En man med ett skägg

Tag: udda kultur

Apkvinnan.


En av de stora hetsdebatterna under det senaste decenniet har riktat sej mot vad Jan Malmsjö kallar [doo:kusåpor] och andra belackare kallar ”förnedrings-tv”. Som så ofta har klassperspektivet varit påtagligt; kvinnor med kiselimplantat och snubbar med tribaler från småstadens arbetarklass har visat upp sej i all sin skröplighet i teve, medan folk med akademiska titlar och innerstadslägenheter har brett ut sej i spalterna om hur dåligt dessa Grums- och Flen- och Hjobor har mått.

Vara hur det vill med den saken; offentlig förnedring var inget Adam Alsing uppfann. Så länge det funnits tid för människor att göra annat än att jaga mat och ligga med varann, har det funnits figurer som visat upp sej eller visats upp som underhållning.

I den fascinerande essäsamlingen Orienterarsjukan (2001) berättar författarna om apkvinnan Julia Pastrana. Hon föddes med abnormt stora käkar och var från topp till tå klädd med pälsliknande hår. Född i Mexiko på 1830-talet togs hon till New York i tjugoårsåldern, där en läkare raskt konstaterade att hon var 50% människa och 50% orangutang (och möjligtvis ”all a cop”).
Pastrana gifte sej med sin tids Brinkenstjärna, impressarion Theodor Lent, som visade sin kärlek genom att skeppa runt sin fru och visa upp henne på cirkusar och tivolin. Hon fick bära klänning och dansa lite, ungefär som hennes påstådda halvsyskon aporna får göra på vykort. Julia Pastrana födde sitt och Lents barn, drabbad av samma märkliga syndrom som sin mor. Både hon och sonen dog snart efter förlossningen.

Där andra nyblivna barnlösa änkemän hade gråtit och ordnat en värdig begravning, såg Lent tillvaron ur ett mer praktiskt perspektiv. Istället för att gräva ner sin fru och sitt spädbarn, lät han stoppa upp dom hos en rysk konservator. Kanske för att slippa anklagelser om att vara hjärtlös, spenderade han mycket pengar på att ge sin familj en uppstoppning i absolut toppklass.

Lent insåg snart det fina i den nya kråksången: nu kunde han visa upp både fru och son – utan att behöva dela med sej av pengarna till dom. Där han tidigare varit tvungen att slänga till Pastrana en och annan banan, kunde han nu låta alla inkomster glida rätt ner i fickan. Och faktum är att den döda Pastrana med barn drog ännu mer folk än den levande utan.

Dom fraktades från marknadsscen till marknadsscen, där människor glatt stoppade en slant i handen på Lent för att se dessa avvikande anatomier. Långt efter Lents död visades mumierna upp: under andra världskriget var dom i Sverige på turné, 1959 såg 700 000 besökare dom på en lantbruksutställning i Norge (exakt vilken kopplingen mellan skördetröskor och apmänniskor var står skrivet i stjärnorna) och så sent som 1973 visades apmänniskorna upp i svenska folkparker på turné arrangerad av Björkmans tivoli. Enligt odefinierade källor drog dom lika mycket folk som Lill-Babs och Thore Skogman.

Nu hade dock begreppet ”etik” trängt sej in i det mänskliga medvetandet. Hälsovårdsmyndigheten i Hudiksvall hörde av sej till justitieminister Geijer och visningarna stoppades.

Efter diverse turer hamnade till slut statyerna på ett norskt tivolilager, där de stals. Bebisen kastades i ett dike och åts upp av möss. Pastrana hittades så småningom i en husvagn, utan arm och utan klänning men i övrigt intakt. Hon togs till Rettsmedisinskt institutt i Oslo, där den svenske medicinhistorikern Jan Bondeson hittade henne och började rota i hennes bisarra öde.

Pastranas änkling, Teodor Lent, gifte för övrigt om sej. Med en skäggig flicka från Österrike. För att kunna slå mynt också av den rena och självuppoffrande kärleken döpte han om henne till Zenora Pastrana och hävdade att hon var Julia Pastranas syster.

Och ja, även hon fick visa upp sej på cirkus. Bland annat fick hon rida lite barbacka på en häst medan publiken jublade.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Har under ett par dagar insupit göteborgsatmosfär och blev som vanligt upplivad av krogar som ”Rumpan bar” och ”Kock & vin” och Lisebergsinstitutioner som ”Glassikern”. Utanför Liseberg noterade jag en staty av Kål och Åda där några parioter bemödat sej att göra en plakett med den tråkigaste vets jag läst (det var inte ens en vets, det var mer en lägesbeskrivning som gick ut på att Kål var lite full och att Åda vill gå hem men att Kål vill gå in på Liseberg och… ja, som sagt, den var så tråkig att jag föll i koma).

