerström såg sej som en kåt kanin på fältet
när han reste upp masten och stagade upp tältet
Ämnet för projektet var arbetarrörelsen
och man arbetade och rörde på sej under förförelsen

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Med vem delade Christer Boustedt den djuriska fröjden?
Och vem tog på Sven Wollter så han rosslade i höjden?

Det kan vara svårt att hålla reda på var amorös intrig
men vi vet att Kurtan-Gudrun ofta låg med ICA-Stig
och Kurtan-Arne hade Ronja-Undis som sin flamma
och han som skrev Kurtan låg med Regina Lunds mamma

Men i övrigt så kan vi faktiskt bara spekulera
med vem som Fem myror-Eva kopulera
Och vi kan bara gissa vem Uffe Dageby
fick att skrika av vällust och stöna och gny

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem tog på Marianne Lindberg, alltså senare De Geer?
Och på vem gick vem i Nationalteatern ner?

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Knutna nävar del 1.


När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av de förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I Upp till kamp! figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när de sjunger Nationalteaterns ”Ut i kylan” (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig).

I Hammarkullen lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars ”Sången om Stalin”.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat

Scenen gavs så klart en extra dimension av att de gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på ”Lär av historien”, den knäppaste låt som spelats in på svenska språket.

Till Creedence ”Proud Mary” sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien Häktet åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss.

Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: ”Det går egentligen inte att säja idag”.

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret ”Lär av historien”, kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda de än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i Vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur de lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). De besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti

Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att de har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. De älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. De gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och -fabriker, de beskriver gång på gång de som hatar dem som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister

Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. De var ju bråkstakar. De gjorde ju bråket till en livsluft. De såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att de hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och de andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av de tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar (”Hallå där bonde”, ”Rickard Dollarhjärta” m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. De lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att de skämdes håller vi som osannolikt).

Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med de vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln Stöd de strejkande hamnarbetarna, hur viktig kampen som sådan än var?

Hur ser det ut i huvet på en människa som ger ut dubbelkassetten 10 års i partiets tjänst?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan de ha trott på sej själva när de på fullaste allvar pratade om revolutionen som de snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[—]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!
En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.

Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!

22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]