En man med ett skägg

Tag: teve

i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

fria pro

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Maj Sjöwall besökte senaste Babel och var som alltid en fröjd att lyssna till. Jag träffade henne själv för en intervju för ett stycke tid sen och kände igen småmysandet hos mig själv när hon nu försynt och precist strödde små förargligheter mot samtidens förfall och epigonernas kvalitetsbrist omkring sig.

Det som fäste sig mest hos mig när vi sågs mellan fyra ögon – och som nu gnistrade till som hastigast – var dock inte hennes sarkasmer eller anekdoter eller åsikter. De är för all del underhållande, men det som gjorde mest intryck var hennes aldrig slocknade kärlek till Per Wahlöö. Den var så uppenbar att den gick att ta på.

I Babel introduceras hon med ett minireportage där Wahlöö fladdrar förbi i ett par gamla klippbilder. Jag kan läsa in för mycket, men intrycket är att Sjöwall rubbas en smula ur fattningen när hon återser sin gamla kärlek. När hon säger "Pelle" slår rosor ut på hennes kinder.

Per Wahlöö dog 1975 och sen dess lever, så vitt jag vet, Sjöwall ensam. När hon pratar om honom så är det som om han försvann igår.

2007 gav Piratförlaget – som nu också ger ut hela Roman om ett brott med högvis med extramaterial, vilket får mig att fundera på om jag ska köpa alltet en tredje gång – ut en bok betitlad Sista resan och andra berättelser. Det är en märklig byrålådesamling av restprodukter från Sjöwall-Wahlöös pennor: några noveller om båtresor, en tidig jultidningshistoriett av Wahlöö och några manifesttexter kring Martin Beck-dekalogin som de – vi – specialintresserade läst på annat håll.

En text gör dock köpet värt: Brev från Per till Maj beträffande deras första tid och samarbete med Uppdraget (Uppdraget var en av Wahlöös soloromaner, som han dock okrediterat lät Sjöwall skriva miljöskildringarna i). Brevet är daterat 25 oktober 1962, luktar rätt skarpt av gammal fylla och fullkomligen vibrerar av kärlek.

Det är alldeles uppenbart en nio år äldre man, med en framgångsrik författar- och journalistkarriär bakom sig, som ömsom lovordar, ömsom förmanar sin unga flickvän. För den skull går det inte att ta miste på respekten och åtrån:

Jag har läst igenom ditt komplement till antologibidraget på nykter kaluv nu och satt in större delen av det i texten. Varje gång jag läser nånting du har skrivit slår det mej att du faktiskt skriver bra, lätt och fint och med fint glid, ungefär som du går. Jag har inte gett upp hoppet om att skriva tillsammans med dej, på riktigt, och tycker inte du heller ska göra det.

Jag tänker ofta på dej. […]

Försök att sköta ditt jobb och sup inte ihjäl dej. […]

Jag tycker hemskt mycket om dej.

Skriva brev har jag aldrig kunnat och gör det nästan aldrig heller. Det här är nog det första på ett par år.

Jag heter Pelle och är trettiosex år gammal och väger åttiett kilo (det är nästan tio för mycket). Jag är lite lessen, men mest för att jag själv är så barnslig och trasig och dum. Jag är fortfarande gift och jag har en flicka som är ett par månader gammal. Hon heter ANNIKKI. Jag har haft tre barn innan, under årens lopp, men dom har dött. Jag sa härom kvällen att jag gärna skulle vilja ha ett barn med dej. Det var ovanligt sant, men det ska du inte bry dej om.

Jag vill gärna att du ska vara åtminstone lite rädd om dej, inte minst psykiskt. Tro inte alla dumheter du tänker. […]

Jag längtar efter att ligga med dej.

Jag längtar efter att föra ett vettigt samtal med dej.

Jag längtar efter att göra nånting lattjo med dej.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen – gubbar i Nöjessverige – i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform. 

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax: 

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar – till exempel Cayenne och Meta Roos – lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld. 

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald. 

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ännu bättre sändningstid.

Sista avsnittet av den synnerligen ambitiösa teve-om-teveserien Bästa sändningstid (mer om den här) visades i SVT förra veckan, och nu har också jag hunnit ikapp via SVT Play (mitt kulturintag har alltid byggt på idén att vara minst en vecka, helst fem decennier, efter).

Det känns som att varje (amerikansk) teveserie jag nånsin har inrättat mitt liv efter är representerad, och att samtliga centrala upphovsmänniskor är intervjuade. 