I övrigt kunde jag notera att 2:a Långgatan har gentrifierats – porrbutikerna har blivit erotikbutiker – och det alltid lika fascinerande i att affären Bohusslöjd har lyckats överleva bland bratskrogarna på Avenyyyn.

Uppe vid Götaplatsen såg jag dock en staty av Karin Boye som tidigare undgått mej – men framför allt såg jag glasskiosken alldeles bredvid. De erbjuder följande litterära delikatess:

Vad försöker man säja med detta? Finns det nån dold koppling jag inte förstår? Innehåller mjukglassen kallocain? Har fläderknopparna värkt när de brustit? Är det nyskapande ordet ”fläderssorbet” ett sätt av glasskiosken att verka i Boyes anda?

Hur mycket Karin Boye än har adopterats av senare generationer emo-gymnasister och Berny Pålsson-wannabees och kentofiler – de svartklädda, svartögda och svartsynta – så var hon den störste inom sin generation och med rätta citerad av både Lena Nyman och min stofile läroverksadjunkt Sigvard Härnring (lika kuriös som sitt namn). Nog är hon värd mer än 29 kronor?

För mej är det lika bisarrt som om nån skulle lansera Lars Forssell-colan eller Edith Södergran-frisbeen.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sej Bob Dylan – politiskt radikal, hade dom sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland dom lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sej.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med dom av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Henning och Ernst Sjöströms bok Det glatta livet (1966) är på 231 sidor. De första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage à trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: de var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

– Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

– Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller…

Agnes var tyst en stund.

– Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

– Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [—]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säga vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är de inte. Den sista delen av boken är så kallat ”mustig” och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på ”godluktsvatten” och mustascher som ”spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen”.

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att Det glatta livet är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dem var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är Mördaren i byn – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvet på Sjöström i en tevedebatt. Men mer om den en annan gång.

Låt oss nu sänka bloggens vilopuls och ägna oss åt gubbar med något mindre egon, navlar och hävdelsebehov. Imorron: Robert De Niro.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Denna smutsiga värld.


John Waters har gett ut en dvd där han orerar oavbrutet i en och en halv timme och jag mår som en prins på en racerbana. This filty world handlar ganska lite om smutsen i världen men desto mer om John Waters och världens kanske intressantaste filmkarriär. Om än inte världens intressantaste filmer.

Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:

1) Hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.

2) Hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av Desperate living i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort de behöver likvider.

3) Hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick de hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: ”I think it was against the union law”.

4) Hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: ”It was pretty fun but I hope I´ll never see it again”.

5) Hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: ”Why is mummy crying?” Pappan: ”Because you´re an asshole”.

Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.

Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som Mondo Trasho (70) och Multiple Maniacs (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmusch-kultur.

Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.

Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i Pink Flamingos (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i Female trouble (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i Multiple Maniacs under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.

Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.

Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).

Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.

Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.

Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.

För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage – dvs. att en främling tar på en i en ”non-sexual way” – är motbjudande.

En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: ”You should go back in! We don´t want you!”, som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.

Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Brost lapar djungeljuice.

Jag är gammal Fantomen-fantast (”Dragos” för gamla SvD-läsare). Inte att undra på – Fantomen-universat är en nörds/onanists Mekka med sin detaljerade uppsättning myter och gimmickar: stamkrig, piratfiender, fantomenklippor, döskallegrottor, furstendömen, djungelpatruller, appost, Keela-Wees gyllne strand, Den viskande skogen, Djungelolympiaden och urtidsdjuren Hzzzz och Hrrrr.

Vi som läste Fantomen intensivt i mitten av åttitalet minns chefredaktör Ulf Granbergs (pappa till Fredde) flitiga rapportering från Fantomenmusikalen 1985.

Som Sveriges Radio-anställd hade jag tillgång till världens tredje största skivarkiv. Det andra jag övr huvud taget beställde därifrån – efter ”Ulla-Bella-rapp” med Ola Ström – var inspelningen av Fantomen-musikalen.

Det var ungefär så knäppt som jag förväntat mej. En thinktank verkar ha suttit ett par timmar och slöbläddrat i gamla seriemagasin och skissat på snytservetter, och redan dagen därpå lär man ha haft premiär på Scala-teatern. Där spelades den dock hela 95 gånger, inte sällan för utsålda hus. Vilket nog får säjas vara det knäppaste av allt.

Om man inte tycker det är knäppt nog att den där thinktanken främst utgjordes av Peter Emanuel Falck, senare landets störste såpakung.

Och att Johannes Brost och Peter Dalle spelade två amerikanska djungelskurkar – Fitzpatrick och Brodski – som slår sej ihop med den skurkaktige medicinmannen Hot Pot, spelad av Kjell Bergquist i höftskynke.

Detta var alltså innan Dalle gjorde Lorry och blev ett namn som den där särskilt fina sortens komiker, som skriver om relationer och helst sätter upp revyer på Drrramaaaaten.

