Djungeltrumman.se

Det är lätt att stirra sig blind nu när man sitter hemma så mycket. Allt är stängt. Och så vidare. Man kan gå en promenad, men det är fortfarande bra kyligt att vara utomhus en längre stund i Göteborg. Inte ödsligt dock, bara för att du är hemma. De människor som måste vara ute framträder desto tydligare när de är dem enda som är kvar på gatan.

The Platz är namnet på en publikation av fotografen Joakim Roos som nu utkommer med sitt tredje nummer. Det är också namnet på det tältläger som en grupp rumänska romer delar som hem i Göteborg. Den här gruppen är även både huvudpersoner och försäljare av det lilla zinet (modell Faktum, ungefär). Joakim har följt dem med kameran i flera år nu, både hem till dem och sig. Bor du i Göteborg har du säkert mött dem, kanske till och med sagt hej och köpt ett nummer.

Frågan om vem som syns och får synas bultar väldigt tydligt genom hela projektet. Främst såklart gällande romerna, men även vår upphovsman. The Platz har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet alls i media. Kanske existerar den på en annan, mycket mer ihärdig, lokal och på något sätt mer initierad nivå. Bland de vänner och bekanta jag har frågat om projektet är man antingen väl införstådd om det eller har ingen aning. Slutsatsen jag drar berör nog snarare vem man väljer att (inte) prata med på gatan än mängden intresse i självpublicerad journalistik. Eller är det kanske helt tvärtom.

Jag hittar iallafall bildernas verkligt stora betydelse och genomslagskraft i mötet med de porträtterade romerna. Ett narrativ blommar upp och blir levande så fort du visar bara en liten vilja att bry dig. Det går inte riktigt att titta bort så fort man själv på något sätt blir initierad. Bildspråket är precis så konventionellt och bemästrat som man vill förvänta sig från en pressfotograf generation äldre. Bilderna tjänar sitt syfte utmärkt. Det är ödmjukt, respektfullt och uppenbarligen helt i samförstånd med de porträtterade. Det handlar inte om bra bilder egentligen, utan om människor som vi alla delar gator och torg med, om inte mer. Jag har inte sett något annat samtida projekt av samma bredd och tidspann.

Berättelsen fortsätter hängivet och utvecklas i takt med att upplagorna och numren av The Platz blir fler. Inte så mycket uppmärksamheten. Det känns konstigt att säga att det känns nischat, för det tycker jag verkligen inte att det är. Men om du också kollar så blir det ju fler.

Vill man sysselsätta sig och är frisk visas bilderna på The Secret Door, ett galleri i Vasa. De vanliga öppettiderna är slut men bilderna hänger genom hela April, så det går utmärkt att kontakta Joakim så kommer han och öppnar. Han är väldigt snäll och berättar gärna mer om allt det här. Ni når honom på [email protected]

Bild: Sara Franck

Bilden här till höger föreställer en morgonkaffedrickare när han fortfarande bodde ute i Tynnered för ett år sen. Se så glad han är! Nu ska han börja skriva en blogg.

Attans vad svårt. Jag älskar ju att göra och kolla på bilder, men att säga något mer än så känns nästan som ett övertramp. Man använder ju bilderna för att den frammanade känslan inte går att säga med ord. Annars vore väl lättare att bara säga det till den som nu ville lyssna. Vänd och vrid hur du vill (men det är bäst att låta bli). Nåväl, jag skiter i det, här blire övertramp! 

Ett par timmar av fredagskvällen spenderades i sällskap av Caitlin Littlewood. Hon är först och främst en god vän men i sammanhanget bör även tilläggas hennes kvalitet som konstnär. Caitlin har under en längre tid briljerat i ett arbete kring ett av många mörka kapitel som finns i vår svenska medicinhistoria; Vipeholmsexperimenten. Är du en av de förvånansvärt många andra som varit lyckligt ovetandes i ämnet var Vipeholmsexperimenten en undersökning utförda under åren 1945-55. Syftet var att undersöka effekten av socker på tänder. Tillvägagångssättet var en påtvingad diet av s.k. Vipeholmstoffee, ett godis med utstuderat hög klibbighet för att fastna i munnen på de “obildbara sinnesslöa” människor som fick agera försökskaniner. Följden blev grava kariesproblem och moraliskt fördärv. Det faktum att en australier är unik i att ta sig an det här minnet i Sverige är förbluffande.

Två nya verk av Caitlin som tar avstamp i det större modersverket “Decay Theory” kunde beskådas på galleri Rotor2 under helgen.  Det är en naturlig uppföljning av de verk hon visat tidigare i serien, med en väl genomförd installation och ett starkt genidrag i serveringen av godiständer under vernissagen. Vipeholmsexperimenten är nämligen också orsaken till vår tradition av lördagsgodis. Kakhålet stod på full gavel när jag stoppade i mig tandrad efter tandrad. Som naturlig följd blandades gaddarna med konstens tillhörande ågren nere i magen. Jag får vara glad att jag har några tänder kvar, och ser fram emot att se nästa steg i projektet på Röda Sten i April. Kort och gott! Tack Caitlin!

Appropå goda grejer som man stoppar i sig, ät lite med ögonen på Hasselblads utställning om matfoto!

Jag skriver nog mer om den vid ett senare tillfälle.