En man med ett skägg

Tag: teve

Frågequiztävlingssvar! Och vinnare!

Likt Monica Dominique i Zick Zack får vi börja med att be om ursäkt. Något blev fel. Quizen skulle ut i cyberrymden exakt 12.00 i tisdags. Jag skrev den dock ett stycke tid innan dess, tryckte ”spara” och gick och la mig. På morgonen insåg jag att rss-flödet tydligen fångar upp också de förinställda inläggen, en funktion som bäst skulle kunna recenseras med ”vanvettig”.

I praktiken spelar det inte någon roll att vissa fick chans att titta på frågorna tidigare än andra – fortfarande är det flest rätt som gäller, och flest rätt kom in senare än så. Men åter igen ber hela quizredaktionen – inklusive Ola Olsson – om ursäkt. Det som inträffade ska inte kunna inträffa. Frågesportens svar på frågorna om frågesport lyder:

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

a) Erik ”Loket” Sundström
b) Håkan ”Lill-Påven” Josephsson
c) Astrid ”Romarinnan” Willman
d) Evabritt ”Askonsdagen” Raumert
e) Kjell ”Historiske Boman” Boman

Svar: Evabritt ”Askonsdagen” Raumert är fullkomligt påhittad. Hade hon funnits så hade hon antagligen tävlat i ämnet påskdagar.

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

Svar: Torbjörn Säfve, för sina sufiska vänner känd som Ali Touba. Han knockades dock av Olof Johansson, för svenska folket känd som ”Mr Boxning” alternativt "Jisen". Ej att förväxla med Centerpartiets argaste ordförande.

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

Svar: Vem vet var? Ej att förväxla med Hur gör djur?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

Svar: På året. Så klart. Detta var den enda fråga (förutom 11) som ingen kunde, vilket gjorde mig chockad. På året – med Björn Hellberg som domare – sändes från Liseberg (så klart) sommaren 1998 och gick ut på att tävlande skulle gissa sig fram till vilka år på nittonhundratalet som olika saker hände.

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

Svar: Söndagsöppet. Programledare var Ulf Larsson, som nog aldrig var gladare än just då, och domare var Arne Nilsson, mest känd som ”domare” (alltså sekundräknare) i Gäster med gester (ett cv som inte direkt imponerar).

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

Svar: Enn Kokk, gift med f.d. talman Birgitta Dahl. För övrigt en fråga som förvånansvärt många kunde: ingen blir gladare än jag över att vetskapen om att en obskyr gammal sosse bloggar om ett dammigt P4-program är common knowledge.

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

Svar: Lennart Hyland. Mer i ämnet här.

8) Vilka var Bell och Bom?

Svar: Att Bell var Fredrik Belfrage är kanske inte att undra på, men varför Ingvar Oldsberg kallades Bom tog det mig många år att få reda på. Åter igen är det Lennart Hyland som är boven i dramat. När Oldsberg var ny på tevesporten kallade Hyland honom ”den där Oldsbom”. Oldsberg var då snabb att kontra med att uppstudsigt kalla nestorn för ”Hyfjäll”. Sen blev de goda vänner, förenade i sina stora intressen: idrott, sprit och rampljus.

Bell & Bom var för övrigt ett lekprogram som gick ut på att folk under en vecka skulle lära sig att t.ex. gå på lina eller rida på delfiner. Ett koncept inte olikt – för att inte säga direkt identiskt – med de Hyland brukade bygga sina program efter.

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

Svar: Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund. Ej att förväxla med Minnesmästarna med Åke Strömmer. Eller Notknäckarna med Carl-Uno och Pekka. Eller Galenskaparna med After Shave.

De tävlande på bilden är till vänster Stellan Sundahl och till höger inte Brolle Jr.

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

Svar: Oscar Jacobson. När jag själv tävlade i sagda program försökte en kvinna komma Härenstam närmare genom att berätta att hennes son, som tävlade i samma program, var ättling i rakt nedstigande led från Oscar Jacobson själv. Härenstam var nog bara måttligt imponerad men höll professionellt god min.