Det var också innan Kjell Bergquist kunde välja och vraka bland erbjudanden.

Fast allra allra knäppast är förstås att man lät bandarerna – infödingsstammen vid Dödskallegrottan – prata skånska. Guran och hans gäng halvnakna infödingsvildar mässade alltså sina trollformler på skånska. Och inte vilken skånska som helst – utan låssaskånska.

”Vaaaoouur eai Fantaumen idaaau?” lyder en refrängrad. Ska betyda ”Var är Fantomen idag?”

Initiativtagare, kompositör och huvudroll: Urban Wrethagen. Och här ropar alla bloggläsarna i korus: Urban vem? Gott folk, det smärtar mej in i hjärteroten, men jag tror vi hittat min akilleshäl: en gubbe i den svenska nöjeshistorien som jag inte känner till!

En googling gör mej inte mycket klokare, men låter mej i alla fall konstatera att Wrethagen måste ha haft sin konstnärliga och karriärmässiga pik runt 85-86. Det var 1986 han gjorde musik och sjöng huvudrollen i den tecknade filmen Råttis.

Han verkar också ha varit förtjust i tecknat.

Musikalen har aldrig getts ut på cd. Serieäventyret ”Tempelskatten”, med musikallibrettot som bas, tecknades av Kari Leppänen och gick i Fantomen 9/85. Dock utan skånsk fonetik. Djungelskurkarna sjunger inte heller ”Bronx Blues”, Dalles paradnummer från musikalen.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Teater Augusten.


Det här
gör mej glad: en teatergrupp med gamla människor som spelar revyshow med ”mycket sång musik och ett par dansstek” i en källarlokal i halvcentrala Malmö. Eftersom gamla är rädda för mörker går föreställningarna redan klockan 14. Och dom spelar för utsålda hus!

Eller ja, utsålda och utsålda, det är ju gratis, och visst, lokalen tar bara sjutti pers och dom spelar bara två gånger i veckan, men ändå – föreställningen ”Tokiga boden” spelas trots allt till och med nionde maj TJUGOHUNDRANIO!

Jag blir ömsom rörd och ömsom lite förundrad när jag tar del av historien om teatergruppen Augusten. I slutet av nittitalet konstaterades det att det fanns sociala problem i stadsdelen Augustenborg. För att komma till rätta med problemen startade man, inte en karateklubb, inte en skateboardramp, inte en ungdomsgård – utan en teatergrupp för pensionärer.

Man undrar ju hur dom sociala problemen såg ut? Gick gammeltackor runt med rollator och väskryckte? Satt dom i källarnergångar och silade kattmat? Hotade dom oskyldiga med bordslöpare?

När dom sociala problemen konstaterades identifierades det klassiska problemet: man hade ju ingen lokal! Då hittar någon en bortglömd biograf på området! Som stått i träda sen pappa gick i golfbyxor.

Det säjer så mycket om det gamla Sverige. Augustenborg byggdes i början av femtitalet, i en tid som formligen osade av framtidsoptimism. Området skulle vara ombonat, torgbaserat, bekvämt och modernt. Och givetvis skulle det ha både en teaterscen och en kvartersbio. Och självklart skulle det kostas på med detaljerade malmövyer målade på väggarna.

Några år senare stod båda lokalerna tomma. Samma sak när man byggde det voluminösa kvarteret Kronprinsen i Malmö – där man på allvar skröt med att ha Norra Europas största parkeringsgarage i ett plan – och det skulle vara så jämrans modernt att man hade dygnet-runt-drive-in-biltvätt. Det fick naturligtvis lägga ner efter nåt halvår eftersom Malmö bestod av arbetare som gick och la sej när teven slutade vid tiotiden.

Men det är fascinerande att tänka på den där tiden med samhällets, för all del missriktade, men dock omtanke om medborgarna. Och i vanlig ordning tänkte man liksom inte hela vägen: visst, man byggde en biograf, men på bilderna ser jag ju att det är så jävla lågt i tak att di gamle slår fontanellen i lysrören och att det aldrig nånsin kan ha blivit mycket till bioupplevelse där.

Under våra år på radio pratade vi regelbundet om att inleda ett samarbete med Teater Augusten och göra ett specialprogram där di gamle skulle spela oss år 2065. Eller bara ett program där dom fick prata fritt ur hjärtat. Vi pallade aldrig ringa det där telefonsamtalet. Vi var kanske rädda att dom inte skulle höra.

Idag grämer det mej lite att vi inte initierade samarbete. Vi kanske hade kunnat göra en hörspelsvariant av Tokiga boden? Eller ännu hellre av gruppens gamla succé Värdshuset Glada bägaren. Det hade ju aldrig kunnat bli tråkigt. Det hör jag ju på titlarna.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]