En man med ett skägg

Tag: uppfostran

Om vikten av att slå sitt barn.

I juli blir det trettiofem år sen som barnaga officiellt förbjöds i Sverige. Förmodligen för första gången nånstans i världshistorien. Samma år upphörde homosexualitet att klassas som en sjukdom. 1979 går i historieböckerna som Året då civilisationen inrättades.

I det famösa debattprogrammet Studio S – idag mest förknippat med begreppet ”videovåld” – debatterades ämnet i samband med att riksdagen klubbade igenom lagförslaget några månader tidigare. Programmet inleddes med texten ”Nu lyder du annars …” och några okommenterade sekvenser:
blogg aga 1!
En hand som slår en barnstjärt.

blogg aga 2!
Två barn som river varann i håret.

blogg aga 4!
En tonåring på en ungdomsvårdsskola visar hur det ser ut när styvfar lappar till en.

Därefter kommer ett reportage. En dagmamma berättar om hur hon snärtat ett av sina barn på fingrarna när han försökt ta en bit choklad från en kompis. Hon är noga med att framstå som en god pedagog genom att understryka att barnen inte brukar få choklad.

En tioåring får frågan: ”Tycker du att barn måste få smäll ibland?”
Flickan svarar: ”Ja, om de varit olydiga”.

Sen är det debatt i studion. En man som heter Bengt berättar: ”Jag har ju praktiserat det och det har ju inte mina barn tagit nån skada av. Vi har ett mycket gott förhållande och det har vi haft i alla tider. Det här med lagstiftningen den är ju så barock ur flera synvinklar.”

Bengt understryker också: ”Jag tycker inte om ordet ’slå’. Jag tycker inte om ’aga’ heller.” Det enda han önskar är att ”med kraftigare uttryck än bara ord få in ett bättre förstånd i dem”.

Ombedd att berätta om nåt speciellt tillfälle då han med ett kraftigare uttryck än bara ord försökt få bättre förstånd i sina barn svarar han först:

Jag har upplevt det som att ingen av oss kommer ihåg egentligen några speciella episoder. Det är klart att det kommer man ihåg men det ska man väl inte sitta och berätta precis.

Men Bengt tinar upp och berättar sen om ett särskilt tillfälle:

Han fick faktiskt smaka ett litet björkris. Och jag lät honom faktiskt gå och klippa det själv. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Lite synd tyckte Bengt förstås att det var om – Bengt:

När han kom kutande där med riset så gjorde det ont i mig, det får jag säga. Men det var inga problem och han var helt på det klara med att han var förtjänt av det.

Bengt påpekar också: ”Det får ju aldrig vara tal om misshandel.”

En riksdagsledamot, Tore Nilsson (M), är också på plats i studion. Han berättar:

När jag fick regeringens proposition 67, där det står som rubrik ”Förbud mot aga” då trodde jag knappt att det var en liberal regering. Det föreföll mig helt orimligt att man som riksdagsledamot kunde jobba med sånt här.

Tore vänder sig förstås mot ”misshandel” och konstaterar att ”så gör inte föräldrar om det är riktiga föräldrar”. Sen lägger han till: ”Därför menar jag att lagen är helt onödig”.

Bengt och Tore får stöd från ytterligare en man i panelen, Christer. Han använder också ris mot sina barn, men företrädesvis som hot:

Det ris som finns idag tror jag inte har använts nån gång, varken hemma eller i stugan. Men blicken har vänts mot det nån gång. Och det har till och med varit så att jag stigit fram mot det.

En mamma med en åttamånadersbäbis berättar att ”det har ju gått så långt att hon har fått lite smisk på fingrarna”. Hon tillägger: ”Man måste hela tiden ta barnet till sig efteråt och förklara varför. Men än så länge så förstår hon ju inte.”

Mot de lätt konservativa gubbarna och den något aningslösa mamman står välformulerad expertis och en man som vittnar om sitt psykiska lidande som barn. Man behöver inte direkt undra över var Studio S-redaktionen själv har sina sympatier. Man blir inte heller sjukt förvånad när man ser den här titeln i anslutning till den här mannen:

blogg aga 3!

Men på det hela taget blir man ändå något förundrad. Inte över att det funnits män som känt ett behov av att fysiskt korrigera sina barn, inte över att de tyckte att ett förbud mot misshandel betyder att ”vi håller på att skapa ett skräcksamhälle!”, inte över att de ogärna ville lyfta fram ”det här med att bara slå och slå” utan hellre pekade på att ”föräldrarna måste ju lära sig att skapa en hemmiljö som är varm och god.”

Utan över att de stod för det offentligt.