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Svar: 3000 kronor samt en helg på Selma Lagerlöf Quality Hotel & Spa i Sunne (exkl resa). I de tre program jag var med i kunde ingen av oss finalfrågorna. De två första gångerna satsade jag fegast och kom därför vidare. Frågor/svar jag stupade på: den judiska sjuarmade ljusstaken, bödeln i Prag samt en egyptisk dödsgud, son till Ra. (Tretusen kronor täckte bara precis mina resor t/o/r Malmö-Stockholm, vilka man fick betala själv.)

Ett par kommentarer till återkommande (fel)gissningar: ”Sagolika Sverige” var visserligen ett historiskt program med Ingvar Oldsberg, men ingen frågeshow (och fasen vet om det ens visades i SVT?), Peter Pedersen (V) är boxningskunnig och lär ha tävlat i teve i diverse sammanhang, men var inte med i just ämnet proffsboxning i just Tiotusenkronorsfrågan nämnda år. Pedersen är för övrigt inte författare. (Annars är ju Pedersen mest känd för att ha föreslagit byggande av en evighetsmaskin i ett debattprogram.)

Vem blev då den hysteriskt lycklige vinnaren? Föga förvånande, för dem som känner honom: Mattias Boström! Sherlock Holmes-expert, författare till viktiga böcker, förläggare, Wordfeud-stjärna, sudoku-kung och dessutom nörd. Nio rätt av elva möjliga! Boken "Människor som har haft fel"känd från TV4 – kommer i ett signerat ex – eventuellt till och med signerat av författaren – på posten! Grattis!

Petter Nilsson gissade närmast på fråga 11 (ett grytset från Le Creuset, en spahelg i Sunne och 200 spänn), Tompas helgardering med att svara "Östergötland" på samtliga frågor resulterade i … låt mig räkna en gång till … noll rätt.

Så fort jag stökat undan lite andra viktiga grejer (… kommer inte på nåt just nu) så kommer fler ordinare blogginlägg. Kanske om när Hyland lät släpa hem en tvättäkta Lucia från Västindien. Alltså från Sancta Lucia. Har man en så bra ordvits så är det klart att man ska lägga licenspengar på den.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Quizquiz!

Okej, nedan ett gäng frågor om legendariska svenska frågesportprogram. Först öppnade rätta mejlet vinner, lustigt nog, boken "Människor som har haft fel". Svar och vinnare avslöjas på torsdag åttonde december. Kryzza lugnt!

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

a) Erik ”Loket” Sundström
b) Håkan ”Lill-Påven” Josephsson
c) Astrid ”Romarinnan” Willman
d) Evabritt ”Askonsdagen” Raumert
e) Kjell ”Historiske Boman” Boman

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

8) Vilka var Bell och Bom?

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Det sista får väl betraktas som en utslagsfråga. Den som kommer närmast vinner.

Mejla dina svar till [email protected] Skriv gärna typ "svar på frågesportsquizen" eller dylikt i ämnesraden.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg-redaktionen har ju som tradition att om somrarna låta alla medlemmarna i redaktionen närläsa en särskilt uppseendeväckande skrift och metodiskt gå igenom den på bloggen (två gånger – Henning Sjöström och Allan Rubin – kan väl räknas som en vana?). I år har turen kommit till boken "Kryss i rutan", skriven av Chris Böhme (ni kan sluta gissa – det ÄR en pseudonym).

Jag tror vi vågar konstatera att "Kryss i rutan" är en ganska obskyr bok. Detta trots att den trycktes i en förstaupplaga på 12 000 ex när den kom 1982. Den erfarne men enligt uppgift nyckfulle förläggaren Kalle Hägglund trodde tydligen starkt på försäljningspotentialen eftersom den utspelar sig på Sveriges Televisions Rapportredaktion: "TV är ett tacksamt ämne", förklarade han för Expressen (9/12 1982).

Personligen hade jag inte blivit förvånad om jag fick veta att 11 999 av böckerna mer eller mindre omedelbart skickades till pappersmassefabriken. Jag har i hela mitt liv bara sett ett fysiskt bevis på att boken alls trycktes. Den ende jag träffat som hört talas om boken – och läst den – är jag själv. Jag är fullkomligt övertygad om att det aldrig blev någon andraupplaga.

