En man med ett skägg

Tag: usa

Hemma hos Nancy och Ronald.


”Så mysigt vi har det, Ron.”
”Visst har vi, Nan.”
”Jättemysigt.”
”Supermysigt.”
”Perfekt för att lägg tarotkort om hela jordens framtid.”
”Perfekt för att planera ett rymdkrig.”
”Verkligen jätteperfekt. Jag kastar nog av mej skorna lite spontant och sätter mej i lotusställning här i den storblommiga fåtöljen.”
”Gör du det, Nan. Själv ska jag gå och ösa några miljoner dollar över fascistiska gerillor i Centralamerika.”

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Little reactionary Annie.


Annie heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst (jfr Staël von Holsteins demokratiföraktande ivrande för att entreprenörer måste få stå ovanför lagen).

”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn’t think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?

Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttitalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Last themptander of Christer.


Christer Themptander heter en man med ett skägg som under sjuttitalet beslöt sej för att ställa sitt konstnärsskap i politikens tjänst. Han skulle göra bilder i syfte att öka och forma folks kamplusta. Här var det inte tal om dyra oljemålningar för dom kapitalistiska samlarna att stoltsera med; med sax, kamera, lim, kopieringsapparat och tuschpennor skapade Themptander bilder av andras bilder, bilder från början tänkta att massproduceras och kopieras. För att sprida ordet, inte konstnären. En sympatisk och allt annat än tidsenlig hållning.

Ibland blev han en smula plakatpolitisk, hur behjärtansvärt ämnet än må ha varit. Men för det mesta skapade han, i mötet mellan två kända ikoner, effektiv och slagfärdig konst som kommenterade USA:s förtryck mot urinvånarna, Nixons blodiga vietnampolitik eller SAF:s (och för den delen SAP:s) syn på arbetstagarna (de som med berått mod tar arbete från andra utan att ge nåt igen).

Som utomstående tycker man att här borde väl vänsterpartierna ha varit tacksamma: här kommer en bildmakare med sinne för drastiska effekter och erbjuder sin arbetskraft.

Då har man inte riktigt insett hur besvärliga begrepp som ”tolkningsmöjlighet” är för en politisk organisation.

Det är snarare regel än undantag att partierna inte vill ha den konst som konstnärerna erbjuder dom. Konstnärer tänker ofta i termer av poesi, humor och skönhet – partier tänker oftare i form av dagordningar och paragrafer och kaffekassa. Konstnärer kan inte låta bli att lägga in dubbeltydigheter och komplexitet i det dom gör. Partier hatar allting som inte går att bryta ner i teser.

Bilden ”Kvivitt” hamnade efter långa diskussioner på omslaget till FiB/Kulturfront – en vänsterförening och – tidskrift med Janarna Myrdal och Guillou som stod maoistiska skp nära. Ett bildutskott inom föreningen hade 1977 en bildkonferens, då bl.a. ”Kvivitt” diskuterades. En av aktivisterna inom utskottet formulerade vad som säkert inte bara var en ensam testuggares trötta tyckande:

Grått och gråblått dominerar bilden. På håll flyter den ihop till en gråtonskala. Vad vill bilden säga? Inte får jag lust att ta kontakt med grannarna och kämpa mot hyreshöjningar. Det känns lika bra att hänga sig direkt, när man ser den här bilden… – Man får inte reda på om ”konstnären” är positivt eller negativt inställd till den moderna stadsmiljön. Där blir bilden poänglös? Kvivitt?

Citat och bilder ur Themptander-samlingen Klipp till! (Arbetarkultur, 1980).

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Emil i Lönneberga blir emellanåt uppmärksammad för de rituella bestraffningar som är en byggsten i berättelserna: inlåsningen med tillhörande skamprocedur, jagandet, skriken, öronnypningarna. Hela Sveriges Astrid lyckades på något vis göra en – säkert förmildrad – verklighetsskildring någorlunda uthärdlig genom att ge Emil en kniv och ett gäng vedträn så att förnedringen i snickerboakorrigeringarna kan vändas i hans triumf.

Så har inte alla skildrare av barnaga resonerat. I USA lär spanking fortfarande vara comme il faut även bland människor som inte är erkänt perverterade. Det populäraste korrektionsredskapet har under det gångna seklet varit den tunga hårborsten.

