En man med ett skägg

Tag: tiotal

Vänsterhumor del 5: Naggen.

naggen reportrarna ber

I nittonhundratalets begynnelse var skämttidningen den viktigaste distributionsformen för det vi idag har poddar, bloggar och Twitter till: mer eller mindre fyndiga och mer eller mindre syrliga samhällskommentarer. De flesta av skämttidningarna var politiskt otydliga, men somliga hade en tydlig värdekonservativ eller liberal tendens. Mest väsen på vänsterkanten gjorde Naggen. Den skapades av poeten Erik Lindorm 1912 och jävlades med kyrkan, militären, kungahuset, sedlighetsförespråkarna och Sven Hedin. Ur tidningens varudeklaration:

Naggen ämnar inte lägga sig vid svenska folkets bröst och lyssna till vad de bäst vill ha. Det gör ju alla andra tidningar, de överbjuda ju varann när det gäller att vara kundkretsen riktigt till lags. Icke så Naggen. Naggen ämnar icke krusa någon och tar inte emot befallningar från något håll. Naggen skall bli Sveriges olydigaste tidning, fritt och obunden skall den kämpa för vad den anser vara rätt och vackert här i världen.

Det finns onekligen en aggressivitet, en passion, ett djupt känt patos i många av tidningens bilder:

naggen socialistbarn naggen massmordnaggen herren dukatnaggen pappa levande

Flitigaste leverantörer av bilder var Ivar Starkenberg, som även målade flera av den unga socialdemokratins valaffischer, konstnären Eigil Schwab samt Oscar Jacobsson, som med serien Adamson skapade vad som väl fortfarande är Sveriges största serieexport.

naggen adamson

Den stumme Adamson, som skapades för tidningen Söndags-Nisse, blev så småningom också Svenska Serieakademins prisstatyett. Även om Adamson-stripparna många gånger är påfallande svarta och bär på ett agg mot livets grymheter, så var Jacobssons bilder för Naggen än svartare:

naggen gran

Tidningen drevs redan från början av de unga bildstormarnas förakt mot det förstockade klassamhället och dess kyrkliga och världsliga företrädare. Tacksamma måltavlor var det påstådda hyckleriet från kyrkans företrädare:

naggen enfaldig jesus naggen upplysningen

Ännu mer frejdighet finns det i kommentarerna till tidens sedlighetsdebatt, då det debatterades om kvinnor verkligen skulle få gå ensamma på gatorna utan att tas för prostituerade och könsdelar inom konsten väckte vreden hos vänner av ordning:

naggen naken kvinna naggen offentliga kvinnor naggen sedlig indignation

Med första världskrigets lidande och den svenska konservatismens krigshets fick tidningen en extra kick och en konkret måltavla. Bilderna spänner från muntra påhopp på stroppiga adelsofficerare över makaber galghumor till ren sorg:

naggen livets allvavnaggen kors naggen fattigas begravning naggen soldater hurra

naggen krigsbarn

Det mesta av tidningens innehåll är förstås irrelevant och obegripligt idag, särskilt kåserierna. Även vi som har lite halvkoll på Verner von Heidenstam och borggårdstal och bondetåg och Per Hasselgrens staty Farfadern i Humlegården (en gubbe med ett naket barn i famnen betraktades redan då som syndigt av folk med sjukliga fantasier) kan ha svårt att hitta poängerna i texterna. Men rubriker som ”Vilken är er älsklingsmördare?” och ”Kan Jesus ligga i en skyttegrav eller icke?” ger ändå en hint om deras hädiska och uppkäftiga anda.

Dock kan man nog se ett stycke ur ett kåseri av den återkommande signaturen ”Skarpögat” (troligen tidningens redaktör Erik Lindorm själv) som hela tidningens credo:

Tiden är olämplig för det flinande och flabbande skämtet. För övrigt borde tiden alltid vara olämplig för detta, men särskilt, särskilt nu! Vi måste kasta satirens handgranater, ladda orden med hatets dynamit! Förresten, skratt må ljuda, men hånskratt! Vi måste skratta ihjäl dårarna!

(Tack till Urban Jarvid som skickade mig boken Naggen: Sveriges olydigaste skämttidning, 1957.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tack för sist gamle skämtare.

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mej i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför nån skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mej att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår – och idag.

På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok Tack för sist gamle skämtare (för mej är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson – han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom ”det smakliga”. Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

Med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet – ”Rusiga Laban”, ”Bilåkra-Frasse”, ”Den älskogskranka byxsömmerskan”, ”Lösflätan eller var har du vatt i natt”. Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln ”Bilåkra-Frasse” vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar ”tangerade det mindre smakliga”: ”Tokiga Amelie” och ”Spasmiga Wahlund” passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som Fittstim, Grötbögen och Bokhora.

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. ”Tokig” måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ ”sinnessjuk”. ”Spasmig” signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i Änglar, finns dom? att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]