I det sista avsnittet – som kretsade kring "cruisaders", halvbra översatt till "förkämpar" – var det särskilt tre uttalanden som gjorde mig på extra gott humör. Tre – vad ska man kalla dem? Idoler? Är jag tolv år? Husgudar? Nja, det är trångt på den där altaren bredvid Hasseåtage, Cornelis och Woody Allen – konstnärer jag hyser den största respekt för sa saker som gjorde att min respekt bara växte.

1) Judd Apatow – mannen som via "40 year old virgin", "Knocked up", "Bridesmaids" och särskilt teveserien "Freaks and geeks" banat ny väg för Den Intelligenta Komedin – hävdade att han faktiskt blivit en bättre människa genom teve. Han var fullkomligt övertygad om att ett-två avsnitt av "M*A*S*H" om dagen under hela hans uppväxt faktiskt gett honom humanistiska perspektiv på världen och en grundläggande avsky mot kriget som han (underförstått) inte hade fått annars. 

Jag, som själv satt fjättrad framför teven under hela åttiotalet medan olika vuxna råmade om frisk luft och fyrkantiga ögon omkring mig, kände mig stärkt i min övertygelse.

2) David Simon – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, "The Wire" – visade än en gång hur konsekvent och kompromisslös han är i sitt moraltänkande när han uttryckte sin skepsis mot "Dexter". Jag är själv en vanekonsument av "Dexter", främst för att jag tycker den är spännande, men också för att det är moraliskt intressant att känna sympati för en seriemördare. Icke desto mindre var det befriande att någon, i den allmänt kuksugande kontexten och särskilt i den långa skaran av folk som exploaterat våld, mord och mänskligt elände på teveskärmen, faktiskt tog moraliskt avstånd från något. 

David Simon må vara en träbock, men en träbock som inte ruckar på sina moraliska principer. Till dem hör att det faktiskt finns gott och ont och att ingen är betjänt av att göra ondskan sexig.

3) David Chase – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, "The Sopranos" – svor högt i kyrkan och kastade en jättelik sten i glashuset när han ifrågasatte teves kvaliteter framför långfilmens. Det har under de gångna åren – och inte minst i serien "Bästa sändningstid" – upphöjts till en allmän sanning att teveserien, med dess möjligheter till karaktärsutveckling och -fördjupning, kan nå längre in till tittaren. Nä, sa Chase. Varför skulle fem år vara bättre än två timmar? "Mildred Pierce?" Inte fan behöver mer sägas när filmen är slut? "Casablanca"? Allt som finns att veta om Rick och Ilsa är färdigberättat efter en timme och fyrtiotvå minuter!

Kanske håller jag inte med Chase – frågan är lite för komplex för att ha ett entydigt svar – men jag uppskattar att det senaste decenniets mest gouterade teveskapare ifrågasätter sin egen verksamhet. Kanske är teve inte roman mot långfilmens novell? Kanske är teve den gaggige ordbajsaren mot den stringente aforistikern? Ulf Lundell mot Torgny Lindgren?

Mer än något annat bekräftar "Bästa sändningstid", en teveserie om teveserier, min gamla tes om att fiktionen alltid överträffar dokumentären, men att dokumentären om fiktionen ändå alltid smäller högst. 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Oddjob.

Under våren har jag alltså arbetat med boken "52 festliga riksdagsledamöter", som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. 
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.
Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien "Framtidståget" fick i DN omdömet: "Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara".

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag. 

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en "framtidskvinna" (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: "Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i "Svenska hjärtan"). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin "västerut! Mot framtiden!"

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg ("Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson  runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad "Framtidståget" egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte).  Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken "52 festliga riksdagsledamöter". Så här i efterhand begriper jag inte varför.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bästa sändningstid.


Jag ser det ambitiösa teve-om-teveprogrammet Bästa sändningstid i SVT, fyller i vissa centrala luckor i mina kunskaper om den amerikanska tevehistorien, påminns om hur revolutionerande Roseanne show var när den kom och fascineras som vanligt av chefers oförmåga att identifiera både originalitet och kvalitet när de ser den.

De motsatte sig att Murphy Brown skulle vara tillnyktrad alkoholist, alltså själva grundmotorn i serien.

De motsatte sig att Mary i Mary Tyler Moore show skulle vara singel.

De motsatte sig att Roseanne show alls skulle göras, för vem vill se en sitcom om tjockisar?

Varenda historia som berättas återkommer till samma sak: "The executives didn't like it".

Samma sak med Seinfeld. "Too New York, too Jewish" var NBC:s omdöme. Det var på vippen att den första kortsäsongen fick en fortsättning.