I tecknade serier har detta sen genesis varit ett återkommande motiv. Och seriepionjärer som Richard F Outcalt – mannen bakom The Yellow Kid från 1896, som brukar föräras epitetet ”den första serien” – såg inget skäl att mildra sina skildringar.

Hans andra stora serieframgång, Buster Brown, har ofta den fysiska bestraffningen som sin punchline. Buster Brown är en buspojke i societetsmiljö, vars livsbejakande upptåg och spratt oftast slutar med en ohygglig omgång från föräldrarna.

Buster Brown är en serie med realistiska anspråk. Säkert såg verkligheten ut just så för pageklippta överklasspojkar i nittonhundratalets begynnelse. Och enligt kännaren Horst Schröder (en man med ett skägg) tog Outcalt ofta avstånd från grymheterna (En serie om serier, 1981). Icke desto mindre utgör stjärtborstandet själva slutpoängen på alla Buster Brown-sidor jag läst.

Och då ska vi inte prata om Knoll & Tott/Pigge och Gnidde – ”The Katzenjammer Kids”/ ”The Captain and the kids” – där kapten Bölja och fru Katzenjammer hantverkskunnigt lyckas lägga båda buspojkarna över samma knä och spanka dem med samma handflata. Sen 1897 – serien lär fortfarande nyproduceras och är lätt världens äldsta – har det blivit en del hudblåsor.

Här är för all del tonen en annan; skaparen Rudolph Dirks gjorde en serie i samma grova karikerade skrikiga överdrivna fattigimmigrantton som präglade stumfilmsslapstick och de Broadway-vaudeviller som fostrade Marx Brothers. Pigge och Gnidde spränger gärna kapten Bölja i luften eller skickar honom många hundra sjömil ut till havs. Det kan kanske göra att straffen känns någorlunda proportionerliga.

Så är det dock inte i en handfull humorserier som såg sitt ljus under 1930-talet och som har det gemensamt att dom skildrar unga, prepubertala flickor som mer än ofta pryglas av sina föräldrar – till publikens tänkta skrattsalvor.

Mest etablerad i Sverige är Lisa – Nancy – i Lisa & Sluggo. Jag tror att merparten av hårborstskämten var bortredigerade när serien gick i Blondie och 91:an under min barndom, men de var uppenbarligen legio i den amerikanska dagspressversionen.

Tant Fritzi har – liksom biskop Vergerus i Fanny & Alexander – valt en handfast uppfostran åt sitt fosterbarn. Lisa får visserligen sista ordet många av gångerna, men hon finner sej lydigt i att – liksom Hans Scheikes kvinnor – bli upprumpad.

Och tecknaren Ernie Bushmiller blev med tiden en mycket driven tecknare av flicktrosor.

Spankandet är en ingrediens, en detalj bland många, en icke-ifrågasatt del av vardagen för Lisa. En källa till humor, ett tema att variera på samma självklara vis som Bushmiller varierade Lisas godissug eller Sluggos fattigdom (något som också betraktades som skrattretande på den gamla goda tiden).

Och Lisa var inte ensam. Genren busflickor-som-otäckt-ofta-pryglas-av-sina-närstående växte sej bara större under de närmsta decennierna. En suspekt lirare på nätet inte alls lika suspekt som killen som hittat fram till honom! – har omsorgsfullt klippt ut de serierutor med småflickor balanserande över föräldraknän han kommit över.

Flest exempel har han hittat i ”Little Iodine”, som han med illa dold vällust kallar ”quite possibly the most-spanked little girl in the Sunday comics of the 1950’s” (veterligt aldrig på svenska).

Här är inslaget av sadism påtagligt. Mannen som med ett diaboliskt leende avbildar en förnedrad Iodine på tavelduken är flickans pappa. Redskapen har utökats; hårborsten har kompletterats med linjaler och spön och vad som helst som kan ge blåröda märken och valkar. Och fortfarande var detta avsett som humor.

Läsaren förväntades skratta åt Iodines tårar på samma sätt som vi skrattar åt Basil Fawltys huvudbandage.

Jag är inte alldeles säker på att vi gör det ett halvsekel senare.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Clintn.









Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys – som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir – huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för Vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer ”jag tror på Jan Björklund” eller ”jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson”, vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem” (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken – liksom Trudeau – satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, försvarar han allt – ALLT – Clintn gjorde under sin tid vid makten. ALLA beslut Clintn fattade var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas ”nörd” av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, Nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft Nobelpristagare i vår partiledarkår – Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säger inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av de två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


USA:s kanske tre största litterära verk: George Herrimans ”Krazy Kat” (1913-44), Al Capps ”Li´l Abner” (1934-77) och Walt Kellys ”Pogo” (1948-75).