Jag stötte själv på boken av en slump, när jag som vanligt satt på Universitetsbiblioteket i Lund och bläddrade i gamla kvällstidningar på mikrofilm, ett lika säkert sätt att få sår på hornhinnan som knepiga kompisar. På jakt efter några artiklar om Alf Robertsons stämning av Expressen – research till min kommande bok "Människor som har haft fel" – landade blicken plötsligt på rubriken "'DET ÄR ÄCKLIGT'". Och framför allt på underrubriken "TV-reportrar vill stämma Lektyr".

Eftersom jag är maniskt intresserad av allt som rör svensk teve, och särskilt svensk teve på åttiotalet, och i synnerhet svenska tevepersonligheters kopplingar till erotiska tidskrifter, tryckte jag omedelbart ut en kopia av artikeln. Det har jag aldrig ångrat.

Expressens artikel handlade alltså om boken "Kryss i rutan", eller rättare sagt om tidskriften Lektyrs publicering av väl valda delar av nyckelromanen "Kryss i rutan", flankerade av ett facit där Lektyr gissade vilka Rapportmedarbetare som åsyftades i romanens skildring av en blöt och naken sändningseftersläckning. Genom att rapportera om Lektyrs rapportering, och rentav antyda en moralisk invändning, kunde Expressen rapportera att det kommit en nyckelroman om knullandet på Rapportredaktionen utan att rapportera det, samt antyda att Ann Lindgren och Bo Holmström hade skäl att känna sig utpekade utan att antyda det. Alla nöjda, alla glada – utom så klart Rapportredaktionen som bett TV:s jurister ta reda på "om det är lönt att stämma Lektyr, förläggaren eller bägge två".

Olika Rapportredaktionsmedlemmar reagerade olika. Ann Lindgren kallade författaren "en feg fähund", redaktionschefen Ingemar Odlander tyckte tilltaget var "nedrigt mot hela vår redaktion", Claes Elfsberg körde mer med en upphöjd, stoisk värdighet:

Jag drabbas av en melankolisk ledsamhet mer än att bli tvärförbannad. Skitprat får väl alla tåla i vissa proportioner, men när det höjs upp till något slags sanning ska man inte behöva finna sig i det. Här är det frågan om ett slags renhållning, vi ska inte behöva acceptera detta.

Journalisterna blev, som journalister plägar bli, alltså något irriterade när någon gav sig på att granska, kritisera och häckla just dem. Det bör ju som bekant finnas en gräns för yttrandefrihet just där nånstans, där journalister kan tänkas bli offer för den.

Av Expressens artikel kan man lätt få för sig att boken innehåller en svidande – och pornografisk! – vidräkning med TV:s Rapportredaktion. Det antyds att bakom det orimliga aliaset Chris Böhme dolde sig "en besviken vikarie, som inte fick vara kvar på redaktionen" (på bokomslaget nyanseras bilden med "mångårig TV-medarbetare"). Det antyds inte minst att boken komprometterar och skandaliserar fina hedervärda reportrar av typen Bo Holmström (känd på Malmö-TV för att han varje dag utlöste brandlarmet genom att röka där man uttryckligen ombads att låta bli).

Jag var med andra ord tvungen att införskaffa boken. Den fanns ett par nätantikvariat bort. Med hjärtat skenande i bröstkorgen gav jag barnen varsin nagelfil att leka med och satte mig att sträckläsa "Kryss i rutan". Vilka nedrigheter var det nu den fege fähunden Chris Böhme förmedlade?

Det ska erkännas: lite besviken blev jag. Var Chris Böhme lika bra på att göra teve som att formulera sig i skrift så förstår jag om det inte blev nån förlängd anställning. Det är en rätt träig bok. I mitt huvud hade jag målat upp stora orgiastiska skildringar à la Caligula, givetvis inkluderande glasbord. Så jädra mycket nuppa innehåller boken inte alls – jag gissar att Lektyr nosade upp samtliga småfuktiga partier och la dem på ett pärlband – men däremot kopiösa mängder alkohol. Författaren ser dock på dessa flaskor och buteljer med sorg, häpnad och skräck.

