En man med ett skägg

Weisor och oförskämdheter.


I en bok som en gång påbörjades men aldrig blev mer än en ambitiös dummie – Boken om allt – hade vi (= Ola Norén, Valle Westesson och jag) med uppslagsordet "Weise, Arne". Jag minns ett mycket elakt, för att inte säga lite onödigt elakt, diagram där man i kurvor kunde se hur Weises mediekåthet stigit i takt med att hans egen kåthet sjunkit. När jag tänker på det så fnissar jag så klart till – humorn låg som så ofta i att det spenderades så löjligt mycket krut på en så oförarglig person – men är kanske också lite glad att det aldrig kom till tryck.
 
Som avslutning på den lilla uppslagsartikeln – jag tänker så klart inte lämna ut vem som skrev det där, men det var Valle – stod om Weise: "2002 utkom han, på mångas begäran, med cd:n Minnen, drömmar och lite till".
 
Nu finner jag, till min oförställda glädje, att Minnen, drömmar och lite till – Weises förverkligade ungdomsdröm om en cd med sina egna mjuka pianoballader – finns på Spotify. Det är förstås inte så roligt som man hoppats, utan lika menlöst som Samuel Frölers Blunda mig till ljus igen, Peter Stormares Dallerpölsa och småfåglar eller Per Eggers cd med carabetlåtar. Inte så dåligt att det blir kul, inte så bra att man vill lyssna på det.
 
Men den loja jazzballaden "Natt i Milano" gör mig ändå på gott humör. Här är det vivören Weise, han som i sina memoarer berättar om sin ungdoms italienska bordelläventyr, som visar upp sig:
 
Naiv och grön i Milano
En natt på Klubb Moulin Rouge
lånade jag maestrons piano
och försökte mig på en blues
Jag minns en doft av parfymen
Exotisk i främmande land
Jag minns en bar axel och plymen
som lekfullt daskade min hand
 
Hon sa: "Il mio nome è Giovanna
Jag arbetar här som dansös"
Sen bad hon att jag skulle stanna
och hon sa det så att jag rös
Vi drack en del bubbel på flaska
Det blev flera flaskor därtill
Med vinet visst kyparen maska'
men jag, jag var alldeles vild
 
Hon dansade för mig på scenen
och mina pengar var slut
Jag njöt av de störtläckra benen
men sen hon virvlade ut
Jag satt där medan de stängde
Musiken hade gått hem
Jag satt där och kyparna blängde
Gud vad jag hatade dem!
 
Och som så ofta när äldre män minns sin ungdom så minns också Weise  hur den erotiska besattheten slutade i frustration och besvikelse, hur löften aldrig infriades, hur pengabristen ledde till kärleksbrist och hur han än en gång blev blåst på kolan:
 
Dimma på Piazza Babuino
Palats i glas och betong
Den morgonen i mitt Milano
var jag ensam än en gång
 
Det är som sagt inte så dåligt att man rodnar. Weise är väl varken nån Caruso eller nån Tom Waits, men han backas upp av folk som vet vilka tangenter man ska trycka på. Texten hänger ihop och jag gillar att han är noga med att rimma även på A-raderna i ABAB-uppställningen.
 
Det som aldrig upphör att fascinera mig med fenomenet Weise är kontrasten mellan pensionärernas och de ensamma julfirarnas Mys-Arne och den Kåt-Arne han själv så förtvivlat gärna vill visa upp.
 
P.S. Följetongen om den libetarianska debattboken De erotiska minoriteterna fortsätter snart. Att Arne Weise trängde sig in nånstans mitt i är naturligtvis bara en slump.
6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]