I ett land utan annan historia än att ett gäng skattesmitande frimicklare lyckades utrota ett folkslag för ett par hundra år sen, finns inga distinktioner mellan gammal (=fin) och ny (=dålig) kultur.

Där behövs inga kultursidesdebatter eller officiella godkännanden av typen ”Ingmar Bergman tittar på Dallas!!!” för att serier, pop, slapstick, skämt, våldsfilm, teve och dataspel från början ska betraktas som dom kulturella uttryck dom är.

Om jag tycker många andra uttryck för amerikanskhet – slumpvis dödande av främmande folkslag och tanken att fackföreningar är stalinism – är osympatiska, så uppskattar jag åtminstone detta faktum oreserverat.

”Knallhatten” – som ”Li´l Abner” fick heta på svenska av samma skäl som Goofy fick heta Långben (dvs galopperande vansinne) – utspelar sej i redneckhålan Dogpatch där folk bokstavligen tävlar om att vara dummast, snålast, smutsigast och latast. I decennier var ett av seriens huvudteman hur den enfaldige Knallhatten flyr undan den vackra Daisy Maes lika heta som omotiverade kärleksinviter.

Tydligast manifesterades detta tema i Sadie Hawkins Day, den årliga Dogpatch-traditionen då hålans alla ungmöer hade en chans att bokstavligen jaga och fånga hålans alla ungkarlar. Med några minuters mellanrum sprang respektive flock iväg, och lyckades töserna snärja pojkarna innan solnedgång var giftermålet ett faktum.

Man kan kalla detta för ett chauvinistiskt tema. Al Capp hade antagligen inte läst Simone de Beauvoir. Men Capps angreppsmål är människan – den absurt handlande och självdestruktiva arten – och inte könen. Hans kvinnor är lika smutsiga och lika handlingskraftiga som hans män.

”Sadie Hawkins Day” dök upp i serien 1937. Tanken var aldrig att det skulle återkomma. Capp märkte dock genomslagskraften och så blev dagen ett stående inslag i serien – strippserier publiceras i USA alltid på samma dag i alla tidningar – och dagen konstituerades till 15 november.

Redan 1939 firades Sadie Hawkins Day in real life på över 200 college i USA.

I femton år varierade Capp sedan detta tema: hur Daisy Mae jagar och Li´l Abner springer för livet. När hon till slut lyckades fånga honom 1952 och äktenskapet klubbades igenom, blev det en förstasidesnyhet och Life-omslag.

Jag vet inte om Knallhatten någonsin har haft nåt riktigt genomslag i Sverige. Den gick i Expressen på sextitalet och i 91:an-tidningen vid samma tid, men antagligen fanns inte riktigt den kulturella förståelsen varken hos läsarna eller översättarna.

I Sverige har man alltid försökt adaptera snarare än översätta serier: baseball blir brännboll (vilket blev fullkomligt obegripligt när man läste Acke), Margaret Thatcher Anne Wibble, Johnny Carson Lennart Hyland eller på åttitalet Siewert Öholm.

Det gör naturligtvis en massa serier svårtydda. Jag ser ju att Sopprot har en stor handske av en typ jag själv aldrig haft när jag spelat brännboll i plugget.

En serie som Knallhatten, med sina tusen referenser till amerikansk kultur och politik, sina allegoriska kvaliteter och sin språkliga uppfinningsrikedom – replikerna är i originalet fonetisk tecknad sydstatslingo – går naturligtvis inte att tolka rättvist. Hade man istället ansträngt sej att ge nycklarna så hade man som läsare lärt sej saker på kuppen.

Idag är svensken antagligen tusen gånger mer insatt i till och med det mest obskyra amerikanska kulturuttrycket än vad han är i sin egen historia. Örebroaren vet mer om squaredance än om gånglåtar. Halloween är relevantare än midvinterblot. Hade Knallhatten kommit idag hade den gissningsvis blivit lika stor här som där. Det gjorde den dock inte.

Därför kommer Sadie Hawkins Day aldrig att firas vid Mitthögskolan.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sej Bob Dylan – politiskt radikal, hade dom sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland dom lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sej.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med dom av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]