Undantaget är – förstås – kabelkanalen HBO. När Tom Fontana fick i uppdrag att utveckla deras första entimmesdramaserie, det som sen blev Oz, sa cheferna till honom att hans karaktärer inte behövde vara "likeable". Vilket gjorde honom lika glad som chockad. Kanske var det första gången ett uppdrag formulerats så i den amerikanska tevehistorien. Sen utvecklade Fontana en serie om tjugofem psykopater som visade sig vara ohyggligt engagerande.

Men annars tänker man gång på gång som gamle Jack Warner, som 1967 presenterades för den banbrytande Bonnie & Clyde. Warner, som ägde bolaget, begrep ingenting. Regissören Arthur Penn försökte förklara att det var en hommage till trettiotalets gangsterfilm.

"What the fuck is an hommage?" blev svaret.

Sen blev Bonnie & Clyde, liksom Murphy Brown, Mary Tyler Moore show, Roseanne show och Seinfeld, en megasuccé. Dock inte Oz, som aldrig fick några Emmys och helt har hamnat i skuggan av Sopranos och The Wire. Så kanske kan det där chefsliga motståndet vara en positiv kreativ kraft. Icke desto mindre är det svårt att inte fundera på hur många lysande teveuppslag som förvanskats, urvattnats och avfärdats av kostymerna.

På mig ser inte public service ut att vara så mycket vidsyntare. Varje gång jag själv har brottats med SVT:s myriad av mellanchefer blir jag lika förvånad när jag kommer hem och slår på teven och inser att det faktiskt kommer ut program i slutändan. 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För övrigt noterar vi …

… att P O Enquist, i Björn Wimans nyliga DN-intervju, apropå repriseringen av SVT:s Strindberg. Ett liv, hävdar att:

[D]en är mycket bra. […] Och framför allt är det den enda biografiska tv-serie som har gjorts om Strindberg.

Visst är Strindberg. Ett liv mycket bra, enligt Enquist, men framför allt är det det enda biografiska tevedramat om Strindberg. Ännu mer än den är utmärkt, är den ensam på sin topp.

Med tanke på att det för inte så gräsligt längesen (2007) gjordes just en biografisk serie om Strindberg – August med manus av Peter Birro, regi av Stig Larsson och scenografi av Täppas Fogelberg – så måste vi tolka Enquists utsaga som en saftig förolämpning mot en yngre kollega. Alternativt som att Enquist är dåligt påläst i strindbergiana.

Förolämpningen blir så mycket grövre som Birro rev upp hus och helvete för att SVT Göteborg värvat Richard Hobert som regissör; enligt Birro själv hade han skrivit manus med sitt "hjärteblod" och det skulle ingen Österlenspajas i uppknäppt vit skjorta och cowboyboots iscensätta (det skulle istället mannen som gav den gulgrå hyn ett ansikte göra). 

August var enligt Peter Birro det viktigaste Peter Birro skrivit. August var enligt P O Enquist ingenting alls. Den har helt enkelt aldrig existerat. Bortklippt från fotona som i Stalinsovjet.

Och visst: i jämförelse med pappersväggarna och Paint-kulisserna i August känns ju Strindberg. Ett liv i alla fall som ett drama för vuxna och seende människor, men att den gamla serien skulle vara så monumentalt överjävla bra att den lägger den nyare i total skugga får vara Enquists alldeles egna lilla åsikt.

Men visst, han har ju skrivit den så han lär ju veta.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

SVT:s lajvsändning.

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om "idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934". Barda är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget – min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager – men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn – Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt – men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som "vi måste hålla ihop mot svartalferna!" eller "ni bär Bardas öde i era händer!" och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar. 

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.
Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nuförtiden svarar jag alltid The Wire på frågan om världens bästa teveserie. Jag såg om alla fem säsongerna för inte så längesen och insåg att jag har rätt. Nu har jag dock börjat se om den serie som jag förr om åren angav som den bästa, och insåg att jag hade rätt då också.

Matador är ett danskt nationalepos. Det finns ingen svensk motsvarighet, men om man tänker sig något som slår an ett ursvenskt grundackord på samma sätt som Raskens, adderar det mustiga med klassanalysen som i Tre kärlekar, kombinerar det med genomslagskraften hos Hemsöborna och sen häller några liter Astrid Lindgren över anrättningen så är vi nära.

 

Danskar älskar Matador. Serien gjordes i tre säsonger 1978-1981 och väcker fortfarande samma salivering hos Jensen som tanken på fedt med løg. Mitt intryck är att det dessutom sipprat ner genom generationerna: svenska åttiotalister har troligen inget som helst förhållande till Hedebyborna eller ens Utvandrarna – serier och filmer som en gång fick landet att stanna upp – medan danskarna vårdar sitt kulturarv. Alternativt tvingar det på de uppväxande.