Jag får verkligen intrycket av att någon snubblat in i en värld som denne någon kanske suttit hemma vid tevebrickan och tevekannan och romantiserat, storögt insett att detta är en värld av sylvassa armbågar, hänsynslös konkurrens och mer vätska än vad någon rimligen behöver för överlevnaden, och i förvåning snarare än bitterhet skrivit ner sina mest spektakulära intryck. Inte minst för att denne någon också lämnat betongbunkern vid Gärdet med en molande känsla av att detta inte kunde vara det allra bästa sättet att fullfölja public service-uppdraget.

Som tidsskildring har boken därför större kvaliteter idag än vad den hade som skvallerspegel då. Den tar initiativet till en debatt om monopolteves förtroendemissbruk som ingen hakade tag i 1982 och som kanske är i senaste laget nu. Låt oss snarast möjligt – kanske redan imorron, kanske nån gång i augusti – zooma in några av bokens intressantaste passager. Jag har identifierat minst en b&aum
l;stsäljande spionförfattare som gillar att använda bössa och den enda tevejournalist jag vet som är buksvåger med en norsk spion.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Info för kalenderbitare/aspergare.


Någon iakttagsam läsare har kanske noterat att jag finns med på ett hörn i det närmast sönderkramade Elfte timmen (alla program som jag alls petar på blir succéer, senast Grillad).

Under några bråda dagar i augusti satt jag och rotade bland gamla bilder på Ullsten och Adelsohn och kände mej som en fisk i ett perfekt ljummet vatten.

Det visade sej att fem dagar för att göra nio inslag var knappt tilltagen tid och jag hann inte riktigt vara med vid the final cut. På grund av vanlig enkel kommunikationsbrist smög sej därför ett sakfel in i gårdagens inslag om socialdemokratin: Enn Kokk har aldrig haft nåt sommarhus på Fårö. Bilden på Kokk skulle ligga i sjoket om baltiska såssar. Istället skulle Ove Rainer ligga jämte Lennart Bodström bland Fårö-bilderna.

Jag vill särskilt be om ursäkt till Enn Kokk som oförskyllt hängts ut som sommargotlänning (alla vet ju att han och Birgitta Dahl har sitt sommarresidens i Öregrund).

I tisdagens program gick mitt inslag om Kristdemokraterna, som stuvats om sen jag sist såg det och på det hela taget till det bättre. Jag vill dock gärna bevara till eftervärlden en bortklippt harang:

1987 bytte KDS namn till Kristdemokratiska samhällspartiet för att betona att man inte längre var kristna och demokratiska utan kristdemokratiska. 1996 bytte man sen namn till Kristdemokraterna, antagligen för att understryka att man inte längre var ett samhällsparti.

Partiets rötter i kristenheten har alltid varit ett problem för partiet, som å ena sidan vill betona kristna värderingar och kristen etik, men paradoxalt nog också framstå som moderna. Men här är det viktigt att komma ihåg: ”krist” i ”kristdemokratisk” har inget med kristendom att göra. Bara för att partiet består av pingstvänner är de naturligtvis inga pingstvänner.

Det är här alltså frågan om så kallad intellektuell satir, dvs skämt med svåra ord i, dvs humor som går hem hos fyrtitalister. Mycket riktigt har både mina föräldrar och svärföräldrar hört av sej och komplimenterat inslagen.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bögar som gillar löjliga skor.

lorry
Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är ”Bögar som gillar löjliga skor”. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och vägrar därför att se om numret på Youtube.

Det var ett tramsigt inslag. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja ”nu ska jag säja en viktig sak” (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. ”Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen”.

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad ”Bögar som gillar löjliga skor”, på melodi ”Diggiloo Diggilej”. Jag minns bara brottstycken: ”Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex”. Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden ”Du är det finaste jag vet” (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med ”Du är det fulaste jag vet”).

Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.
torgny s
Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg – mannen som inte bara gav oss ”Diggiloo Diggilej” utan också ”Dansa i neon” och Christer Sjögrens ”I love Europe” – om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker – utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att ”Diggiloo diggilej” – en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa – skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kulturkrock.


Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.

I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album ”Prins Charles känsla”. Liv – som jag har äran att känna – jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.