Som tittare sitter man kanske och undrade vad Bengts son – han som fick klippa sitt eget ris, vilket fungerade alldeles utmärkt – tyckte. Det fick man reda på i Expressen dagen därpå:

blogg aga 5

Så var det bevisat.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den skrattande djurparksvakten.

Jag tror att det är få föräldrar som rakt av läser allt som står i texten på barnbokssidorna. Hur mycket vi än står på barrikaderna och slåss för det kulturhistoriskt viktiga i att Pippi alltjämt säger "negerkung" och att Ture Sventon hänger med arabkarikatyrer, så vill vi inte att det ska komma från våra egna munnar in i barnens öron.

Själv jumpar jag från textflak till textflak i Olsson-Jacobssons böcker. Jämte deras texter framstår Strindberg som feminist. Inte nog med att pappor är drömmare, mammor överseende och tjejer söta – det understryks gång på gång i texterna att det är så det alltid är och alltid ska vara. Det står naturligtvis Olsson och Jacobsson fritt att tycka. Men jag måste inte vara deras språkrör.

Knepigare är det med Jan Lööf. Där står så mycket mellan böckerna och min politiska korrekthet: mer än något annat min egen trettiofemåriga kärlekshistoria med Lööfs bildvärld. Jag fick Sagan om det röda äpplet som tvååring och läser den för min egen tvååring med nästan oförtrutet engagemang. Med tiden har jag skaffat mig andra glasögon och vissa saker har jag svårt att inte reagera på. 

Jag är inte den förste som konstaterar att Lööfs stadsbilder är enkönade, som om vi rör oss i Staden Som Kvinnan Flydde (Man-chester?). Som vore det efter apokalypsen, som sniffade apokalypsen sig till östrogen. En fråga som jag ställde apropå Doktor Snuggles och Tolkien i min Citykrönika i veckan kan förstås också ställas till Jan Lööf: hörru Janne, du vet att det finns tjejer också va? Om du tittar dig omkring på gatorna – visst märker du att några har större bröst än andra?

Men vill man så går det att bortförklara också Jan Lööfs rädsla för tjejbaciller; jag brukar förklara att samtidigt som alla gubbar är på zoo är alla tanter på tivoli i en annan del av stan. Lite knepigare är det med den barnmisshandel som ofta skildras grafiskt eller detaljerat i gammal barnkultur ("Barnen, det var klart, fick riset smaka / men efteråt så fick de honungs—"), och där Lööf inte är nåt undantag.

Sverige blev civiliserat först 1979 med det då världsunika agaförbudet. Jan Lööfs Skrot-Nisse är från 1976. Jag kan förklara Kalles pappas övergrepp för mina barn med att förr i tiden var världen en sämre plats att leva på, att pappan är psykopat och att alla inte kan ha sån tur som mina egna söner. Jag kan dock inte förklara vakten, som inte bara låter bli att ingripa, utan rentav hånskrattar.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ian annan del av världen.


Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar ”historiebok” (troligen syftande på begreppet ”roliga historier”). Den heter Rebellerna och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på ”rebell” än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet ”etablissemang”.

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat ”goda världsmedborgare” (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det ”ingen som helst uppoffring för barnen” att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som ”kategoriskt”.

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

”Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar”, sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång ”Pelikanen” med hela svenska folket, bloggarens anm.]

”Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba”, var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

”Äter ni så där hemma i vedboden?” löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet ”god uppfostran”. Och inte minst på begreppet ”humor”.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Inte en Harning.


Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva ”Vad var det jag sa?” på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon – tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:

Att skämtet – att en machohanne har en nalle under bordet – nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

”Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!”

(”Räven”)

Det är alltså inte Azelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till de nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med de tuffa aknekillarna. De sex silverryggarna representerar i Afzelius låt ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet” och ”de som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid”.

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:

Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har de som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket – Stålbadet och Asfåglarna – som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade – Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor – inte längre finns. Satiren över Mogadondalen och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

Jag hör till dem som hävdar att Röda rummet är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mej är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sej hans påhopp bör man kunna relatera till ett slags sjuttitalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast de där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så giltiga idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Emil i Lönneberga blir emellanåt uppmärksammad för de rituella bestraffningar som är en byggsten i berättelserna: inlåsningen med tillhörande skamprocedur, jagandet, skriken, öronnypningarna. Hela Sveriges Astrid lyckades på något vis göra en – säkert förmildrad – verklighetsskildring någorlunda uthärdlig genom att ge Emil en kniv och ett gäng vedträn så att förnedringen i snickerboakorrigeringarna kan vändas i hans triumf.

Så har inte alla skildrare av barnaga resonerat. I USA lär spanking fortfarande vara comme il faut även bland människor som inte är erkänt perverterade. Det populäraste korrektionsredskapet har under det gångna seklet varit den tunga hårborsten.

