Det är lätt att stirra sig blind nu när man sitter hemma så mycket. Allt är stängt. Och så vidare. Man kan gå en promenad, men det är fortfarande bra kyligt att vara utomhus en längre stund i Göteborg. Inte ödsligt dock, bara för att du är hemma. De människor som måste vara ute framträder desto tydligare när de är dem enda som är kvar på gatan.
The Platz är namnet på en publikation av fotografen Joakim Roos som nu utkommer med sitt tredje nummer. Det är också namnet på det tältläger som en grupp rumänska romer delar som hem i Göteborg. Den här gruppen är även både huvudpersoner och försäljare av det lilla zinet (modell Faktum, ungefär). Joakim har följt dem med kameran i flera år nu, både hem till dem och sig. Bor du i Göteborg har du säkert mött dem, kanske till och med sagt hej och köpt ett nummer.
Frågan om vem som syns och får synas bultar väldigt tydligt genom hela projektet. Främst såklart gällande romerna, men även vår upphovsman. The Platz har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet alls i media. Kanske existerar den på en annan, mycket mer ihärdig, lokal och på något sätt mer initierad nivå. Bland de vänner och bekanta jag har frågat om projektet är man antingen väl införstådd om det eller har ingen aning. Slutsatsen jag drar berör nog snarare vem man väljer att (inte) prata med på gatan än mängden intresse i självpublicerad journalistik. Eller är det kanske helt tvärtom.
Jag hittar iallafall bildernas verkligt stora betydelse och genomslagskraft i mötet med de porträtterade romerna. Ett narrativ blommar upp och blir levande så fort du visar bara en liten vilja att bry dig. Det går inte riktigt att titta bort så fort man själv på något sätt blir initierad. Bildspråket är precis så konventionellt och bemästrat som man vill förvänta sig från en pressfotograf generation äldre. Bilderna tjänar sitt syfte utmärkt. Det är ödmjukt, respektfullt och uppenbarligen helt i samförstånd med de porträtterade. Det handlar inte om bra bilder egentligen, utan om människor som vi alla delar gator och torg med, om inte mer. Jag har inte sett något annat samtida projekt av samma bredd och tidspann.
Berättelsen fortsätter hängivet och utvecklas i takt med att upplagorna och numren av The Platz blir fler. Inte så mycket uppmärksamheten. Det känns konstigt att säga att det känns nischat, för det tycker jag verkligen inte att det är. Men om du också kollar så blir det ju fler.
Vill man sysselsätta sig och är frisk visas bilderna på The Secret Door, ett galleri i Vasa. De vanliga öppettiderna är slut men bilderna hänger genom hela April, så det går utmärkt att kontakta Joakim så kommer han och öppnar. Han är väldigt snäll och berättar gärna mer om allt det här. Ni når honom på [email protected]
{{comment.comment_author}}