I den kulturkanon som danska kulturministeriet fastslog 2006, med särskilt betydelsefulla verk från landet som folk förväntas ha särskilt stor koll på, fanns naturligtvis Matador med. Det gjorde två Kim Larsen-låtar också, så vi kan konstatera att det är en fördomsfri kanon.

I Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius kommande reportagebok Sverige forever in my heart – en serie lysande reportage om Sverige och/eller flyktingar – försöker han i en text förstå Danmark. Sökandet leder honom till Grundtvig. Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, måste man förklara för svenskar, var själva Urdansken, en sträng teolog och psalmdiktare som dog så tidigt som 1872 och fortfarande sitter som ett fettdrypande kitt mellan danskarna.

Grundtvig grundade folkhögskolorna, där bönderna skaffade sig bildning och blev sig selv nok. Han var med och formulerade den första demokratiska grundlagen i Danmark och lyckades vara rojalist och upprorsman i en och samma person. Å ena sidan respekt mot traditionerna, å andra sidan skepsis mot byråkrater, ämbetsmän och småpåvar. Frågar du vilken Preben eller Gitte som helst så kommer de att beskriva sig själva i likartade termer.

Orrenius missar dock Matador. Matador är inte bara en grundkurs i grundtvigianism, det är i sig en av de viktigaste nycklarna till danskheten. Min mor satt en gång på en påtvingad representationsmiddag med danska kollegor till hennes man. Samtalet flöt trögt på skandinaviska tills en kypare dök upp och min mor högt associerade till Boldt – den servile servitören på Korsbaeks järnvägskrog – varpå danskarna omedelbart slöt henne till sitt hjärta. Kvällen slutade, förutsätter jag, med att kontrakt undertecknades med guldpenna i rent ister.

Matador hade kunnat vara vedervärdig. Det hade kunnat vara ett propagandatal för ett folkkynne, och vi vet att tal om folkkynnen per definition är generaliserande, och vi vet att generaliseringar dels är ohederliga i debatt och dels gör dålig tevedramatik. Med de senaste decenniernas framgångar för Pia Kjærsgaard och det Mikael Wiehe kallar ”pølsefascism” ska man naturligtvis vara försiktig med allt som upphöjer denna påstådda danskhet till en norm och ett ideal.

Men Matador gör sig faktiskt inte till tolk för nån påstådd danskhet. Visst är det en serie om Danmark, väldigt tydligt placerad i en typisk dansk småstad där de flesta karaktärerna är typiskt danskt småborgerliga och till exempel sysslar med grishandel. Visst beskrivs en sorts livshållning, innefattande pilsner och småskalig merkantilism, som eftersträvansvärd, men serien påstår inte att den hållningen är specifikt dansk.

Även om Lise Nørgaard, seriens skapare, och Erik Balling, seriens regissör, har en ljus syn på mänskligheten – Balling gav oss också Olsenbanden (lustigt nog inte med i kulturkanon) – så är de inte blåögda.

Den värld de tecknar är otvetydigt ett klassamhälle och ett patriarkat. Redan i anslaget ser vi hur klädhandlare Arnesen, som gift sig med sin vän överstens dotter, får i uppdrag av sin unga hustru att gå ut med hunden, och hur denna hund sen förpassas neråt i affärsbiträdenas hierarki för att slutligen hamna hos den unge lärlingen Arnold. Strax därpå förstår vi vilket meningslöst liv bankdirektör Varnæs hustru Maude för, med akvarellmålning, bacillskräck och konverserande av sin mans ärvda societetskrets som enda tidsfördriv. Barn och hushåll överlåter hon på sin syster, som i egenskap av ogift jobbar gratis som husfru åt sin svåger.

Men människorna växer och får facetter. Den bortskämda unga fru Arnesen blir ansvarstagande skolfröken, Maude Varnæs får rädda livet på en judisk flykting när kriget är ett faktum och det inte längre går att skylla på påhittade sjukdomar.

De festliga Storm P-karikatyrerna blir människor, människorna blir begripliga. I det ligger Matadors storhet: att den visar upp ett myller av människor och ändå gör var och en av dem relaterbar. Det finns ett samhälle omkring dem som förväntar sig att de ska bete sig si eller så, det finns förväntningar och traditioner och de fungerar inte sällan som koppel och fängsel. Särskilt kvinnorna – och inte minst överklassmadammerna, de som annars brukar skildras som särskilt löjliga preciöser – träder fram i helfigur, projicerade mot en mentalitet som kräver och kväver.

Matador visar alltså att inga människor är monster. Nyckelordet för hela serien är humanism. Hade det verkligen varit Matador som Dansk Folkeparti hade tagit efter, så hade varken Dansk Folkeparti eller dagens Danmark sett ut som det gör.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]