I tecknade serier har detta sen genesis varit ett återkommande motiv. Och seriepionjärer som Richard F Outcalt – mannen bakom The Yellow Kid från 1896, som brukar föräras epitetet ”den första serien” – såg inget skäl att mildra sina skildringar.

Hans andra stora serieframgång, Buster Brown, har ofta den fysiska bestraffningen som sin punchline. Buster Brown är en buspojke i societetsmiljö, vars livsbejakande upptåg och spratt oftast slutar med en ohygglig omgång från föräldrarna.

Buster Brown är en serie med realistiska anspråk. Säkert såg verkligheten ut just så för pageklippta överklasspojkar i nittonhundratalets begynnelse. Och enligt kännaren Horst Schröder (en man med ett skägg) tog Outcalt ofta avstånd från grymheterna (En serie om serier, 1981). Icke desto mindre utgör stjärtborstandet själva slutpoängen på alla Buster Brown-sidor jag läst.

Och då ska vi inte prata om Knoll & Tott/Pigge och Gnidde – ”The Katzenjammer Kids”/ ”The Captain and the kids” – där kapten Bölja och fru Katzenjammer hantverkskunnigt lyckas lägga båda buspojkarna över samma knä och spanka dem med samma handflata. Sen 1897 – serien lär fortfarande nyproduceras och är lätt världens äldsta – har det blivit en del hudblåsor.

Här är för all del tonen en annan; skaparen Rudolph Dirks gjorde en serie i samma grova karikerade skrikiga överdrivna fattigimmigrantton som präglade stumfilmsslapstick och de Broadway-vaudeviller som fostrade Marx Brothers. Pigge och Gnidde spränger gärna kapten Bölja i luften eller skickar honom många hundra sjömil ut till havs. Det kan kanske göra att straffen känns någorlunda proportionerliga.

Så är det dock inte i en handfull humorserier som såg sitt ljus under 1930-talet och som har det gemensamt att dom skildrar unga, prepubertala flickor som mer än ofta pryglas av sina föräldrar – till publikens tänkta skrattsalvor.

Mest etablerad i Sverige är Lisa – Nancy – i Lisa & Sluggo. Jag tror att merparten av hårborstskämten var bortredigerade när serien gick i Blondie och 91:an under min barndom, men de var uppenbarligen legio i den amerikanska dagspressversionen.

Tant Fritzi har – liksom biskop Vergerus i Fanny & Alexander – valt en handfast uppfostran åt sitt fosterbarn. Lisa får visserligen sista ordet många av gångerna, men hon finner sej lydigt i att – liksom Hans Scheikes kvinnor – bli upprumpad.

Och tecknaren Ernie Bushmiller blev med tiden en mycket driven tecknare av flicktrosor.

Spankandet är en ingrediens, en detalj bland många, en icke-ifrågasatt del av vardagen för Lisa. En källa till humor, ett tema att variera på samma självklara vis som Bushmiller varierade Lisas godissug eller Sluggos fattigdom (något som också betraktades som skrattretande på den gamla goda tiden).

Och Lisa var inte ensam. Genren busflickor-som-otäckt-ofta-pryglas-av-sina-närstående växte sej bara större under de närmsta decennierna. En suspekt lirare på nätet inte alls lika suspekt som killen som hittat fram till honom! – har omsorgsfullt klippt ut de serierutor med småflickor balanserande över föräldraknän han kommit över.

Flest exempel har han hittat i ”Little Iodine”, som han med illa dold vällust kallar ”quite possibly the most-spanked little girl in the Sunday comics of the 1950’s” (veterligt aldrig på svenska).

Här är inslaget av sadism påtagligt. Mannen som med ett diaboliskt leende avbildar en förnedrad Iodine på tavelduken är flickans pappa. Redskapen har utökats; hårborsten har kompletterats med linjaler och spön och vad som helst som kan ge blåröda märken och valkar. Och fortfarande var detta avsett som humor.

Läsaren förväntades skratta åt Iodines tårar på samma sätt som vi skrattar åt Basil Fawltys huvudbandage.

Jag är inte alldeles säker på att vi gör det ett halvsekel senare.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I en serie böcker om dagisbarnet Lasse – Lasses pappa är dum, Lasse är en tjuv, Lasse i lekparken – försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men Lasses farfar är död (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sej att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar”. Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg – pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och galenpanna – reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut Lenas farfar är i himlen.

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [—] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [—]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.


Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ”log så vackert”. På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen”.

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mej.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot – utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver ”boken rekommenderas varmt!”, fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag tuta i mina barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]