I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo – som jag är ärligt rädd för att träffa – jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.

Allt sker i TV4:s morgonsoffa.

”Intervjun” tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.

”Samtalets” komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur ”det gåtfulla” spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.

Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.

Livs svar på Steffos ”fråga” går rakt in i min personliga klassikerkanon: ”Öhh … mmm … Absolut”.

Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av ”normal”. Steffos kommentar: ”Hon går på krogen va?”

Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin ”research” (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad och tänker på den rökiga whiskyn man smäckte i sej kvällen innan). Han minns till och med vad som händer i en ruta.

(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)

För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ännu en text hämtad ur senaste numret av Malmö/Lund/typ Burlöv-tidningen Aluma, som säljs av och för hemlösa. Numret har tema humor.

1989: Rolf Börjlind (igen) skriver ett tvetydigt skämt om invandrarfientlighet
Påföljd: fällning i Radionämnden

Teveserien Lorry började sändas 1989 och blev det stora genombrottet framför allt för sketchförfattaren Peter Dalle, men också för Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre och Suzanne Reuter.

Idag verkar folk främst minnas det för Dalles återkommande karaktär, den sorglöse uppfinnaren, men det var ett program med tydliga satiriska ambitioner.

Här introducerades på allvar en sorts mörkare humor, främst i Dalles många relationssketcher, som närmast är light-varianter av Lars Norén-dramer, och i Stefan ”Sucken” Sauks återkommande monologer med manus av Rolf Börjlind. Där var samhällskritiken ständigt närvarande.

Sauks ofta citerade fraser ”Det är mycket nu!” och ”Jag är skeptisk!” gav uttryck för den lilla människans rädsla för maktapparaten respektive den stora människans ointresse för den lilla människan (och tillika för en sorts beskäftig självgodhet som genomsyrat mycket av fyrtitalistgenerationens satir).

I ”reklamblocket” Kanal C presenterades filmade sketcher, ofta pretentiösa och ännu oftare aggressivt satiriska. Livets Ord-ledaren Ulf Ekman kom ut ur ett uppspärrat anus och Volvo-chefen Gyllenhammars plattityder om etik fick bildtexten ”Snillen spekulerar”.

I en serie fiktiva reklaminslag presenterade Lena Endre som femtiotalshemmafru rengöringssprejen ”Håll Sverige rent”. Hon duschar disken, köksbordet och till slut en städande invandrare med det käcka utropet ”All skit försvinner!” (På Youtube har nåt rötägg klippt bort de inledande scenerna i inslaget, varför det hela ser betydligt mer tveksamt ut än vad det var.)

Den uppenbara ironin över förskrämd folkhemsrasism – inslagen ackompanjerades av Thory Bernhards gamla pekoral ”Den döende svanen” – gick över huvudena på en massa som tog inslaget bokstavligt.

Radionämnden, som det hette innan det bytte namn till Granskningsnämnen, gick på deras linje och fällde. Inslaget ”bröt mot demokratibestämmelserna”. Kanske som en hommage till Karl Gerhards tysta Troja-nummer visade Lorry-redaktionen inslaget igen men lät en skylt med Radionämndens utlåtande ligga över slutrutorna.

I sitt Sommar-program några år senare uttryckte Peter Dalle sin häpnad över folks oförmåga att tolka ironier och den dåförtiden grundmurade tron på att allt som sades i TV var sanningar. Dalle ämnade själv anmäla Sveriges Television till Radionämnden sedan väderlekskartorna år ut och år in vaggat in honom i tron att Sverige bara är en meter långt.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kriget mellan TV-kanaljerna …

…är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten (”Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!”) och Aftonbladets Macke Nilsson (”Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!”)

Sten framställs som en vingelpetter – ”En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!” – med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se ”några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!” och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson – ”Mackson” på MAD-ska – skrivit upp deras nya serie: ”Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in …” I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: ”Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?” ”Nä nä – Tjadden och Sten-Åke Cederhök!”

Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:

Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat – det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå ”Muleå”?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till – Allan & Lizette Schulmans Såg du? TV minns under tjugofem år (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) – och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.

Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier:
1) Saigons polischef blåser huvet av en FNL-fånge,
2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna,
3) en fackföreningsledare kedjar fast sej framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det nån sorts underlag för MAD-skildringen.

Expressens Hemming Sten – naturligtvis omnämnd förr i den här bloggen – var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna Hem till byn (Bengt Bratt om glesbygd) och Lära för livet (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade ”liberal” 1976 och proggare kallade ”skamlöst småborgerlig”.

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, Blåsningen (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette Monopol-tv eller frihet i etern och betraktades väl då som vulgärliberal (”Va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!”). Idag framstår den snarare som kulturradikal – och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den gamle och den halvgamle.

Kanal 9 har gömt undan ett program på ojämn tid onsdagkvällar. Det heter Dom kallar oss roliga och är inte gjort med några högt ställda ambitioner men med kärlek till ämnet och de intervjuade.

Klara Zimmergren och Henrik Schyffert ”programleder” ”tillsammans”. Det vill säja att de var för sej har träffat ett gäng skämtare under några timmar och sen sytt ihop det med gemensam påa och ett fejkat mobilsamtal till varann på slutet. Det är uppenbart gjort på folks lediga stunder. Det gör mej inte ett dyft. Ledig tid kan vara kvalitetstid.

Bägge programledarna har för övrigt nosat rejält på ämnet tidigare. Schyffert gjorde det väldigt mycket mer djuplodande ”Dokument: humor” för SVT, tematiskt sammanhållet, snyggt formgivet och initierat. Zimmergren gjorde P3 Apelsin, ett humorprogram om humor där Schyffert för övrigt var gäst. Och minns jag inte fel, var bägge gäster i Robin Paulssons En trekant med Robins i P4. Ett program som diskuterade humor.

Åter igen: det gör mej ingenting. Jag har själv ägnat de senaste tretti åren åt ämnet i fråga. Jag känner mej långt ifrån färdig.

Mötet mellan Schyffert och Gösta Ekman var en sån där stund en humor- och gubbnörd som jag kommer att bära med mej som ett laminerat ögonblick i bakfickan. Det kändes rentav historiskt. När Schyffert och Killinggänget kom var det med en attityd som sa ”vi är år 0”. Hur mycket Robban Gustafsson än stod med fötterna i revymyllan och hur klassisk en figur som Percy Nilegård var, så var Schyffert chefsideologen och Lokko och Lill-Luuk hans politiska kommissarier. Allt som var innan och inte var anglosaxiskt var onödigt och förnekat. (Mer om saken här.)

När så Ekman bjuder in Schyffert på jordens minst mysiga mysrum på Dramatiska institutet och frustrerat sitter ner medan Schyffert ska ta emot hans slapstickinstruktioner, så händer något. Schyffert säjer, utan ironi, att han ser Ekman som en svensk komiks Yoda. Ekman har ingen aning om vem Yoda är. Schyffert förklarar ödmjukt och uppriktigt att Ekman är som en klok gubbe som kan allt och har lärt sej alla knep och skaffat sej alla verktyg och vars visdom man kan hämta näring ur. Ekman blir nog rörd på riktigt, men låtsas börja gråta och torkar glasögonen med en näsduk. Schyffert säjer ”du kan inte låta bli att skämta va?” och försöker hålla tillbaka skrattet.

Jag kan ta till överord här, men för mej var det ett sublimt teveögonblick. Det visade att humor inte tvungetvis är en generationsfråga. Detaljerna och referenserna byts ut. Men kokar man ner det till essensen, så är humor en attityd till livet, en överlevnadsstrategi, ett sätt att förhålla sej till världen och ångesten. Ett sätt att bygga broar och inte murar.

Gösta Ekman har varit viktig för mej i hela mitt liv. Schyffert var extremt betydelsefull när jag var sjutton och humor plötsligt blev hippt. För mej har det känts som om de levt på olika planeter – där den ena uppenbarligen är Dagobah – och att det bara är i mitt huvud de planeterna blivit ett solsystem.

Bilden av dem i varsin skinnmöbel i en spricka i väggen på en dyr institution, där den gamle nestorn skämtade maniskt och den unge spolingen var ärligt tacksam, la pusselbitarna på plats.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]